Vardagstro och söndagstvivel.

Försöka förlåta

Magnus Lindholm 07.08.2022

Det började en kväll för många år sen vid elva-tiden, och utan nån som helst förvarning; en våldsam gråt som likt en varfylld böld sprack sönder och började smeta ut sitt infekterade innehåll över en kropp i uppror. Konvulsionerna påminde om ett vulkanutbrott – det mullrade och bullrade, och svett och snor och tårar strömmade i ett pyroklastiskt flöde över en brännhet gestalt som helt saknade kontroll och behärskning. Våg efter våg vällde nånting oförlöst ut från själsdjupen, på en gång skrämmande smärtsamt och samtidigt efterlängtat befriande.

Medan kroppen rådbråkades på gränsen till mental kollaps levde hjärna och tanke nästan ett eget liv. Jaha, vad är nu på gång, var bottnar de här känslomässiga överdrifterna i? Är det ett straff för begångna synder eller en reaktion på någon annans mentala illvilja? Är jag förövare eller offer? Håller jag på att brytas itu, kanske är det här bara början till slutet? Är Gud med mig eller mot mig?

Lavaflödet höll på i fyra-fem timmar utan avbrott. Nånstans på morgontimmarna avtog mullret tidvis men återkom efter några minuters paus med lite lägre intensitet. Elva timmar efter utbrottet vacklade jag till duschen fullkomligt utmattad, tom och tömd. Nej, inte helt tömd; efterskalven och tårflödet återkom också de närmaste dagarna men nu i två-tre timmars perioder, fortsatte så i många veckor, några månader och tonade sedan så småningom bort. Något år senare hade läget stabiliserats och något slags inre lugn etablerats. Själens mörka natt övergick i gryning.

Det fanns säkert många förklaringar på denna extraordinära händelse som var fysiskt och psykiskt provocerande, men samtidigt andligt nytändande. Att jag både medvetet och omedvetet hade tagit många snedsteg i mitt liv var alltför sant, likaså att jag hade varit objekt för andras trakasserier och mentala övergrepp, även helt oförskyllt blivit fysiskt slagen; det fanns förvisso orsaker till mitt illamående. I det läget aktiverades, automatiskt, ekorrhjulets nödbroms och jag såg som i ett töcken en enda lösning: att försöka förlåta både mig själv och mina vedersakare. Och hur svårt var inte det!

Ibland får kroppen bokstavligen ge vika när anden visar sin överlägsna styrka. Idag, söndagen den 7 augusti, firar vi The International Forgiveness Day. Och jag försöker fortfarande.

På nära håll och med skumma ögon är mycket i livet lösryckt och obegripligt, grått och trist.
På nära håll och med skumma ögon är mycket i livet lösryckt och obegripligt, grått och trist.
Sett från högre höjd uppenbarar sig i bästa fall både färger och mönster och sammanhang fast det handlar om samma motiv. (Porslinsskärvorna är fotograferade i Den heliga Barbaras slott i Alicante i östra Spanien).
Sett från högre höjd uppenbarar sig i bästa fall både färger och mönster och sammanhang fast det handlar om samma motiv. (Porslinsskärvorna är fotograferade i Den heliga Barbaras slott i Alicante i östra Spanien).

Svår fråga

Markus Andersén 06.08.2022

Fick en svår fråga av en avkomma. Hen frågade vilket jag skulle välja, om alternativen var att rädda sina barn från döden men resten av planetens invånare skulle dö eller att rädda resten av planetens invånare genom att låta sina barn dö.

Detta är en modifikation på (spoiler alert) den frågeställning som The Avengers får ta ställning till i en populär Marvelfilm.

Frågan är naturligtvis knivig, om än ganska teoretisk. Då avkomman trots allt ville ha ett svar, resonerade jag enligt följande: att döda sju miljarder människor för att några barn, som dessutom är syskon, skulle överleva för att leva i en tom värld är inte en framtid man önskar någon. Barnen skulle veta att sju miljarder människor satt livet till, så att just de kan överleva. Den vetskapen tror jag inte någon vill leva med.

Det andra alternativet i frågeställningen var då att ens barn dör. Det är ju en oerhört hemsk tanke, på alla plan. Tyvärr är det en tanke man fått möta ganska konkret på senare tider, då det (åt minståne i mitt someflöde) ganska ofta är gripande bilder från hemska krig, där föräldrar sörjer bredvid omkomna barn. Det är något man för allt i livet inte vill önska någon.

Avkomman förstod antagligen inte vilka alla tankeprocesser som startade i min hjärna när hen fråga den till synes oskyldiga frågan. Man får hoppas att jag aldrig ställs inför valet i frågeställningen, men det är som tur ganska osannolikt. Vi får även hoppas att bilderna på sörjande föräldrar snarast möjligt upphör, inte då genom censur av bilderna utan genom att det besinningslösa våldet tar slut.

Må väl.

Varför tror jag egentligen?

Anna Edgren 04.08.2022

Jag har många gånger i tankarna återkommit till Kyrkpressens artikel här om veckan om religionslöshetens arv. Speciellt vilt har mina tankar kretsat kring Tobias Zilliacus formulering om att religion skulle vara en förlegad kvarleva från tider då man sökte stöd och tröst inför saker man ännu inte kunde förklara vetenskapligt.

När jag läste artikeln första gången nickade jag konstaterande kring både Merete Mazzarellas, Tobias Zilliacus och några forskares tankar och erfarenheter av religionslöshet. Jag blir varken olycklig eller störd av att alla inte är (kristna) troende. Men de där avslutande orden om att kristen tro överlag skulle vara något helt onödigt i dagens värld (min tolkning av Zilliacus ord) berörde mig överraskande starkt. Jag tänkte förtörnat att hur kan man säga så om något man inte har bekantat sig med lite djupare? Det kändes dessutom som en örfil för mig som har tron som en viktig del av mitt liv.

