Jag fick lära mig i grundskolan om hur viktigt det är för hjärnan att få beröring. ”Man ska kramas i minst 30 sekunder för att de ska ha nån effekt!”, brukade min klassis säga. För enligt hen så var det först efter sekund 20 som hjärnan släpper känslan igenom. Beröring lär sänka stressnivåerna och blodtrycket, lugna ett hjärtas snabba tempo och stärka immunförsvaret. Minns att min klassis listade en massa fysiska och psykiska fördelar som beröring för med sig.

När någon kramar mig känns det som om min smärta minskar, jag får dela min sorg och börda med hen som kramar mig – utan att säga ett enda ord! En hand på min axel minskar spänningarna i min kropp och lugnar min själ. När någon håller min hand, känns det tryggare att somna men också lättare att kämpa genom det som är jobbigt i mitt liv. Jag tänker att vi människor är skapta av Gud för att ge närhet till varandra. Särskilt då när livet är tungt. När jag blir omfamnad reagerar hela min kropp med att gå från stressläge till nån form av trygghetmode.

I diakonin möter jag många människor som är ensamma. Ensamhet har känslomässiga, sociala och fysiska följder. Vi kan läsa i olika forskningar hur ensamhet för med sig bland annat känslor av utanförskap, sämre sömn och risk för höjt blodtryck. Ensamhet gör nämligen inte bara ont i hjärtat. Den påverkar hela människan, kroppen, tankarna och tron på tillhörighet. Därför kan en vänlig blick, ett samtal eller en varm beröring göra större skillnad än vi anar. Det finns stunder, där det bästa jag som diakon kan ge är en varm och lång kram. Och i den stunden handlar mitt arbete om att hjälpa någon gå från stressläge till trygghetsmode.

Den här tiden på året märks det bra att jag bor i en studiestad. Flockar av gulnäbbsgrupper med sina mentorer syns kring Åbos högskolecampus, längs med åstränderna och kring torget på andra sidan ån. Ovanligt många flyttbilar kör förbi vårt hemkvarter nära Studentbyn. Flera unga går omkring med sökande blick, osäkra på vägen och målet för både steg och studielivets slutmål, kan tänka.

Som den medelålders tant jag är inser jag att jag ser på de här ungdomarna med ett nostalgins filter. Visst anas en ungdomlig törst bakom deras sökande blickar efter rätt adress? Visst finns det – trots många samhälleliga orosmoln – en puttrande nyfikenhet i deras försiktigt förväntansfulla steg mot framtiden?

Jag kan ibland drömma mig tillbaka till den tid då livet inte ännu var så väldigt inramat och inrutat av vuxentillvarons rutiner. Visserligen minns jag också tyngden av både egna och andras förväntningar eller osäkerhet inför vägval och möjligheter, men oj, vad jag kan längta efter en ungdomens känsla av att så mycket ännu ligger framför mig, så mycket väntar på att upptäckas och erfaras!

Här om dagen slog det mig att fast jag som yngre ömsom var otåligt nyfiken, ömsom förvirrad inför livet så hade jag ganska ”färdiga” tankar om min kristna tro och hur den kunde ta sig uttryck.

Nu när livet sedan länge i sin tur ter sig så att säga mera ”färdigt” med vissa klara ramar har jag i det andliga livet blivit mera upptäcktssugen och nyfiken. Vilka konsekvenser kan en aktiv tro ha för mig personligen? Hur tänker andra inom kristendomen om något som för mig är självklart eller ovant? Varför skaver något visst i en trosartikel eller bibelvers medan annat tilltalar mig?

Ja, min tillvaro idag må vara inrutad av till exempel arbets- och familjelivets rutiner och vanor, men liksom jag hoppas att jag i livet inte helt stagnerar och fastnar i invanda mönster hoppas jag att jag också i min tro och mina andliga frekvenser ska kunna hålla igång en längtan och nyfikenhet.

Livet rullar vidare år för år, när mina livsvyer och tankar ändras ser jag också på tron med nya ögon. Budskapet är det samma, men jag står inför nya frågor och anar nya djup. Vilken upptäcktsfärd!

