Med detta tackar vi diakoniarbetare för att ni följt oss ännu en termin! Vi håller ett litet sommaruppehåll och återkommer med nya diakonitexter i augusti.

En gång fick jag frågan vad jag tycker är det bästa med diakoniarbetet?
Det är svårt att svara på den frågan eftersom jag kunde räkna upp väldigt många uppgifter och människomöten. Men jag kommer mest att tänka på hur värdefullt och viktigt det har varit att arbeta med personer som har olika funktionsvariationer. Förutom att endast erbjuda program och stöd för dem har jag själv fått lära mig oerhört mycket om livet och Gud bara genom att vara tillsammans med de här personerna.

Jag har fått äran att hålla en samtalsgrupp för vuxna med olika kognitiva funktionsvariationer under flera års tid. Vi har hållit andakt, sjungit psalmer, pratat om Gud, livet, döden, kärlek, olika specialintressen och vilken sorts bulle som är den bästa för att nämna några exempel. Vi har åkt på läger, utflykter, ätit pizza och bakat pepparkakor. Listan kan göras lång. Men till skillnad från att endast ge har jag själv blivit sedd och fått värdefulla insikter som jag annars kanske hade missat.

En gång blev jag ombedd att vara med på ett skriftskolläger som omsorgsprästen höll för prosteriets ungdomar med kognitiva funktionsvariationer. Vi blev välsignade med soligt, varmt väder och förutom alla konfirmander hade vi många assistenter med oss. Under veckan som gick blev vi ett sammansvetsat team, nästan som en familj. Medan dagarna gick såg jag hur vi anställda blev mer avslappnade ju mer vi umgicks med konfirmanderna. Det blev en atmosfär av äkta närvaro, ärlighet och öppenhet. Roller och fasader blev överflödiga.

Jag minns speciellt tydligt en kille som satt i rullstol och behövde hjälp med det mesta. Han kunde inte tala mer än några enstaka ord men hans blick talade mer än tusen ord. Han såg oss alla och han tog kontakt med var och en av oss. Om jag gick för snabbt förbi honom grabbade han tag i min hand och drog mig närmare, han lärde mig att gå långsamt, att stanna upp och vara närvarande.
Hans specialintresse var att kasta boll, han prickade oerhört bra och han kallade oss alla till bollspel under fritidspassen. Om någon satt eller stod utanför ringen där vi kastade boll kunde han plötsligt kasta bollen till den personen, en inbjudan att vara med. Han såg oss och han hjälpte oss att se varandra. Av honom lärde jag mig att ibland kan ord vara överflödiga och äkta närvaro kan vara något betydligt djupare än ord.

En annan kille, som hade väldigt mycket energi gillade att gunga, han gungade mest hela tiden. Ibland fick han specialtillstånd att gunga under någon enstaka lektion eftersom det hjälpte honom att vara lugnare under nästa lektion. Tillsammans med honom gungade vi mycket och jag minns speciellt en gång när vi gungade och tittade på molnen ovanför oss. Av någon anledning tog jag inte fart alls, men gungan fortsatte röra på sig och vi svingade fram och tillbaka i en stadig rytm och beundrade molnen som rörde sig på himlen.
Den stunden var helig för mig. Det var som om Gud själv gav fart åt oss. Där och då blev jag påmind om att vi människor behöver släppa kontrollen och lita på att Gud själv ger fart i vårt liv.

Sedan minns jag ännu en tjej som var väldigt tystlåten och tillbakadragen. Hon var med i gruppen men hon deltog sällan i diskussionerna. En annan konfirmand hade svårskött diabetes och tjejerna hade kännt varann i flera år. När tjejen med diabetes hade högt blodsocker hade den tystlåtna vännen en tendens att gå och sätta sig bredvid henne och började upprepa vännens namn. Under veckan som gick började assistenten kolla blodsockret när vi såg att den tystlåtna tjejen ställde sig tätt intill sin vän med diabetes, nästan varje gång visade det sig att hennes blodsocker var i obalans. Vi förundrades över konfirmandernas förmåga att se skiftningar i vännens sätt att vara och reagera på om något var annorlunda, på deras eget sätt såklart.

