Fredag kväll satt jag på En gåva i toner för att jag inte orkade läsa en bok eller se någonting på teve. Jag vet inte om jag tidigare lyssnat på programmet hemma. Oftast har det varit i bilen på väg till Österbotten för att hälsa på svärföräldrarna.

Den här fredagen hade cirka 200 lyckönskningar skickats in till radion. De flesta gratulerade världens bästa pappa. Tiotusen röda rosor sjöng Vikingarna, en ros till dig handlade en annan sång om och så höll det på. Jag tänkte att nog finns det många världens bästa pappor. Att pappor i år uppmärksammades av president Stubb var också roligt och bra. Och tankarna gick till min egen pappa som dog för 12-13 år sedan. Det känns som så länge sedan. Det var före Ryssland annekterade Krim. Som en annan tidsålder. Hela samhälls- och världsklimatet har ändrats, attiyder hårdnat, upprustning och kränkningar blivit det nya normala.

Men min himmelske Fader är densamme igår, idag och i evighet, står det. Han har inte förändrats. Ännu väntar han på var och en av oss med utsträckt hand. Psalmen Det är en ros utsprungen handlar om Guds son Jesus som profeten Jesaja skrivit om att ska födas av en jungfru och frälsa vår jord. I mörkret ska den skina, besegra dunkelhet, sjunger vi i andra versen. Och så ber författaren om hjälp att ledas till himlens fröjdesal, till Faderns hus.

Ur dunklet stiger ett ljus. Jesus som kom till oss och som en dag kommer tillbaka med fötterna på Olivberget är tillgänglig. Han vill att vi söker tröst och skydd hos Honom. Han ser vår kamp, våra frågor, vår sorg och tacksamhet. Jesus säger att Fadern och Sonen är ett. Vi får tillhöra Universums bästa pappa, fullkomlig, ser vartenda Guds barn och kallar på dem som inte ännu känner Hans namn. Att ha en så stor och stark pappa är nog bäst. Famnen full av rosor vill jag ge min Far i himlen.

Klockan är elva på förmiddagen och den lömska hopplösheten står för dörren. Inte i en mänsklig gestalt utan som ett osynligt men samtidigt synligt täcke som ligger över personen framför mig. Den är som en tjock lervälling att trampa igenom och syret flyr av rädsla för det okända i hopplösheten.

I hopplösheten är det som att mina ord tappat kraft och inte når fram till personen framför mig. Det har skapats murar som hindrar människan att nå ut, och andra att nå fram. Med resultatet att personen framför mig utbrister: Vad spelar det för roll? Jag har redan försökt. Det fungerar inte. Dom hjälper inte. Ingen bryr sig.

Tvi dig hopplösheten. Du har ingen makt och rätt att vara här.

Som en lösningsorienterad människa får jag rätt ofta lägga band på mig, ibland lyckas det och ibland inte. Det är så lätt att vilja servera lösningar på problem och ta nästa steg innan det gamla är bearbetat till punkt eller du lyssnat in vad människan verkligen vill förmedla.

När samtalet denna dag fortskrider på diakonimottagningen är det som att ju fler ord som kommer på denna människas tunga, desto mindre makt har hopplösheten och syret återvänder stegvis. När det svåra kommer till uttryck lämnar hopplöshetens makt i sakta mak människan.

I sprickan mellan orden, där tystnaden bor, börjar något röra på sig – en rörelse mot liv. En lättnad, eller är det befrielse, kan urskiljas i de djupa lugna andetagen.

Hoppet har börjat gro. Inte högljutt, inte dramatiskt – men envist, som ett frö som fått näring och väcks till liv. Att förmedla hopp är inte att erbjuda färdiga svar, utan att hålla rummet öppet och lyssna in. Att förmedla hopp är att våga tro att ljuset finns, även om vi ännu inte ser det.

Tvi dig hopplösheten. Sista ordet ska du inte få.
Du viskar om slutet, ett mörker och fall
Men kärlekens kraft den finns överallt!
Jag ser hur du smyger och tränger dig på
Undan för undan din makt den förgås.

Den politiska ledningen och olika ekonomiska institut anser Finlands dåliga ekonomiska läge kunde avhjälpas om finländare konsumerade mera. Det finns för mycket pengar liggande på sparkonton, vilket vid första anblicken verkar vara en konstig tanke för oss som är uppvuxna med spargrisar och uppmaningar om att inte slösa. Finländarna sparar för mycket och konsumerar för lite. Med tanke på elpriserna, hur matpriserna stigit de senaste åren och med osäkerheten på arbetsmarknaden är det förstås alldeles förståeligt och bra, tänker jag, att vi sparar för en oviss närframtid och varför inte pensionsåldern med tanke på hur demografin ser ut.

Världens ekonomiska system är uppbyggda på tillväxt och enligt teorin rullar ekonomin då folket konsumerar. Helst ska vi förstås köpa finländska produkter eller stöda företag som ger arbetsplatser i Finland och det är förstås förnuftigt även av miljöskäl. För höga tullar som försvar mot andra länders produkter förstår vi också att inte fungerar, även om det skulle vara väldigt bra om det på myndighetsnivå fanns möjlighet stoppa konsumtionen av snabbmode och diverse kinesiska företag med hälsovådliga produkter.

Jag störs av uppmaningen till konsumtion för att rädda landet. Vi är finländare som redan har använt vår årsdel av resurserna i april. Finns det inte något annat sätt? Hur ska vi kunna tro på att klimatkrisen ens aningen ska avvärjas ifall vi får höra med ena örat att vi ska spara energi och koldioxid och med andra örat att vi konsumerar för litet.