Här i veckan läste jag på sociala medier Kalle och Hobbe där Kalle förfärade sig över uppsatsrubriken ”Min sommar”. Jag minns så väl när man satt där vid pulpeten i skolan och skulle skriva om sin sommar. I motsats till Kalle tyckte jag om att skriva.

Den här veckans kyrkotexter handlar om tacksamhet. Då tänkte jag att var och en av oss kunde sätta sig ner och skriva ner allt vi är tacksamma för. Listan kan bli riktigt lång och innehålla tvättmaskinen som Amanda Audas-Kass skrev om i sitt tacksamhetsinkast i senaste KP. Hur många gånger har jag inte tackat Gud för tvättmaskinen! Finns det egentligen någon annan pryl som fått motta lika mycket tacksamhet? Tänk att den snurrar på medan jag läser en bok eller rensar lingon. Allt är rent efter 1,5 timmar och så hänger vi upp.

Tacksamheten flödar också när jag ser ut i hösten. Det är skördetid och äppelträden dignar av äppel. Skogarna har levererat blåbär och lingontiden har tagit vid. Inte glömma hallon, kantareller och kommande trattisar. Inte glömma salladen som jag fått plocka ur odlingslådan hela sommaren och grönkålen som inte räds kalla nätter. Just nu står solrosorna höga och pigga och strålar över hela gården från sin odlingslåda och medan vi väntar på höstens färgprakt lyser rönnarna med sina grannröda bärklasar. Tacksam, tacksam, tacksam.

Men inte att glömma att vi har fred i landet. Jag har tak över huvudet, en säng att krypa ner i, mat i kylskåpet, barn och make, en syster och en mamma ännu vid liv. Mänskor man älskar och får vara en del av. Jag har ett jobb jag trivs med, alla barn har jobb eller studieplatser.

Och så har jag min tro. Sist men inte minst. Nåden som bär mig dag för dag. Jesus som kom och sa att han förlåter mig alla mina synder. Han tvättar mig ren som vit snö. Han älskar mig och han upprättar mig och han ger mig evigt liv. Allt detta finns också för dig. Är det inte underbart!

Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du beskär. Tack för tiderna som farit, tack för stund som inne är. Så börjar August Storms psalm och han tackar fyra långa verser. (Psalm 306 i psalmboken) Tack för vad du uppenbarat, tack för vad jag ej förstår. Tack för bön som du besvarat, tack för vad jag inte får.

Det är sensommar och jag håller på med en av mina favoritsysselsättningar, bärplockning. Jag knallar över stock och sten, sveper bort en mygga då och då och fyller min hink med skogens skatter. Medan jag gör det går tankarna från det ena till det andra, semesterslut och rutinernas återkomst. Jag tänker på sommaren som både gav och tog. Den bjöd på glada återseenden, goda samtal, kalas och även förändringar med oklar utgång. Dagar med hemma-arbete och fritid, resor och smutstvätt, dagar med spegelblankt hav och solvarma klippor.

Där jag går i skogen pratar jag med Gud om olika saker, tackar för allt det fina men morrar också över orättvisor och missförstånd, trasiga relationer och saker som synes omöjliga att lösa. Jag bryter av en torr kvist, släpper den till marken och tänker att just precis så är det för en del personer i min omgivning. De verkar vara bortglömda av andra och kanske också av Gud känns det som!?

Gud – men ...Hallå, var är du?? Gud – Du lovade att vara med alla dagar!! Jag påminner Honom om det, fast jag i hjärtat vet att löftet gäller än. Jag tänker på mitt arbete som diakon och de människor jag möter i den vardagen, många av dem är som avbrutna, tappade kvistar, tilltufsade, torra och trötta. Mänskor, där barnens skolstart och vardagsrutinernas återkomst närmast är ett berg att bestiga, med allt man måste, borde och olika förväntningar som finns. Mänskor som blir mer ensamma när höstmörkret smyger runt husknuten. Mänskor som fått diagnoser, förlorat jobben, separerat och dem vars ekonomi kraschat. Jag formulerar ett tyst: Förbarma dig, Gud! Förbarma dig! Du har ju lovat gå bredvid i alla lägen, mitt i alla lägen.

