Under en solig helg i september besöker paret Joki-Erkkilä Kyrkhelg Nord i Karleby för att dela sin historia. Stadskyrkan är fullsatt och paret går upp tillsammans med en tolk. Vi får en pratstund tillsammans efter deras seminarium.
Minna och Vellu, som hon kallar Veli-Pekka, är båda läkare och träffades på läkarlinjen i Tammerfors. De beskriver mötet som kärlek vid första ögonkastet.
Ingen av dem kommer från en kristen familj och de hade inte funderat så mycket på Gud innan tragedin drabbade dem.
– Vi hade ett bra liv på utsidan, men inte inuti. Jag tyckte det var bra att Gud fanns, men jag behövde inte honom i mitt vardagsliv, säger Minna.
– Min mommo var troende men jag tänkte att det där är något för gamla människor. Men mommo har alltid bett för alla sina barnbarn, säger Veli-Pekka.
Ett efter ett kom barnbarnen till tro i sina vuxna år. En av dem var Veli-Pekkas syster Tuuli, Lauras gudmor. Hon kom att spela en stor roll i Lauras liv. Tuuli bad ofta för att hennes bror skulle komma till tro.
– För syrran kändes det som att ju mer hon bad desto längre bort från tron kom vi, säger han.
Minna och Veli-Pekka har fyra barn. Lauras storasyster, som vid den tiden studerade i Nya Zeeland, hade en mycket nära relation till Laura. En kort tid innan Laura dog tillbringade familjen en hel månad tillsammans i Nya Zeeland, för att hälsa på systern.
– Jag är så tacksam att vi fick uppleva det tillsammans som familj, säger Minna.
Under resan sjöng Laura ständigt på en sång, och ingen förstod varför. Det var psalmen ”Ett barn vandrar fram”. Tuuli berättade senare att samma psalm hade sjungits i kyrkan dagen innan Laura dog.
En dag efter att de kommit hem från sin resa hände det värsta. De nåddes av nyheten att Laura hade mördats av sin ex-pojkvän hemma i hans lägenhet i Tammerfors.
– Jag vaknade plötsligt från en tupplur och ropade rakt ut ”Var är Laura?”. Jag kände att något var fel. Jag kollade på klockan och den var 17.27. Efteråt fick vi reda på att det var precis den stunden Laura dog, berättar Minna.
– Då jag ringde Tuuli och berättade om det sa hon att hon verkligen inte förstår sig på Gud, säger Veli-Pekka.
Tiden efter
Efter Lauras död följde en tid av bitterhet, ilska och hat. Allt var nattsvart. Lauras syster tog flyget hem från Nya Zeeland och hela familjen sörjde.
– Jag hade ingen kraft att göra någonting, säger Minna.
Veli-Pekka försökte att hålla igång i vardagen. En dag var han och simmade i simhallen och lät tårarna forsa.
– Jag stannade varje 25 meter för att torka tårarna, säger han och fortsätter:
– Men hela tiden spelade en psalm inom mig och jag kände en frid som jag alltid längtat efter.
Att hitta Jesus
Dotterns död väckte tankar och diskussioner om tro. En längtan efter Jesus väcktes i paret Joki-Erkkiläs hjärtan.
– Efter att Laura dog började mina egna fel och misstag trycka på. Mitt i mörkret kom en längtan efter något som på riktigt är gott. Jag kom plötsligt att tänka på Andens frukter. Jag ringde Tuuli och hon visade var i Bibeln de finns. Där fanns det goda jag längtat efter: frid, tålamod, glädje, självbehärskning och så vidare. Jag hade tidigare fyllt den längtan jag hade med resor, kläder eller upplevelser, säger Minna.
– Tuuli berättade att vi ännu kommer att se Laura. Kan det här vara sant? tänkte jag, säger Veli-Pekka.
En dag mitt i ångesten hände något som fick Veli-Pekka att plocka upp Bibeln för första gången.
