Jag drar ett djupt andetag. Framför mig breder ett hav av sten ut sig. Klippor, gråsten, grus och sand bryts mot körsbärsträden, som blygt slår ut i blom. Vinden är kylig och jag fryser om fingrarna som smattrar mot tangenterna, men jag har beslutit mig. Jag ska sitta här i den japanska trädgården och skriva.

Haven av sand böljer runt de stora klipporna, som ligger där, orubbliga och tysta, ovilliga att förhandla. En japansk trädgård gestaltar att det finns somt som man inte kan flytta på.

Professorn i sociologi Hartmut Rosa reflekterar över det som är unverfügbar, det som vägrar böja sig för vår vilja och underkasta sig vår kontroll. På motsvarande sätt som buddhismen antar att livstörsten är källa till lidandet tänker Rosa att vår ovilja att acceptera att vi inte förfogar över allt skapar aggressionspunkter i tillvaron.

Men hur vet man vilka stenar som inte går att flytta på, och vilka som bara behöver en annan vinkel att bända från, eller en större slägga? Hur vet man när man står inför något som är unverfügbar?

Kanske är det för Jesu skull jag har svårt att omfatta att det finns somt som man inte kan rå på, som är unverfügbar. När Jesus bad Gud att återkalla uppdraget att dö för att friköpa mänskligheten från syndens konsekvenser, var det ju inte för att han ansåg att ondskan eller synden var unverfügbar. Tvärtom tycks han ha varit fullt medveten om att det var möjligt – men att priset var hans liv. Det var svårt och han värjde sig för det, men inte omöjligt.

Det är mycket som till en början ser ut att vara omöjligt, ogenomträngligt, men i själva verket inte är det. För Gud är ingenting omöjligt. För en människa kan det vara det, och det kan hända att vi inte vill eller kan betala priset. Det kan hända att det inte är klokt att göra det. Men vi får vara försiktiga med att begränsa oss själva. Överlag kan man mycket mer än man tror, och utveckling är ofta obekväm – kanske till och med smärtsam.

För Jesus skull och i Jesu kraft får vi leva. Kanske får vi se klippor flytta på sig och det som var fruset bli varmt.

"När han ser på jorden skälver den, rör han vid bergen börjar de ryka.

Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever,

lovsjunga min Gud så länge jag är till."

Ps. 104:32

Nu går vi in i Stilla veckan. Vi lämnar Palmsöndagens hurrarop bakom om oss och påminns om hur nära sveket vandrar invid hyllningen. Vi är inte trogna, men det finns en som är det: Jesus Kristus, som visste att alla lärjungar skulle svika honom, också vi nästan tvåtusen år senare på olika sätt. Vi har kommit fram till berättelsen om Jesu lidande och död, om hans smärta som förekommer uppståndelseglädjen. Den behöver vi också gå igenom för att få djup i glädjen.

Påsken tar oss upp till Jerusalem för att möta Jesu lidande, hans försoningsverk för mänskligheten, för mig och dig. Vi hoppar gärna över lidandet och går direkt till uppståndelsen och färgade påskägg.

Jesus kämpar i Getsemane, svettas blod – som en mycket stressad eller ångestdrabbad mänska i verkligheten kan göra. Hans efterföljare sover för de är trötta. Ensam kämpar han och ber att Guds vilja ska ske, inte hans – som han lärt oss be i bönen Fader vår, och snart förråds han av Judas som haft så svårt att välja mellan det andliga och pengarna. Det smärtar, att bli kysst av en nära som förråder, att få rosor av en make som varit otrogen, att väljas bort av vännen.

Så fästs törnekronan på Jesus, och taggarna går in i huvudet. Han förnedras, man spottar på honom, slår och piskar. Ryggen är sönder av pisksnärten. Han bär sitt kors tills han inte orkar mer, men orkar ändå stanna upp vid en kvinna på vägen till Golgata och lyssna på henne, se henne i ögonen. Hur ser de ögonen ut? Hur ser blicken ut på en mänska som älskar mig så mycket att han dör för mig?

På korset spikas han fast. Då vänder de flesta bort blicken i Jesusfilmerna. Men i verkligheten vände en del kanske också bort sin blick för att Jesus korsfästes naken. Förnedringens väg gick han, som vi sjunger i våra psalmer.