Jag formulerar ett tyst: Förbarma dig, Gud! Förbarma dig! Du har ju lovat gå bredvid i alla lägen, mitt i alla lägen.

Jag lyfter blicken mot talltopparna och känner mig mitt i allt liten i jämförelse med de ståtliga träden, lika liten som jag kan känna mig i mitt arbete ibland. Jag ser skogens guld glimma i gläntan och sätter mig på huk. Att fylla hinkar och korgar med bär och svamp är kanske ingen stor sak, men ger mig mycket glädje. Att vara diakon är kanske ingen ”stor sak”, det är inget eftertraktat toppjobb – men det ger mig mycket glädje. Ibland glimmar det till som de gulaste kantareller när en medvandrare kommer på rätt köl igen och kan gå vidare på sin väg med lättare steg.

En rad ur en sång kommer till mig: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt...” och det är egentligen allt jag kan utantill av den sången. Väl hemma läser jag hela sångtexten och den här raden sticker ut: ”... är det uppdrag du fått än så ringa i sig, o var nöjd att Han gav det åt dig”. Just det. Och Han har ju lovat att vara med, både mig och alla andra! Känslan av litenhet byts mot tacksamhet och mitt lilla morr av hjälplöshet och förlorat mod byts mot ett nynnande på första frasen ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Den upprepas om och om igen i mitt huvud – och jag tänker att det kan man nog applicera på många olika sammanhang; i föreningsverksamheten, församlingsverksamheten, i föräldraskapet och i vänkretsen. Tankarna går från applicera till applikationer och jag roar mig med tanken på hur en ”Gör det lilla du kan-app” skulle se ut i telefonen?

Det är sommarmånadernas sista dag idag. Regnet tvättar bort tandkrämsspotten från ställen där vi stått morgon och kväll. Också annat sköljs bort och vi får ta nya tag. Ta steget in i en bråd höst med biskopsvisitation och församlingsrådsval samt det egentliga arbetet. Men just nu är det skördetid och medan jag står och kokar äppelmos, rensar lingon och skär äpplen i skivor för att torka dem hinner jag reflektera över sommaren som var.

Jag var långledig. Efter femton år på samma ställe och ett ovanligt tungt år bakom med många sjukdomsfall bland nära och kära kändes det bara underbart att rada semesterdagar efter semesterpengdagar efter tjänstledighetsdagar i en räcka på tre månader. Vad gjorde jag? Vad hade jag i sinnet att göra?

Jag hade ett enda uppdrag som jag inte fick hoppa över: att tvätta släktens gravstenar både på pappas och mammas sida och förbättra texterna med en permanent tuschpenna så att man igen kan läsa vem som ligger där. Pappas yngre bror som dog i en sprängolycka som 23-åring hade nästan helt suddats ut och bibeltexten ur Korinthierbrevet under hans namn var oläslig: tro, hopp och kärlek, men störst bland dem är kärleken. Det är gjort. Mission compleated.

Egentligen var det ett kärleksuppdrag, en tacksamhet till dem som vandrat före, en tillbakablick på mänskor som format mina föräldrar och mig. Generationerna före har varit med om två världskrig, Krimkriget, svält, revolutionen i Ryssland 1917 som gjorde att de fick lämna allt de ägde och fly till Paris. Här finns oäkta barn, lottor, tvätterskor, ingenjörer, rika och fattiga, milda och temperamentsfulla i de olika leden.

Vi är här en tid, kort eller lång. Tänk att Gud finns med och visar oss på den eviga vägen. Vi får höra om Kristus, vi får ta emot, vi får följa honom som dött för våra synder och tillkortakommanden. Det är nåd. Denna nåd önskar jag att sköljer över våra medvetanden som regnet just nu utanför. För Herrens händer är utsträckta och han säger: Kom. Han tvättar våra själar.

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet.