Camilla Ekholm valdes för några veckor sedan till den första kvinnliga domprosten i Borgå med en överväldigande majoritet av rösterna.
Betyder det något särskilt att vara den första kvinnan på den posten?
– Jag har aldrig tänkt att det skulle vara en grej att jag är kvinna. Jag tänker att om människor röstar på mig är det på grund av mina egenskaper, inte på grund av mitt kön. Men det som känns bra är att glastaket är spräckt, för det betyder att frågan om kön i framtiden är ännu mer en icke-fråga. Det är ännu en markering under den långa vägen med kvinnor som präster.
Jag tänker att om människor röstar på mig är det på grund av mina egenskaper, inte på grund av mitt kön. Men det som känns bra är att glastaket är spräckt, för det betyder att frågan om kön i framtiden är ännu mer en icke-fråga.
På vilket sätt skiljer sig domprosten från en vanlig kyrkoherde?
– Det är ju en lite spännande tjänst för att den är tudelad. Domprosten fullt ut kyrkoherde för sin församling, men samtidigt medlem av domkapitlet. Vid behov är domprosten biskopens vikarie, och är också med och utbildar nya präster. Det innebär nog mera jobb, och jag vet redan av erfarenhet att det innebär mycket jobb att vara kyrkoherde. Det betyder kanske att jag måste trappa ner lite vad gäller förrättningar och gudstjänster. Jag hoppas att jag hittar en balans under vägen. För mig är det jätteviktigt att också finnas där för församlingsborna, jag vill inte bara vara en byråkrat.
Är du bra på att dra gränser? Det känns att du behöver bli bra på det.
– Det här en lite smärtsam fråga, men jag har blivit bättre och bättre på det. Jag är nästan 50 år och har jobbat som präst i över tjugo år, och har lärt mig med åren. Det här är en viktig fråga för jag måste ju jobba på ett hållbart sätt, annars blir det fel mot alla andra.
Varför ville du bli präst i tiden?
– Jag hade en ganska lång resa. Jag skulle inte bli präst utan lärare i psykologi och religion. Jag hade en så orealistisk bild av hur en präst ska vara och tänkte att det idealet uppnår jag aldrig. Men min längtan blev större och större och sakta föll bitarna på plats. Det är spännande att jag hade en så idealiserad bild av prästuppdraget, för ingen omkring mig hade uppnått den glansbilden. Jag tror att det som spökade i bakgrunden var höga krav på mig själv. Jag har lärt mig att det är tur att jag inte är en glansbild, för det ger så mycket större redskap och förståelse när jag möter andra.
Det är spännande att jag hade en så idealiserad bild av prästuppdraget, för ingen omkring mig hade uppnått den glansbilden.
Vilken del av jobbet som kyrkoherde gillar du allra mest?
– Personalledningen. Jag tycker jättemycket om att få vara med och utveckla verksamhet tillsammans med de anställda. Det fina är att genom samarbete och diskussion se styrkorna hos människor, och vara med och stöda dem så att de kan göra sitt jobb så bra som möjligt. Den interaktionen trivs jag bäst med.
Vad brinner du för i församlingen?
– För mig är det jätteviktigt att tröskeln är låg. Om någon undrar ”är det här min plats, får jag gå in här, hör jag till?” vill jag skapa en sådan atmosfär att de känner sig välkomna. Hur man uppnår det är inte helt lätt, men det handlar om bemötande och öppenhet och vilka ord vi använder. Ibland behöver verksamheten inte vara så vidlyftig, första steget är kanske bara att locka någon att komma in genom dörren.
Vad är din dröm för kyrkan i framtiden?
– Framför allt värna om dem som kommer. På många håll ser vi av ett ökat intresse för kyrkan. Jag vill att vi tar hand om dem som hittar till kyrkan. Jag upplever att det finns en stark längtan efter ett djup hos människor idag, en längtan efter mening och trygghet och Gud.
– Våra unga vuxna i Sibbo har bett om att få träffas och tala mer på djupet. Det jag hört ungdomarna säga är att det idag nästan är mer konstigt att inte tala om tro än att tala om tro.
Camilla Ekholm
GÖR: Kyrkoherde i Sibbo svenska församling. Börjar som domprost i Borgå svenska domkyrkoförsamling den 1 april 2026.
FAMILJ: Mannen Markus och tre döttrar i åldrarna 20, 18 och 15 år.
INTRESSEN: Tycker om att jogga. ”Det är min terapi och mitt andningshål.” Lyssnar mycket på ljudböcker, umgås med familj och vänner.