Allt det här fick mig en sömnlös natt att försöka formulera varför jag då tror på Gud. Jag ville nå bakom kyrkiskans invanda och trygga formuleringar som i mina öron ofta doftar autopilot och yta. Jag ville hitta ord som resonerar i mig, i min vardag, i mina erfarenheter. Jag sökte ord som ger mig gåshud och själsvibrationer, ord som fördjupar och öppnar ögonen, ord som både svider och tröstar.

Jag är inte den första att konstatera att det är svårt att verbalisera en tro som ofta är ordlös, men så här blev det:



Jag tror på Gud.

Jag tror på Gud för att jag en dag som vuxen bestämde mig för att ta min barnatro på allvar.

Jag tror på Gud för att jag sedan dess inte slutat förundras, förtvivlas och – ibland – förvandlas.

Jag tror för att jag vill.

Jag tror för att jag vill något mera än min navelskådande vardag.

Jag tror för att jag vill leva min korta mänskliga tid som en del av något större, både i vardagen och på mera svårfångade existentiella plan.


Jag tror för att jag behöver det.

Jag tror för att jag behöver bli både uppmuntrad, förmanad och omhållen.

Jag tror för att jag behöver det både i mitt inre och i förhållande till världen omkring mig.

Jag tror för att jag längtar.

Jag tror för att jag längtar efter mening och riktning.

Jag tror för att jag längtar efter kärlek, rättvisa och gemenskap för alla.

Jag tror trots allt.

Jag tror trots att mina frågetecken är minst lika många som utropstecknen.

Jag tror trots att jag stångas och trilskas med tron.

Jag tror trots att jag inte hittar ord för den här himmelsdoftande gåvan.



***

Sådana ord bubblade spontant fram ur mig. Någon annan har kanske liknande längtor och funderingar, men med annan adressat och ram än Gud och den kristna tron.

För mig är ändå religion och tro allt annat än förlegad och onödig. Min tro är något jag förhåller mig till både medvetet och omedvetet varje dag. Utan den skulle både livet och jag själv bli olidliga.

Parkvakten

Magnus Lindholm 31.07.2022

I Edens lustgård var det frid och fröjd ända tills Adam och Eva, trots förbud, började frossa på frukterna av Kunskapens träd och Parkvakten fick orsak att gripa in. Så där har det sedan fortsatt när lagar och regler och överenskommelser ständigt bryts. Vi lever inte mera i den bästa av världar men lyckligtvis finns det samtidigt en massa rakryggade och ansvarstagande, icke narcissistiska individer som frivilligt ställer sig på de svagares sida, som försvarar djur och skyddar natur.

De senaste tio åren har över tusen parkvakter i Afrika dödats när de försökt skydda gorillor, noshörningar, elefanter och andra utrotningshotade djur från illegal jakt. Enligt världsnaturfonden WWF är läget utomordentligt allvarligt. I dag, 31 juli, uppmärksammas dessa altruistiska parkvakter på World Ranger Day, initierat av International Ranger Federation (IRF) och The Thin Green Line Foundation. I hela världen finns det 100.000 naturparker och skyddade naturområden, många av dem övervakade av volontärer. I Finland kan vi stoltsera med 41 nationalparker, den minsta (Petkeljärvi) är 7 km2, den största (Lemmenjoki) 2.858 km2.

Uppmuntrad av dagens tema agerar jag självutnämnd parkvakt på toppen av det dimhöljda Andberget vid Hertonäs strand i huvudstaden. Här, sjutton meter ovanför Finska viken, utbreder sig en savann, eller rättare sagt en liten bergsäng, ungefär åttio x åttio meter, som korsas av ett par gångstigar längs vilka en och annan mänsklig varelse – dock ingen tjuvskytt –ibland skyndar i sommarhettan. Detta är ett kungarike i första hand för surikater (stadskaniner), capybara (haren Jussi), gepard (huskatt i koppel), jättesengångare (ekorren Urban), lejon (hund i koppel), schakal (räven Foxtrot), afrikansk ibisstork (större hackspett) och violettkronad skogsnymf (blåmesen Mesterton). Bland annat.

Min parkvaktsinsats är, det måste erkännas, mycket blygsam och framförallt egoistisk; den tillför mitt mentala landskap en alldeles konkret djupdimension, ett visserligen diffust men dock löfte om ett paradis på kommande. För även om jag med ålderns rätt går illa på det steniga och tidvis dimhöljda Andberget så är mina ronder i naturreservatet en nödvändig del av den skrivande och fotograferande vardagen: Det konstnärliga skapandet tar stöd i Skapelsen. Dessutom tror jag att bergets namn har nånting med djupare och tidlösa dimensioner av livet att göra. Men det är kanske bara en språklig feltolkning, en förflugen tanke eller helt enkelt en pressanka.

Räven Foxtrot – han dansar med lätta steg fram på berget, därav namnet – tittar fram bakom gravröset från bronsåldern här högst uppe på berget.
Räven Foxtrot – han dansar med lätta steg fram på berget, därav namnet – tittar fram bakom gravröset från bronsåldern här högst uppe på berget.
Andbergets parkvakt går sina ronder med kameran som vapen och språket som ammunition. Foto: Lucas Lindholm
Andbergets parkvakt går sina ronder med kameran som vapen och språket som ammunition. Foto: Lucas Lindholm

När min inre röst blir för negativ finns det ett bra tankeexperiment

My Ström 25.07.2022

Man ska behandla andra med respekt men min inre röst är inte alltid särskilt respektfull. Då brukar jag tänka på min kollega #måndagmedMy