Vardagstro och söndagstvivel.

Klädsamma tankar på nationalskaldens födelsedag

Magnus Lindholm 05.02.2023

Idag ska jag kränga på mig diktarkappan, den långa och eleganta, den som ska ge min lite krumma kropp resning och värdighet. Det kan jag behöva – resning och värdighet, alltså. Det har jag av någon anledning inte av födsel och ohejdad vana så det gäller att stryka medan järnet är varmt. Till vardags skrudar jag mig i skriftställaroverall, en typ av ordvändarkappa som prålar med ett innerfoder i glänsande kungsblått som står i stark kontrast till den musgrå och slitna yta som vardagen i vanliga fall får beskåda, en vapenrock som jag i smyg – men bara i smyg! – brukar vända ut och in på för att åtminstone få en vag aning om hur det ska kännas den dag, när natten kommer, att bli mottagen som en riktig konung.

Men nu, på nationalskaldens födelsedag, ska jag alltså dra på mig manteln, vända kappan efter den bitande kulturvinden för att sedan, är det tänkt, stolt och värdigt framåtskrida i Esplanaden bland natoinflammerade och strejkhotade folkmassor, och där med min blotta närvaro sprida något lite av det hoppfulla framtidsljus som en andtäppt diktarsjäl faktiskt är kapabel till. Men före det lyfter jag ögat upp mot himmelen och tvättar så mina tänder, fullt medveten om att en evighet av liv kan spira i ett enda ögonblick.

Och just då, helt galet och out of the blue, rosslar det plötsligt ur rimrobotens rostiga högtalare: Din fader var en transvestit, den vackraste man fann, vid femton år hen kjolen tog, vid sjutton var han man. – Pappa, pappa, olycksfödde gubbe!, utropar då ett ättelägg förtvivlat, det där var ingen dyr klenod, en klar och ren, bara urbota dumt och fjantigt. Med ord begår man mord om man sig icke nogsamt eftertänker!

Så jag drar ett djupt andetag och gör mig beredd, gräver i ABC-skrin och satsbyggnadsschatull på jakt efter kåpa och kappa, fast besluten att med garderobens hjälp gardera mig mot meningslöshetens förstummande hotbilder. Men jag hittar ingen diktarkappa, inte ens en liten novellist-cape. Det enda jag hittar är en nästan genomskinlig kåseritrasa, en småskrynklig sak som kostat mig skjortan. På skötselrådslappen står det med mikrobiska bokstäver: Handsmekning 38 grader. Tvättas med tårar av skratt och gråt. Fläckarna är en del av mönstret. Stryk ej automatiskt medhårs men alltid hudnära. Made by God.

Doktorns råd: En nypa salt!

Mikaela Westerling-Nylund 03.02.2023

Det finns en riktigt roligt skriven, viktig kolumn på Duodecimlehti.fi som heter ”Lapsiperheille kohdistetut suositukset- riittäävätkö hereilläolotunnit” skriven av barnpsykiatern Jaana Wessman i slutet av år 2022. Hon skriver att det finns så många rekommendationer som ges via rådgivningen och hälsovården att föräldrarna drunknar i dem. Framför allt finns det inte forskning på hur en ska prioritera mellan rekommendationerna. Flera av mina kolleger, både läkare och hälsovårdare gillade artikeln när jag delade den på Facebook efter att ha läst den på en kollegas sida. Just i rådgivningsarbetet anser jag att en av alla uppgifter är att bekräfta och stöda föräldrarna. Visst är det viktigt t ex att främja amningen, men om amningen inte fungerat eller valts bort är det viktigare i den situationen att bekräfta att barnet växer och utvecklas alldeles utmärkt på mjölkersättning.

Jag både älskar och blir frustrerad av rekommendationer. Som läkare vill jag förstås ge råd som grundar sig på forskning. Då är det mycket bra att ha Käypä hoito eller Gängse vårdrekommendationer att stöda sig på. Jag minns dock tydligt hur broschyrerna jag fick om gympa och tänjningar i början av min första graviditet väckte stresskänslor då jag inte följde dem – och det var innan jag ens hade fått några krämpor eller babyn hade kommit. Nå, det är ju förstås ett personlighetsdrag, men över-vårdande högpresterande personer inom vårdsektorn är säkert i riskzon för att utmattas av alla rekommendationer som en vill följa så bra som möjligt. Som svar till den här artikel kommenterade folk att det ju är frågan om rekommendationer som en kan välja om en vill/kan följa eller inte. ”Chilla, Gunilla!”, för att låna dotterns uttryck. Det är sant. Nu förstår också jag att inte barnen dör om de äter korv flera gånger i veckan och att de inte får glasögon med det samma ifall de inte leker ute 2 timmar varje dag. Men jag tror också att risken för att otillräckligheten och utmattningen hos föräldrar växer är stor i och med alla krav som ställs på dem. Kraven ställs av samhällskulturen, av andra föräldrar, i nätdiskussioner och kommer inte minst inifrån alla oss som kämpar för att good-enough-föräldraskap verkligen skulle vara tillräckligt bra för en själv.

Intressant är också en artikel i rikssvenska Läkartidningen om nyheten att forskare räknat ut att det skulle ta 27 timmar om dygnet för primärvårdsläkare i USA att följa alla vårdrekommendationer som getts. Artikelförfattarna menar att tidsåtgången för undersökningar borde beaktas i vårdrekommendationerna. När en som ung läkare märker att en inte hinner undersöka mer än hälften av allt som rekommenderas i Gängse vårdrekommendationerna är det lätt hänt en känner sig otillräcklig. Men egentligen måste en som allmänläkare göra en egen kortare version av det viktigaste som en sedan skräddarsyr beroende på patientens symtom.