Helt egoistiskt kan jag skriva att jag gärna skulle hitta något att köpa som skulle ge lite nöje eller lycka, men tycker att tex klädköp inte värmer själen hemskt länge även om det är ett plagg jag behöver eller gärna vill ha. I mitt flöde kom det upp en kort artikel där författaren och specialistläkaren inom hospicevård Dr Jordan Grumet menar att de mest tillfredsställda personerna ofta är de som satsat tid och resurser på sin personliga utveckling.

Frågan i rubriken är retorisk. Visst vet jag vad jag ska konsumera. Jag ska gå på teater och konserter. Det ger glädje och mat för själen, något att tänka på då ens egna snurrande tankar gör en trött. Jag skall köpa nya jumppaskor i stället för dem som har hål. Jag ska köpa den nya boken min lokala favoritförfattare kommer ge ut nästa år.

Det jag däremot på riktigt inte förstår är varför de fattigaste får allt mindre stöd av samhället tex utkomststöd, så att de på riktigt inte t ex kan köpa nya utebyxor åt sitt barn, medan de rika får (ur samma samhällspott!) mer pengar så att de ska köpa mer saker de inte behöver. De flesta av oss kristna ryggar nog tillbaka vid tanken på att ta Jesu ord i Lukas 3 bokstavligen, om att ge bort den ena av sina två skjortor till någon som ingen har. Det är få som är ens i närheten, typ moder Teresa. Men de flesta av oss som skryter om våra kristna värderingar skulle må bra av att läsa Bibeln lite bättre, det finns ganska många ställen som talar emot självgoda framgångsbudskap.

Hon kommer inte till mottagningen på avtalad tid. Jag har träffat henne sporadiskt under flera års tid. Ibland har hon kommit enligt överenskommelse ibland varit försenad och någon gång uteblivit. Min första reaktion är irritation med en vag underton av oro. Jag blir distraherad av en annan arbetsuppgift och arbetsdagen fortsätter. Nästa dag frågar jag mig varför hon inte dök upp och försöker ringa hennes senast antecknade telefonnummer, numret kan inte nås svarar operatören. Jag lämnar saken.

Det är ett par månader sedan det uteblivna besöket på mottagningen. Jag sitter i kyrkbänken och tacksägelserna över de avlidna läses upp. Jag hör hennes namn, 38 år och nio månader gammal blev hon. Jag fylls av frågor, av sorg för hennes barn men också av tacksamhet, ett långt lidande har kommit till ett avslut.

Vi får inte alltid svar på våra frågor, eftersom jag arbetar i en större stad är det sällan grannar eller vänner vet berätta vad som hänt. Eftersom jag har arbetat länge i samma församling kan jag ibland på något sätt få höra vad som hände. Det stillar min oro litet.

Ytterligare några månader senare, inför julen ringer hennes mamma och vi har ett långt samtal. I min yrkesroll är jag lyssnaren, stödaren, den som finns där för att ge hopp. Som medmänniska berörs jag av hennes dödsfall och familjens situation. Att gå bredvid en hjälpbehövande betyder inte att vi kan förhindra lidande eller göra allt bra igen, att acceptera det gör ont. Endast Gud kan göra slut på lidandet.

Det är en vacker höstdag. Det är söndag och jag beger mig till kyrkan på orten där jag firar höstlov. I den kyrkan har jag firat mässa några gånger under ungdomen. Jag är rätt anonym och beter mig lite som en ovan kyrkobesökare. Åt vilket håll öppnas dörren till bänkarna? Hälsar man Guds frid till varandra? Hur gör de vid nattvardsbordet här? Jag sitter i bänken och tar in atmosfären. Manskören sjunger. Församlingen sjunger, så taket nästan lättar. En frivillig byter psalmnummer på tavlan, en annan läser texterna, en tredje ber förbönen. Delaktighet. Vi är drygt 100 personer i kyrkan och jag känner igen tre ansikten. Det är en varm gemenskap och lätt att delta, även för en utböling.

Efter mässan skickar jag en bild från kyrkan till en vän och skriver: ”Det är något med manskörer som gör mig knäsvag”. Hon svarar: ”Det är något med den kyrkan som gör mig knäsvag”. Det är hennes barndoms kyrka.

Efter mässan pratar jag med kantorn och tackar för musiken. Han berättar hur viktig kören är för medlemmarna. Trots hög medelålder kommer de mangrant på övningar och uppträdanden. De har en stämma som skall sjungas, en uppgift och en plats att fylla. Under eftermiddagen tänker jag vidare på detta med att bli sedd, att ha en uppgift och ett sammanhang och hur viktigt det är.

I hastigheten läste jag min väns svar så här: ”Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag”. Jag började reflektera över det. Att vara knäsvag är ju en upplevelse av att vara så tagen av något att kroppen inte riktigt vet vad den skall göra med sig själv. Det är som en liten förtrollning och man längtar till det. Kyrkans uppgift är att sprida det glada budskapet om Guds kärlek och nåd. Du är älskad, du är sedd. Det finns en plats för dig. Det finns en uppgift för dig. Den uppgiften kan vara att sitta i kyrkbänken. Den uppgiften kan vara något annat.

Diakonin jobbar med människor i förändring, människor som behöver ta ut kursen på nytt och kanske finna nya sammanhang. Det är många gånger ett praktiskt arbete, händernas konkreta verk. Må händernas tysta predikan väcka en längtan till kyrkans gemenskap där tanken ”Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag” kan fladdra förbi.