Vardagstro och söndagstvivel.

Jag har ofrivilligt öppnat porten till Stickgemenskapen

Louise Häggström 29.11.2022

För två dagar sedan postade jag bilden nedan på Instagram och skrev “det sjukaste ni sett i dag: jag har börjat virka. hittade garn på loppis och fick fiilis. that’s it, bai.” Jag tänkte inte att det var en stor grej – jag tyckte bara att det var så out of character att jag ville dela det med världen. Till min förvåning fick jag mer likes än jag någonsin fått på en story. Och många kommentarer.

Jag har haft diskussioner med folk jag aldrig skrivit med på Instagram tidigare – och med folk jag inte talat med på år. Det verkar som om handarbete förenar. Det är nog flera som tror att jag faktiskt intresserar mig för garn, tjocklek på nålar och mönster. Men det gör jag inte. Jag vill bara virka en fin disktrasa (eller kanske ett flertal). Inget mer. Jag kommer inte avancera till klädesplagg eller dukar eller pynt. This is it.

Men med det sagt så måste jag ändå erkänna att jag blivit helt besatt. Det har gått så långt att virkningen åker ner i skolväskan och kommer fram när jag behöver en paus från korrekturläsning eller bara gammal hederlig stresshantering. Det är ändå nåt speciellt med att skapa med händerna!

P.S. Ifall någon missförstod; det här är inte en öppen ansökan om att få gå med i stickgemenskapen. Det verkar mysigt men det är inte för mig. Inte nu i alla fall.

Rim utan större reson

Magnus Lindholm 27.11.2022

Första advent? Det är ju den 1 december!

Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!

Och påsken? Mitt i april!

Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för platt-tektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.

Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är en sak. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: min kropps kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.

Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ under årets gång. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.

Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!

Julrenen var avbildad på ett litet sightseeing-tåg för barn i huvudstaden Funchal på Madeira.
Julrenen var avbildad på ett litet sightseeing-tåg för barn i huvudstaden Funchal på Madeira.

Skruva den inte som Beckham!

Mikaela Westerling-Nylund 25.11.2022

Männen i min släkt är med få undantag fotbollsälskare. Mina kvinnliga släktingar skulle jag säga likt mig själv anser att fotboll är ok. Oftast läser jag hellre en bok än ser på sport. Nu är det många som medvetet tänker göra något annat i stället för att se på fotboll och därmed bojkotta matcherna från herrarnas VM i fotboll i Qatar. Om tillräckligt många gör så, kan de låga tittarsiffrorna få FIFA att fatta bättre beslut om vilket land som får ordna fotbollsfesten. Samtidigt kan man tycka synd om spelarna som har jobbat hårt, ifall ingen ser på deras matcher, men detta kommer ju inte att hända. Egentligen borde vi även bojkotta sponsorerna, de är stora multinationella kedjor som annars också är kontroversiella (men vars produkter vi använder hela tiden). Flera upprop cirkulerar på sociala medier, bl a Amnestys upprop för ekonomisk kompensation åt gästarbetare som har blivit exploaterade i Qatar. Det är ett bra initiativ och jag hoppas de får igenom sina krav.

I förra fredagens Hbl (18.11.22) skrev Dimitri Qvintus en kolumn med rubriken ”Idrott är alltid politik”. Den innehåller rätt samma tankegångar som jag själv har och jag funderade över om jag kan skriva blogginlägg med samma ämne då det säkert skrivs spaltmeter om saken. Men ämnet väckte så många tankar att jag blev inspirerad att skriva det här blogginlägget. Jag håller med om att idrott och politik inte kan skiljas åt. År 1980 bojkottade USA med allierade Moskva-OS och 1984 bojkottade Sovjetunionen med allierade Los Angeles-OS. Idrottstävlingar används alltid i någon mån som propaganda för sitt land eller sin ideologi som OS 1936 i Berlin eller OS i Sotji eller Peking. Nog kan man kalla det för politik att ukrainska idrottare deltar i idrottstävlingar under brinnande krig (vilket jag förstås stöder) och få tycker det är fel med den stoltheten finländare känner över ishockeyguld. Ryska idrottare är ju nu avstängda från många idrottstävlingar just på grund av det anfallskrig Ryssland för. Krig är i högsta grad politik.