Innan han dog var han mån om att hans mamma skulle bli omskött av lärjungen Johannes och just innan sa han: Förlåt dem för de vet inte vad de gör.

Vet vi vad vi gör när vi struntar i Jesu verk?

Hur det är att vinna kampen i dödsriket under några dygn kan ingen föreställa sig. Men vi ser världens ondska och förstår att det inte är en lättvindig uppgift att gå emot all världens mörka krafter. Det gjorde Jesus för oss för att vi sku få gå fria.

Tack, Jesus. Tack för din smärta och din uppståndelse. Tack för glädjen att vara älskad och fri. Tillkomme ditt rike.

Samhället är i ständig förändring och vi lever i en omvälvande tid. Vi tampas med frågor om vad det betyder att vara människa i ett samhälle där inbesparingar, snabb teknologisk utveckling och ökade sociala klyftor skapar isolering och utanförskap. Det är särskilt påtagligt bland äldre, där världen utanför ofta upplevs alltmer fråmmande och distanserad.

I arbetet som diakon handlar det ofta om att se den människa som inte annars syns – den som sitter ensam i sitt hem, den som saknar sammanhang, den som redan förlorat sina vänner på grund av hög ålder och den som upplever att världen utanför är alltmer otillgänglig.

Ensamheten bland äldre har blivit en av vår tids stora utmaningar. I samhället pratas det mycket om innovationer och framsteg – vilket är bra – men just nu känns det som om vi missat att ta hand om de mest sårbara i vårt samhälle. Många äldre känner sig bortglömda, som om deras erfarenheter inte längre är viktiga och som om de inte längre har något att bidra med.

I det diakonala arbetet möter jag dem. Då handlar det mycket om att lyssna och skapa en plats för en gemenskap där nödvändigtvis inte problemen behöver lösas, utan närvaron och empatin blir det viktigaste. Diakoni betyder ofta konkret och praktisk hjälp, men väldigt ofta också bekräftelse, tröst, stunder av att dela känslor och inte minst av att förmedla hopp.

En annan aspekt av dagens utmaningar är den teknologiska utvecklingen som både är en välsignelse och en frustration för äldre människor. Det finns otrolig potential i teknik för att förbättra livskvaliteten, men för många äldre är dessa verktyg mer ett hinder än en hjälp. Äldre som inte vuxit upp med den digitala världen kan känna sig totalt utanför när kommunikation, information och till och med vård övergår till digitala system. Ibland blir diakonens arbete också att vara brobyggare mellan den ädre och den nya, ofta skrämmande världen av skärmar, pekpattor och appar. Den nya tekniken i all ära, men den kan aldrig ersätta den mänskliga kontakten.

De strukturella problemen som idag påverkar äldreomsorgen, på grund av bland annat inbesparingar, gör att man ofta känner sig maktlös. Men då vill jag tänka att jag som diakon kan bidra till att ge människor värdighet och gemenskap – oavsett omständigheterna. Sitta ner och lyssna, erbjuda en trygg plats för samtal eller bön, skapa en mötespunkt utgående från den isolerade individens livssituation.

Vi som lever ett aktivt liv i samhället har ansvar för att skapa strukturer som ger de äldre den värdighet och det stöd de förtjänar. Det handlar inte enbart om ett diakonalt arbete – det handlar också om politiska beslut, om vård, om tillgång till hjälp och om ett samhälle där ingen lämnas utanför. En utmaning vi inte kan ignorera.

Jesus grät över Jerusalem. Han grät för att Israels folk inte förstod att ta emot honom som den han var och är.

Vi har gått in i vår traditions djupare fasta. Följ mig, säger Jesus till var och en av oss.

Vad ska vi då göra? kan vi undra.

Förutom fysisk smärta och förföljelse på grund av tron på Kristus, kan den kristna mänskan känna smärta och sorg över alla mänskor som inte ännu känner Jesus. Gud vill nå ut till alla mänskor och alla folk med sitt frälsningsbudskap. Jesus är tydlig med vad det innebär att inte dela evigheten med Gud. Har vi som kristna förstått det? Sörjer vi över att våra släktingar och grannar, goda vänner, hela folkslag lever utan Jesus? Sörjer vi över att vi ofta är en insidekyrka med försiktiga budskap om Guds kärlek, men inte vågar gå ut med hela budskapet om hur djupgående följderna är för den som förnekar Kristus som Guds son och Frälsare?

