Professor Sirkka-Lisa Kivelä säger att det brister ordentligt i grundförutsättningarna för en god åldringsvård. Bland annat har ingen läkare som utbildats före 1990-talet de kunskaper som behövs för att kunna identifiera normala och sjukliga förändringar hos åldringar.
| Illustration: Wilfred Hildonen |
Medicine doktor Sirkka-Liisa Kivelä är sedan snart sju år professor i medicin vid Åbo universitet. Hennes stora passion genom åren har varit åldringar och åldringsvården. De missförhållanden som hon ser inom den sektorn i dag gör henne både bedrövad och arg. Därför applåderar hon varmt kyrkans sju teser om åldringsvård.
– Jag hoppas och tror att kyrkans röst i den här stora och svåra frågan är av betydelse inte minst därför att teserna fokuserar på det andliga och etiska i åldringsvården.
Stor utmaning
Den stora utmaningen är enligt Kivelä att grundförutsättningarna för en god åldringsvård saknas. Det har att göra med det lama intresset för att utbilda läkare och annan personal i geriatrik.
– De som medicinskt har hand om våra barn har mycket goda kunskaper om hur barn utvecklas, vad som är normalt och vad som avviker från det normala. Det samma gäller dem som sköter människor i arbetsför ålder.
Däremot är det inte många läkare eller sjukvårdare som har den kunskap som behövs för att kunna skilja mellan en normal och en avvikande utveckling när vi åldras.
– Faktum är att ingen läkare eller sjukvårdare som fick sin utbildning före 1990-talet kan göra det utgående från den utbildningen. Inte en timme har de fått undervisning om att en gammal människa är annorlunda än en människa i arbetsför ålder.
– Kunskapsbristen är enorm. Jag säger enorm.
Läs mera i Kp 43/2007.
