Jag har en gammal Berninasymaskin som enbart syr rakt. Den är äldre än jag och har glömt hur man zickzackar eller backar. Och jag förstod medan jag stod och berättade om maskinen utanför Andreaskyrkan på Högbergsgatan i Helsingfors för några bekanta att det ju egentligen är en bild på det kristna livet. Ofta när vi sätter ord på saker får vi en uppenbarelse eller en insikt på ett annat plan än när det enbart figurerar i tankevärlden.

Min association gick genast till Lots hustru som blev en saltstod då hon vände sig bakåt och tittade (eftertraktade) det liv hon lämnade i Sodom – staden som Gud förstörde för att moralen var i botten.

Jesus säger att vi inte ska se bakåt då vi satt vår hand till plogen, då vi bestämt oss för att följa Honom. Ibland frestar det mig att tänka tillbaka på tider som varit och livet kan bli ett enda zicksackande hit och dit. Men Gud vill leda oss framåt. Vägen med Jesus är inte vid och öppen för vad som helst. Det är en smal väg och porten är trång, säger Jesus. De flesta vill vandra på den vida vägen, men vi kristna behöver vandra en smalare väg med Jesus framför våra ögon.

I Helen Lemmels andliga sång sjunger vi: Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv. Alla ting runtomkring smälter bort som snö i ljuset av hans ära och makt.

Vi har fått njuta av Missionskonferens i Andreaskyrkan med god undervisning om både praktiskt kristet liv i ett samhälle med många problem, men också om när det omöjliga blir möjligt för att Guds Ande leder och vill möta mänskor. Han vill möta oss och mänskorna omkring oss.

Vem ska jag sända, frågar Gud profeten Jesaja? Hur mycket tro ska jag finna när jag kommer tillbaka, frågar Jesus?

Vi behöver hjälpa varandra framåt på den raka vägen. Vi går så lätt omvägar om vi inte backar upp varandra. C.S. Lewis beskriver omvägarna och frestelserna så bra i Kristens resa. Och vi vet ännu mer när vi läst hans bok Från helvetets brevskola. Det är en kamp att gå den smala vägen, men Guds Ande är villig att hjälpa och trösta. Som Paulus skriver i Efesierbrevets sjätte kapitel behöver vi ta på oss Guds vapenrustning och leva i bön och gemenskap. I bönen får vi ord på samhällsproblem, ångest, frågeställningar och utrop – allt förvandlas till kommunikation med den Högste och då får allt omkring oss en annan dimension.

Jag har en ledig dag och låter arbetstelefonen ligga kvar i väskan på ljudlöst. Det går lätt att jobba fast man är ledig, om man inte aktivt besluter sig för att låta bli och att saker kan vänta. Jag gör undan lite hushållssysslor och byter sedan om för att tillbringa några ostörda timmar i trädgården. Jag gräver och rensar, flyttar på plantor, fyller på jord, kör bort torra blad och grenar från fjolårets säsong. Jag tar käppar och stöder upp höga blommor, så att de har något som håller dem upprätta när det blåser. Jag har skavsår på fötterna och en blåsa på handen.

Jag noterar att min Afrikas lilja inte gillat sol och blåst och känner mig lite misslyckad, som placerat den på en så utsatt plats. Jag slås av att det är både fult och vackert på samma gång i min trädgård. Ogräsblommor och ”riktiga” blommor står i blom, sida vid sida. Sprakande skönhet. Naturens lovsång. Jag låter vissa ”ogräs” stå kvar tills de blommat ut. Vem är jag att säga att de inte får vara med?

Tankarna vandrar vida omkring och jag tänker på olika människor jag mött i mitt arbete. Jag tänker att mitt arbete som diakon är lite som att vara trädgårdsjobbare. Man håller på med många olika saker hela tiden, man gör en insats här, man väntar på svar från där, man stöder upp, sår ett frö, hjälper till att få syn på torra kvistar att klippa ner. Plötsligt ser man någon grönska och slå ut i blom. Saker faller på plats, utkomststödet beviljas, hyreslägenhet hittas, barnet börjar må bättre, sysselsättning hittas och den sköra relationen får ny glöd.

Min privata telefon ringer och jag får bud från kansliet att en person sökt mig. Jag hör av mig till hen och vi bokar en tid. Bra så. Jag fortsätter fylla min skottkärra, med ogräs och döda kvistar. Jag kör det till min lilla ”tipp”, tar med ny jord på tillbakavägen och fyller på i bänkarna. Och så håller man på, både i trädgården och på jobbet. Tar hand om utan att ta över, hjälper till att få syn på vad som kan förändras. Stöder när det blåser. Och det är fint, det är det finaste, att få följa en människa en bit på vägen och dela en stund i deras inre trädgård.