En intressant fråga är om mänskliga rättigheter som rättigheten att bli lika behandlad och inte bli diskriminerad oavsett kön, hudfärg, sexualitet, religion etc samt rättigheten att inte bli utnyttjad som slav kan räknas vara en politisk fråga. Det är fråga om universella mänskliga rättigheter. En speciell ironi i idrottssammanhang tycker jag det är att idrottspampar verkar tycka det inte är ett problem att de dikterar att beach-handbollsdamer måste ha idrottsshorts i form av bikinibyxor. Reglerna blev sedan ändrade till att damer måste ha ”tajta shorts”, medan herrarna måste ha ”shorts”. Året innan fick beach-volleydamerna inte spela i bikini i en världscuptävling i Qatar. Kan en anse att regler om olika klädkoder för kvinnor och män är politik?

Eftersom idrott inte på något sätt är lösgjort från resten av världen, med alla dess problem, tycker jag det skulle vara rätt att idrottare får använda sin synlighet för att föra fram sina budskap med symboler och gester så länge de inte är förknippade med fascism/nazism och andra diskriminerande och hatbejakande ideologier.

Det är knappast möjligt att stora idrottsmästerskap alltid skulle hållas i demokratiska länder. Men var drar man gränsen? Hur mycket påverkar utomstående utvecklingen i en icke-demokati? Om en reser så att en träffar lokalbefolkningen och ser världen utanför sin egen välfärdsbubbla kan det vara oerhört värdefullt. Själv skulle jag undvika att resa till länder som Qatar och Ryssland. Men det är lätt för mig att sitta här hemma och bojkotta diktatorledda stater, för i verkligheten skulle jag inte ens våga resa till sådana otrygga platser.

Rubriken syftar på en film från år 2002 som heter ”Bend it like Beckham” (”Skruva den som Beckham”). Den handlar om en flicka som vill bli fotbollsproffs men hindras av sina föräldrars uppfattning om vad flickor skall göra. Just nu är ex-fotbollsproffset David Beckham i blåsväder för att han skrivit på ett kontrakt på att vara en ambassadör för Qatar. Enligt uppgifter i massmedia kommer han att få 15 miljoner pund per år under 10 års tid, alltså ca 177 miljoner euro totalt för att vara Quatars reklamfigur i världen. En människa utan framtid kan förståeligt göra vad som helst för att hen ska överleva, det är självklart. Det är inte precis fallet med David Beckham.

Det här gör jag för välmåendet just nu

Louise Häggström 22.11.2022

Andningsövningar. Det började med att jag hittade Wim Hofs guidade andingsövningar på Youtube för en tid sedan. I torsdags laddade jag ner hans app och har sedan dess gjort en andningsövning varje morgon genast när jag vaknar, följt av att jag dricker morgonkaffet och:

Kallduschar. Jag duschar som vanligt men avslutar med 1,5 minuter i kallt vatten. Det lär ju ska ha en hel rad olika hälsofördelar som man kan googla på om man är intresserad. Jag har märkt att kombinationen andas + kalldusch gör mig piggare och varmare i kroppen. Dessutom är det ganska så empowering att redan tidigt på morgonen känna “shit, tänk att jag klarade av det här! Jag kan göra vad som helst!”.

Telefonpausar. När jag blev sjuk förra veckan kände jag hur stressad jag blev av alla meddelanden av människor jag egentligen borde suttit och jobbat med just då. Jag behöll därför telefonen på ljudlös nästan hela veckan och det gjorde mig så mycket lugnare. För mig var det viktigaste känslan av att jag fick bestämma när jag plockade fram telefonen. I stället för att den plingar till med jämna mellanrum och jag automatiskt – och många gånger mot min vilja – rycks bort från det jag håller på med just då. Jag behöver heller inte vara tillgänglig och nåbar under alla dygnets vakna timmar. Bara den insikten är befriande på nåt sätt.