– Jag gick omkring hemma i vardagsrummet och hade ångest. Då såg jag plötsligt vår vigselbibel ligga i hyllan, jag hade aldrig öppnat den tidigare. Då jag öppnade första sidan låg där ett pyssel från något av barnen, en hand utklippt i kartong. Vi har fyra barn, så jag undrade vems det kunde vara. Då jag vände på det stod det ”Laura” på baksidan. Då förstod jag att jag behöver börja läsa Bibeln.
Men Bibeln kunde också kännas överväldigande.
– Det fanns väldiga löften i Bibeln. Som i Matteusevangeliet, ”saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade”.
Mitt i sorgen kom emellanåt friden, samma frid som han känt i simhallen.
– En dag när jag gick i skogen kände jag plötsligt en sådan frid komma över mig. Jag visste att Laura var i trygghet, att hon var med Gud.
Att förlåta
Hur kan man förlåta någon som brutalt tagit ifrån en det finaste man har?
Först kom Gud, sedan förlåtelsen. Som i många historier. Trots att friden och tron hittade fram var förlåtelsen varken självklar eller enkel.
– Jag läste i Matteusevangeliet om att förlåtelsen är ett villkor. Och jag ville till himlen, det vill jag fortfarande. Så jag bad den svåraste bönen jag bett: ”Far, du vet att jag inte vill förlåta, men jag vill göra din vilja.” Just i den stunden märkte jag ingen skillnad, säger Minna och fortsätter:
– Men jag märkte skillnaden då jag såg en bild av mördaren och kände djup medkänsla med honom. Jag var fri från hat. Mitt helande kunde börja, berättar Minna.
– Efter en tid märkte jag att då mördaren kom upp i mina tankar fylldes jag inte av hat. Då visste jag att något hade vänt, säger Veli-Pekka.
Att förlåtelse är en svår process är de noga med att poängtera. Men det finns tips som hjälper.
– Vi kommer bli felbehandlade med 100 procents säkerhet här i livet, men det centrala är att förlåta. Jag brukar förlåta människor på förhand, säger Minna.
Laura fann också Jesus
Lauras väg till tro började före hennes föräldrars. Som gudmor satte Tuuli grunden till kristen tro hos Laura, och efteråt fick Minna och Veli-Pekka reda på att Laura hade tagit emot Jesus bara en kort tid innan hon dog.
Vid den tiden började allt fler frågor om Jesus komma upp hemma vid middagsbordet, till Minna och Veli-Pekkas förvåning.
– Ungefär en månad innan Laura dog frågade hon helt plötsligt av oss: ”Mamma och pappa, vet ni vad det centrala i kristendomen är?” Vi blev lite förvånade och svarade nej. ”Att alla som tror på Jesus får leva i evighet”, svarade hon då.
Minna och Laura tränade tillsammans inför ett maratonlopp och under de långa springturerna ville Laura ofta diskutera tro. Minna hade inga svar och föreslog att Laura skulle diskutera med Tuuli.
Och det gjorde hon. Tuuli berättade att Laura sagt ”Jag vill leva med Jesus” i ett av deras samtal, vilket har tröstat dem i dag.
Livet efter
Att de har Jesus i sina liv har förändrat allting. Något som i dag är helt förändrat är äktenskapet.
– Innan resan till Nya Zeeland hade jag tänkt flytta ut då vi kommer hem. Men vi började leva som Bibeln lär och förhålla oss till Bibelns råd om relationer. I dag är vårt äktenskap bättre än det någonsin har varit, säger Minna.
Sorgen efter deras dotter finns alltid där. Men att Laura är i trygghet med Jesus tvivlar de inte på.
När paret får frågan om hur Laura var som barn skiner de upp.
– Hon var så hjälpsam och glad. Och hon pratade aldrig illa om andra människor, hon såg det goda i alla, säger Minna.






