Här står jag lutande mot ett träd på kursgården Lärkkulla i Karis. Majsolen smeker mot min kind. Jag står där omringad av mina kurskamrater, som också lutar mot sitt eget träd. Jag är inne i min egen lilla bubbla, men samtidigt fullt medveten om alla andra runt omkring mig. Terapeuten på Kyrkans familjerådgivning uppmuntrar oss att aktivt vistas bland träd. Träd står för något stadigvarande och hållbart. Vi kan använda det som redskap, för att förankra oss, här och nu. Forskningen visar på att träd sänker stressnivåer, minskar känsla av oro och förbättrar återhämtningen.

Trädterapi hör till kurshelheten ” Relationsfrågor inom församlingsarbetet”. Kursen behandlar olika problem som kan uppstå i parförhållanden och mellan människor i allmänhet. Problem som bottnar i personens förflutna, de tidiga relationerna, anknytningsmönstret osv.

I församlingsarbetet är det främst präster och diakoniarbetare som för själavårdande samtal med människor. Vi möter dem, ger dem plats, lyssnar på dem, och delar med oss av den kunskap vi fått i vår utbildning och genom vår livserfarenhet. När personens, parets eller familjens problem är mer komplexa, brukar vi rekommendera kyrkans familjerådgivning. Tjänsten är avgiftsfri, och klienten behöver inte vara medlem i kyrkan.

I flera kommuner går det diskussioner om att familjerådgivningens resurser helt skulle flyttats över till församlingarna. Detta är mycket oroväckande eftersom flera kommuner upplever, att deras resurser redan nu är knappa. Ett stort ansvar flyttas därmed över till församlingarna, där de anställda redan nu har fullt upp med de nuvarande arbetsuppgifterna.

I församlingarna tänker man ofta att det inte är kyrkans sak att erbjuda psykoterapi. Om vi går långt bak i tiden, var det inte heller kyrkans sak att lära folk att läsa eller vårda sjuka, ändå har de gjort det. Det är inte heller diakonins ansvar att förse människor med pengar till mat och mediciner. Församlingen borde inte lappa de nedskärningar som samhället gör. Ändå gör vi det, i den mån det är möjligt. Kyrkan bär ansvar över sina medmänniskor.

Jag går tillbaka till mitt träd. Lutar mig bakåt, och känner värmen bakom ryggen. Fötterna känns stadigt mot marken. Jag andas in och ut. Barkens skrovliga yta känns skön mot mina händer. Jag är här och nu. Allting är möjligt.

Vi har firat pingst. Jag vill berätta det för dig för till exempel i Hbl nämndes inte ett ord om att vi firar pingst varken i en artikel eller på dagbokssidan. Jag sökte till och med i sporten, men tji fick jag. Jag hoppas att Vasabladet troget berättade för läsarna på söndag att kristendomens tredje största högtid firas. Störst är påsk, näststörst är jul och så kommer pingst som är församlingens födelse. Den helige Ande faller över de rädda lärjungarna i Jerusalem och fyller dem med en kraft som får dem att modigt gå från kraft till kraft och till slut dö martyrdöden för Jesus skull. I samma kraft vågar vi vittna om Jesus idag.

Vi, min man och jag, steg av nattåget i Rovaniemi cirka 07.50 på pingstdagsmorgonen och åt frukost på ett hotell i centrum för att vänta ut tiden tills mässan i Rovaniemi kyrka börjar. Ett sjok skriftskolelever delade ut psalmböcker vid ingången och en blåsorkester uppe vid orgeln blåste ut pingstens triumferande budskap över gamla och unga. Framför oss hade vi Lennart Segerstråles enorma altarfresk ”Livets källa” att begrunda. Psalmerna som valts kunde vi från förut på svenska så det var hemmavant fast språket var finska på en ort i nord där polcirkeln går rätt igenom staden.

Rovaniemis gamla kyrka brändes upp under Lapplandskriget 1944 och utanför den här kyrkan har man rest en hjältestod skulpterad av Wäinö Aaltonen för de 609 stupade hjältarna från senaste kriget.

Med blandade känslor går jag runt kyrkan. En glad och Jesuscentrerad, kvinnlig präst har tackat församlingen för en fin gemenskap för att till sist påminna oss om ett seminarium nästa dag, månad, kl. 17 om hur man förr klarat sig under krigstid. I väskan har jag Anders Mårds senaste bok Z – Rysk dagbok . Det har varit känslomässigt jobbigt att läsa boken medan Kiev förra natten bombades grundligt och Finland frenetiskt försöker uppdatera sig om drönarkrigföring.

Jag ser ut över häggen som också redan blommar här i Rovaniemi och på väg norrut i bilen stannar vi invid en fors som brusar så hårt och högt att vi inte kan tala. Jag blir törstig, jag längtar, jag ber: Kom helige Ande med kraft på nytt. Kom med eld som bränner bort det onda i oss, kom med helgelse, kom med övertygelse, kom med tro både förnyad och ny i en förvirrad värld. Vi behöver alla gå till Källan om och om igen för att dricka. Vi behöver Pingst!