Matrekommendationer är så intressanta att jag tror jag skall skriva mer om det en annan gång. Jag måste bara ännu kommentera hushålls- och städrekommendationer. So what om jag inte byter lakan varannan vecka. Ingen hos oss har utslag/hudinfektioner eller kronisk snuva så vi klarar oss ändå. Tvättar du din BH efter 2 användningar om du är en person med bröst? Tvättar du dina ventilationsfilter 2 ggr i året? Kollar du dina brandvarnare varje månad? Det senaste skulle säkert vara bra, men skulle en följa alla rekommendationer en får gällande hus, trädgård, bil, säkerhet och hälsa skulle en inte ha ett liv.

Ett evigt balanserande

Anna Edgren 02.02.2023

Jag skulle ha en lugn början på året. Jag skulle ta hand om de sista oavslutade fjolårstrådarna på jobbet och annars mest hålla rullorna igång under vintern. Jag skulle skippa en massa intressanta utbildningar och kurser. Jag skulle gå och lägga mig tidigare och inte förbättra världen efter tre-åringens läggdags då hjärnans kreativa kvällspass slår igång. Jag skulle anstränga mig för att inom möjligheternas ramar ha en lugn period i mitt liv.

Men sådant är inte livet. Eller sådan är inte jag. Jag kunde inte låta bli att sluka betet då jag fick svar på min egen fråga om att ifall ”någon” skulle ordna ett välgörenhetsevenemang till förmån för Ukraina så kunde Åbo Svenska Teater generöst nog erbjuda stora scenen hyresfritt, men det redan i början av februari. Att utöver min jobb- och hemmavardag på fem veckor producera,och fixa finanserna för ett helkvällsprogram med 15 artister från olika orter och konstgenrer faller tyvärr inte inom definitionen för ”en lugn period”.

Dessutom kunde jag inte låta bli att anmäla mig till en guide-utbildning, till all lycka skjöts den upp till hösten pga för få anmälda just nu. Det var också nästan skönt att de Första hjälpen-kursdagar jag anmält mig till var fullbokade så jag fick inte plats. Och min pianolärare har till all lycka så fullt upp med egna projekt att vi har kommit överens om att återkomma senare i vår.

Varför ska jag hålla på såhär?! Ibland önskar jag att jag skulle vara en lite mindre ivrig och passionerad typ. Lite mindre sådan som är intresserad av mycket. Lite mindre sådan som snabbt kavlar upp ärmarna då en idé drabbar mig. Lite mindre sådan som genast svarar ja på både egna och andras förslag. Jag skulle må bättre av att ta det lugnt, jag skulle ha haft färre burnout-perioder, jag skulle ha mera tid och ro.

Men… när jag tycker att det skulle bli så rysligt tråkigt med ovannämnda lugnare scenario. Jag ska ändå försöka fortsätta det eviga balanserandet mellan att brinna för många saker och att brinna ner. Men lätt blir det inte.

Hur gör du i ditt balanserande?

Vi kan välja ord vi tar in

Catherine Granlund 30.01.2023

”Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig”, sjunger vi en tisdagskväll under körövningen i kyrkan. Texten är tagen direkt ur psaltarpsalm 86 och Roger Glan står för musiken.

Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig, ljuder flera dagar inom mig efter övningen och jag förstår varför mänskor säger att de som sjunger i kör mår bättre. Det lär finnas statistik på det. Jag märker att jag lyfts av orden och melodin som bär orden, och mitt hjärta fylls som av bubblor eller någonting stegrar där inuti, höjer min blick över svarta gator där snön i hörnen blivit gråbrun och tar mig över tidningsrubriker med pansarvagnar, sjukvårdskriser och mänskor dömda för sexualbrott.

Någon kan kalla det verklighetsflykt. Jag kallar det överlevnadsinstinkt och självhjälp så jag kan fortsätta leva bland andra och le och älska.

Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Ord har makt. Det gäller att välja de ord man låter sjunka in.

Är det inte fantastiskt? Att vila mot Gud, att ta till sig hans löften om kärlek och försoning, om skuld som kläds av, om kärlek som räcker då vi sträcker ut en hand, viskar hjälp, lyssnar in, vågar ta till oss, vågar lita på att vi ändå är burna fast teve och dagstidningar rasar och klipper sönder förhoppningar, samvaro och drömmar.

Vi kan lyftas ovanom. Inte som överseende, självgoda – utan som längtande och sårbara för att kraften inte är vi utan kraften bär oss.

Vi kan andas: Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Catherine Granlund
Catherine Granlund

"Woman-spreading" borde alla kvinnor hålla på med

Christa Mickelsson 25.01.2023

Min blogg, på denna denna sida, är en riktig rehabiliteringsblogg.

Med det sagt ska jag berätta lite om min högra höft. Den vänder sig inåt. För fyra år sedan hade jag en fysioterapeut som sa att "det är bra att sitta med benen i kors ibland". Hon tänkte säkert bara på min fot och häl som inte rörde marken, för att spasticiteten var så hög. Men jag tog verkligen henne på orden, och satt helt för mycket med benen i kors.

Nu för tiden brukar jag tänka på att sitta så bredbent som möjligt. För stretchingens skull. Och för att man känner sig lite badass.




Dessutom,
när du sitter med korslagda ben tvingar du nedre delen av ryggraden till en skev position. Det kan ge smärtor och göra området ömt. Även nacken och huvudet hamnar i en onaturlig position när du sitter med benen i kors. Det kan medföra inte bara huvudvärk utan kroniska smärtor i huvud och nacke.

Att sitta med benen i kors kan leda till ökad risk för blodproppar. När du sitter med benen i kors hindras blodet i venerna, eller saktas ner, från att cirkulera.

Någonting att tänka på nästa gång du sitter på ett möte eller har en dejt på ett café?