Så finns det en smärta som den kristne kan uppleva av uppochnedvänd art: Jag kan känna smärta när någon annan gör mig illa. Inte för att den mänskan orsakar mig fysisk eller psykisk smärta, utan över det som den behandling av mig orsakar gärningsmannen själv. Ju mer jag slår desto lättare är det att slå följande gång. Ju mer jag ljuger desto lättare är det att ljuga igen och så förhärdas hjärtat. Och så tänker jag att det finns en bakliggande orsak till att en annan mänska baktalar, angriper, sviker, bedrar en annan mänska. Vad bär den mänskan med sig när hon vill göra den andra illa? Också häri ligger en sorg. Någonting har någon gång gått sönder och det söndriga fortsätter att söndra. Så tillkommer faktiskt sorgen över att Jesus sörjer över att jag som kristen och mänska blir illa behandlad. Jag är hans ädelsten, han har köpt mig med sitt blod genom sin död på korset. Han vill inte att någon annans ondska drabbar mig. Och minst att jag ger tillbaka med samma mått.

I Jesu ögon är vi alla lika värdefulla. Det är genom det filtret vi varje dag behöver se oss själva och våra medmänskor på tåg, i buss, i grannskap, i familj och släkt. Här väger ingen tyngre. Men den kristne har ett ansvar – för hon har sett. Hon har ett ansvar att bära andras smärta. Och all smärta bärs i sista hand av Jesus själv.

Användandet av olika krediter och avbetalningssystem skapar numera svårigheter för allt yngre människor. Det är enkelt att med några telefonklick inhandla varor man aldrig kommer att ha råd med, eller att wolta hem mat och lägga notan på framtiden.

Vi vet att den vanligaste orsaken till att människor söker sig till diakonin är ekonomiska problem. Vi vet också att problemen ofta är toppen av det isberg som döljer ett massiv av till exempel relationsproblematik, missbruk, arbetslöshet, sjukdom och psykisk ohälsa under ytan.

Vissa av oss har full koll på vår ekonomiska situation och en ambition att förändra den om den försämrats. Andra värjer för den smärtsamma insikten om att loppet är kört och fortsätter att köpa för pengar som inte finns. En drivkraft är de skamkänslor som uppstått när man intalats att varken man själv eller barnen duger utan airfryer och telefon à la mode. Räkningen för det människovärde man försökt konsumera sig fram till kommer ju hursomhelst först om en månad.

Situationen för den diakoniarbetare som ska ta ställning till hur omfattande ekonomiskt stöd en överskuldsatt klient kan få är etiskt sett utmanande. En liten hjälpinsats kan ge en skjuts framåt i rätt riktning, men kan också innebära mer stjälp än hjälp eftersom sannolikheten för att klienten sedan fortsätter ungefär som förut är stor. Samtidigt är det klart att man inom diakonin fortsättningsvis hjälper i enlighet med hjälpbehovet.

En person ska inte behöva förtjäna att bli hjälpt, till exempel genom att vara dygdig och insiktsfull, eftersom Guds nåd utsträcker sig till och omfattar alla på lika villkor. Vår sårbarhet är gemensam, liksom vår längtan efter tillhörighet, vila och tröst.

Men hur långt ska församlingarnas resurser räcka när behovet av avancerad ekonomisk rådgivning växer sig större samtidigt som klienterna upplever det som allt svårare att navigera i det havererade välfärdssamhällets virrvarr av nedskurna tjänster och bidrag? Hur ska vi komma åt den destruktiva människosyn som dominerar just nu och som får den som mår dåligt att må ännu sämre?

Diakonin är och förblir ett uttryck för Guds omsorg. Men det gäller att se över målsättningar och arbetssätt, och att utveckla samarbetet både inom och över organisationsgränserna för att omsorgen med diakonin som förmedlare ska kunna nå ända fram.