Rensar. Hittills har jag rensat i mitt klädskåp och bland smink och andra produkter man lägger på kroppen (och nu behöver jag gå på loppis för jag har inga kläder kvar). Det är få saker som får mig att känna mig så ny och befriad som när jag gör mig av med saker jag inte längre behöver eller mår bra av. Less is more.

Läser. Och jag älskar det! Det känns så där som när jag var liten. Det enda jag ville då var att försvinna in i böckernas värld – jag kunde inte sluta läsa. När mamma kom och tittade till mig på kvällarna låtsades jag sova för att sedan fortsätta läsa några kapitel till. Riktigt underbart blir det kanske aldrig att läsa igen. Jag tror det finns både för många distraktioner och för många måsten. Men jag är åtminstone i närheten – och det räcker.

Soppor av godhet

Catherine Granlund 21.11.2022

Hon bara uppenbarade sig där lunchtid med två kastruller soppa: rödbetssoppa som hon själv kokat och siskonkorvsoppa som hennes mamma kokat! Det hände samma morgon som jag mätt febern och gjort coronatestet och fått positivt. Soppa som räckte och räckte mål efter mål när sedan maken min fick feber och vår inneboende unga man från Iran fick feber. Där satt vi alla tre lunchtid och åt soppa. Skedarna klingade mot tallrikskanterna. Ingen orkade tala. Så gick var och en in i sitt rum och sov. Vid middagstid var vi där igen. Så förflöt dagarna.

När de två första sopporna faktiskt tog slut och febern höll i sig och jag grävt fram en burk nedfryst ärtsoppa och en burk nedfryst pumpasoppa och också de var uppvärmda och nersörplade av oss i våra hängiga morgonrockar och rufsiga hår, ringer det på dörren och där står en annan god mänska och räcker mig en kastrull med en mustig nykokt morotssoppa.

Jag har just tagit emot den ännu varma morotssoppan och vandrar med den i famnen som med ett litet barn. Jag är så fylld av tacksamhet att jag inte kan ställa soppan ifrån mig. Tafatt går jag omkring med kastrullen och undrar hur jag ska ge uttryck för min tacksamhet. Vart ska jag vända mig? Gläntar på sovrumsdörren till en av konvalescenterna och visar kastrullen och säger att Gud är god. Men det räcker inte. Jag är så berörd. Till slut ställer jag ändå soppan i trappan och lägger mig under täcket där jag levt den senaste veckan. Plockar fram telefonen och scrollar, var ska jag nämna min tacksamhet?

Det här är inget fotoklipp, titta vad jag fick. Fast sånt också kan vara bra. Att få andra med i glädjen. Men det här är något annat, något jag värnar om, omhuldar som ett nyfött barn. Något stort och fragilt, mer omfattande. Man kan inte bara fota och säga titta. Guds omsorg har besökt vårt hem genom snälla mänskors omtanke, kastruller fyllda med soppa –

För bara Gud vet hur trött jag kom att vara. Han vet att den här veckan hade jag inte haft krafter till mer än att just och just värma lämpliga portioner soppa åt oss varje dag. När tacksamheten blir mig övermäktig behöver jag Gud mer än någonsin. Då snyftar jag under täcket. Jag gråter både för att jag blir omskött av Gud och mänskor.

Diakonin har hela året firat 150 års jubileum på olika sätt runt om i Finland. Det har varit viktigt för mig att fira detta jubileum för jag har på nära håll sett hur diakonin fungerar. I kyrkoordningen står det att hela församlingen ska göra diakoni. Vi går in och ut ur våra gudstjänster, där vi tillsammans styrker oss och så betjänar vi på olika sätt våra medmänskor. Att få stå och ta emot, så här i slutet av jubileumsåret, är också en höjdpunkt.

Febern har stigit igen och det ringer på dörren.