Under de här åren har jag lärt mig hur viktiga de här specialbra personerna med olika funktionsvariationer är. Inte bara i sina egna särskilda grupper utan även för oss andra. Jag blev övertygad att Gud använder de är personerna på ett speciellt sätt. Jag tror att många av de här personerna får agera som kanaler för en dimension som många av oss inte har förmågan att se. Vi har möjligheten umgås, lära oss att varva ner och leva i nuet, att se skönhet, helighet där vi annars kanske bara går förbi.

Jag hoppas att allt fler församlingar skulle prioritera inkludering av personer med olika funtionsvariationer. Det här är en av diakonins grunduppgifter men också hela församlingens uppgift. Vi har de här personerna runt omkring oss och de flesta kommuner har någon form av boende eller arbetsplatser/verkstäder för den här gruppen av personer. Här är samarbetet och kontakten med församlingen oerhört viktig.

Vi har alla rätt att höra evangeliet på vår egen nivå. Fördomar, ovetskap och rädsla för olikheter motabetas bäst genom synlighet, information, integrering och gemenskap.

Jag tror att Gud har placerat personer med funktionsvariationer mitt ibland oss, mitt i samhället och i våra församlingar för att visa på det som är kärnan i livet. De här glimtarna av något större är bara en försmak av allt det som vi ännu kan lära oss om livet, varandra och framför allt om Gud själv.

I stolen bredvid mig sitter en utmattad kvinna. Tårarna rinner ner för hennes kinder. Hon ser trött och sliten ut. Hon berättar att hon inte ätit på några dagar, för att spara mat till barnen. Ett av barnen har haft födelsedag, och hon har inte haft råd att köpa en present. Jag ser att kvinnan känner skam över sin situation.

Hon berättar sin historia. Jag känner oerhörd tacksamhet att få ta del av den. Hon vill berätta allt det där för mig. Kvinnan lämnar mottagningen med en mer avslappnad kroppshållning, och ett litet leende på läpparna. Tacksamheten lyser i hennes ögon. Jag kunde inte ta bort all hennes smärta, men jag kunde hjälpa henne en bit på vägen.

Efter mötet sätter jag mig på min stol, och funderar på allt det jag nyss fick ta del av. Detta är inte en ovanlig berättelse på diakonimottagningen. Vi lyssnar på föräldrarnas historier, ger dem hjälp och en öppen famn. Men vem lyssnar på barnens upplevelser om familjens fattigdom? Idag vill jag stanna upp och tänka på allt jag hört, och försöka fundera på det från ett barns synvinkel. Hur känns det, när de andra barnen i skolan berättar om sina barnkalas och sina fina presenter, då man själv har blivit utan? Hurdan smärta och sorg ger inte det åt barnen. En smärta som tyvärr ofta går i arv. Fattigdom går ju så ofta från en generation till en annan.

Regeringens nedskärningar och inflationen har försvårat vardagen för framför allt fattiga barnfamiljer. Vi får läsa om människors upplevelser om fattigdom i såväl tidningar som på olika medieplattformer. Men vem lyssnar på barnens upplevelser? Barnens upplevelser om fattigdom blir fortfarande i skymundan. Rädda barnen har gjort en årlig enkät, där de frågar om 12–17 åriga barns upplevelser om fattigdom. Detta är ett steg i rätt riktning, men vårt samhälle har nog fortfarande en lång bit att gå för att få barnens röst hörd på riktigt.

Jag tar ett djupt andetag, när jag stänger dörren den dagen. Jag känner glädje och tacksamhet för det jobb jag får göra. Men jag känner också en viss ilska för alla de orättvisor vi har i vårt samhälle. Varför ska de familjer som redan tidigare haft jobbigt, få de ännu sämre ställt pga. nedskärningar, inflation och krig? Varje berättelse jag hör på mitt jobb, påverkar mig själv på ett eller annat sätt. De formar mig som människa, och ger mig ett större perspektiv på livet. Det är något jag kan vara oerhört tacksam över.

Föreställ dig att det har hänt någonting riktigt jobbigt i ditt liv. Du är trött, ledsen och dessutom fungerar inte ditt busskort. Efter några misslyckade försök med busskortet mot avläsaren säger chauffören: ”Det är okej, gå och sätt dig, det är säkert något fel på avläsaren”.

Eller att du försöker få hjälp från välfärdsområdet som ensamstående förälder då orken håller på att ta slut. Den ena socialarbetaren säger att du behöver mera hjälp, ”vi skickar er vidare till följande nivå”, och den andra socialarbetaren tycker du borde klarar dig själv.

Du är en ungdom, kanske med invandrarbakgrund, som inte riktigt passar in. Eller vem vet, för ingen vill ta dig med för att ge dig en chans. Plötsligt träffar du människor som välkomnar dig med, du blir sedd och accepterad. Kanske du känner på dig att allting inte är så bra som det ser ut, men hej, du blir sedd. Din mamma vädjar till dig att hitta andra vänner, dessa är inte bra för dig. Men är det verkligen bättre att känna sig ensam och utanför?

Eller, du har varit i fel sällskap och försöker börja om. Du har funnit en plats där du känner dig trygg och märker att du blir accepterad som den du innerst inne är, den personen du inte vågar visa till vem som helst. Utanför den trygga platsen finns det ingen som vill se ditt rätta jag, utan du får hållas på avstånd för man vet ju aldrig vad du hittar på till näst.

Kan det vara så enkelt att om alla människor skulle bli bemötta med kärlek och förståelse, skulle det finnas färre som mår dåligt? Färre som gör andra människor illa och flera som skulle känna sig inkluderade i vårt samhälle? Flera som skulle orka bättre med alla utmaningar och helt enkelt må lite bättre?

Med dessa funderingar tänker jag inte att till exempel våldshandlingar är okej men bemötandets betydelse kan spela en stor roll i valet av den fortsatta vandringen på livets väg, om den fortsätter åt samma håll eller om man väljer eller får stöd i att välja en annan riktning.

Jag går i ett shoppingcenter och passerar en affär. Jag tittar in, blir en aning rörd och varm i hjärtat. Ett minne väcks till liv – en stund med en person jag mötte i mitt arbete.

Hen hade mist allt. Ändå kunde hen skratta. Gråta. Vara närvarande. Trots det tunga bar hen på en styrka som smittade. Under den korta tid vi sågs trodde jag att jag var där för att hjälpa en människa i nöd. Men det var jag som gick därifrån med ett nytt perspektiv på livet.

Hens attityd i den ytterst svåra livssituationen var kraftgivande. Att våga vara sårbar, att inte ge upp hoppet – även när det inte fanns någon tydlig väg framåt. På något sätt blir man påmind om hur mycket kraft vi människor har i oss. Mera än vi själv kan tänka.

I diakoni och själavård är vi medvandrare. Vi vandrar en kortare eller längre sträcka tillsammans. Det är lätt att tro att diakonal hjälp bara handlar om att ge. Men i verkligheten är det sällan så. Varje gång jag möter en människa, händer något också i mig. Det är som om våra livsberättelser speglar varandra, och i det mötet får vi båda chans att växa. Möten är levande. Och ofta helande – för båda. Det är heliga ögonblick som stannar kvar i minnet. Det formar oss, bär oss, förändrar oss.

Ibland tänker jag att personerna jag mött är som stjärnor på himlen. De lyser med sin egen styrka. Jag tänker på dem med respekt, glädje och kärlek. De har lämnat spår – inte bara i mitt minne, utan också i mitt hjärta.