Solen lyser från en klarblå himmel över den isbelagda Hästöfjärden i Larsmosjön när Roland Semskar ger sig ut på sparkstöttingen. Han startar från båthamnen i Fagernäs med hunden Lipton som tagit plats på sparkens sits.
Han är fiskare och det här är hans hemmavatten. Han känner till varje strömt ställe där isen kan vara svag. Nu åker han på hundraprocentig kärnis som är åtta centimeter tjock. Han kollar tjockleken med isbillen med jämna mellanrum.
Det är måndagen den 9 december 2024. Väderrapporten lovar snö till nästa dag. Roland är på väg för att märka ut platsen för sina ryssjor innan snön kommer.
Några dagar tidigare har det kommit lite pudersnö som samlats till ett par centimeter höga drivor som ligger fläckvis på blankisen. Han har kommit cirka en kilometer från stranden när han åker över en liten driva.
– Drivan täckte skarven mellan stark och svag is och i hastigheten upptäckte jag inte faran, säger Roland.
Chockad ser han hur isen spricker på alla sidor. Det kan bara inte hända! Roland, Lipton, sparken och all utrustning hamnar i vattnet.
Chockad ser han hur isen spricker på alla sidor. Det kan bara inte hända! Roland, Lipton, sparken och all utrustning hamnar i vattnet.
– Sparken var boven. Den gjorde att jag hann glida långt ut på den svaga isen innan den brast.
Här mitt ute på fjärden är det inte strömt. Men han hade åkt ut på en vindbrunn. Vindbrunnar kan uppstå om det blåser när isen bildas och vattnet rör på sig. Det kan se ut som att vattnet kokar. Då lägger sig isen runt vindbrunnen men inte över den. En vindbrunn kan uppstå var som helst.
– Ändå är det sällan vindbrunnar uppstår just här, säger Roland. Det var oväntat.
Det första Roland gjorde när han hamnat i vattnet var att sända en bön till Gud.
– Det fanns inga garantier att det skulle gå bra. Men jag trodde jag skulle kunna ta mig upp.
I vaken svalde han genast sin stolthet och började ropa på hjälp.
– Vanligtvis när man gör nåt dumt ser man omkring sig och hoppas att ingen sett vad som hände. Men nu hoppades jag att någon sett och att någon hör mina rop. Jag ropade mot det håll jag hade kommit från.
Vid stranden startade en motorsåg, så han hade inga stora förhoppningar om att någon skulle höra honom.
Han försökte ta sig mot det håll han kommit från. Men isen gick bara sönder.
– Jag kom trettio centimeter framåt i gången. Men så sjönk jag och fick ta några simtag tillbaka till iskanten. Lipton kämpade också för livet. Han klev upp på mig och tryckte ner mig ytterligare. Jag fick skuffa undan honom med våld för att han inte skulle dränka mig.
Gav upp livet
Efter att ha brutit en ränna på femton meter kommer han äntligen till en kant som håller. Han får upp Lipton på isen. Men han har inga krafter kvar att själv ta sig upp.
– Benen var som döda. Jag hade tappat stövlarna och mössan i vaken. Jag insåg att det inte finns några garantier för att jag överlever. Men jag var glad att jag fått upp Lipton. Jag sade åt honom att han ska springa hem till matte. Men han lade sig ner på isen intill.
Efter många fruktlösa att försök att ta sig upp ger han upp. Han bara håller fast i isdubbarna som han slagit ner i isen och ropar på hjälp.
”Jag kände en sorg, främst för frun och våra två barn. Hur de kommer att ta det om jag inte kommer hem. Det var ingen rolig känsla. Jag kände också en sorg för egen del, för jag tycker om livet.”
– Jag kände en sorg, främst för frun och våra två barn. Hur de kommer att ta det om jag inte kommer hem. Det var ingen rolig känsla. Jag kände också en sorg för egen del, för jag tycker om livet.
Till sist blir han avtrubbad och känner att det blir varmt. Riktigt varmt.
– Då visste jag att det här kommer att sluta illa. Jag bara höll fast i iskanten och ropade på hjälp, men det blev allt glesare mellan ropen.
Då hör han plötsligt ett ljud bakom sig. När han vänder på huvudet ser han en skridskoåkare.
– Ta det lugnt bara, jag får nog upp dig, säger han.
– Du får absolut inte gå ner, svarar Roland.
Han har redan gett upp livet och vill inte vara orsak till att någon annan hamnar i fara.
Ändrade planer för skolklass
Skridskoåkaren är Kristoffer ”Kicki” Sandbacka. Han är lärare på Base Camp, folkhögskolan Kvarnen i Kronoby, och är ute och åker långfärdsskridskor med sina folkhögskolelever.
De har startat från Hästöskatan på andra sidan fjärden sett från Fagernäs. Dagen innan har Kristoffer varit ute och rekognoserat och mött en grupp som varnat för vindbrunnarna. Därför har han valt en annan rutt för dagens åktur.
Men innan gruppen kommit sig iväg från Hästöskata på den planerade rutten har en elev fått en ingivelse att åka iväg på egen hand, åt ett helt annat håll än vad Kristoffer planerat. Varför kunde eleven inte svara på.
– Att han var borta var ingen rolig upplevelse för mig som lärare. Vi ringde honom, fick höra var han är och beslöt åka emot honom. Det betydde att vi inte åkte den rutt jag tänkt, säger Kristoffer.
När de åkt en stund vill några elever avbryta och gruppen vänder tillbaka mot Hästöskata.
– Det är mycket ljud när man skrinnar, speciellt med en skolklass.
Av någon anledning har en lärare blivit en bit bakom gruppen. Hon hör Roland ropa.
– Då stannade vi och lyssnade och hörde ropen tydligt. Vi såg inget, men vi hörde. Då bestämde vi att jag som har mest erfarenhet åker mot ropen medan den andra läraren tar med sig eleverna tillbaka.
Han ser två möjliga punkter ropen kan komma från. Den ena punkten är en sten. Men den andra punkten rör på sig.
– När jag kom närmare visade det sig vara Lipton som jag sett. Medan jag skrinnade mot dem upprepade jag för mig själv: Kom ihåg, den egna säkerheten först. Jag hade ispik med mig och pikade ibland.
Han ser vindbrunnen och tar sig runt den på trygg is. Han är välutrustad och utbildad, så själva räddningsoperationen går bra.
– Jag tog spjärn mot skridskorna som jag sparkade ner i isen. Så kastade jag kastlinan till Roland.
Kristoffer Sandbacka visar hur han slängde kastlinan till Roland Semskar som låg i vaken. Foto: Johan Sandberg
Roland får tag i linan och lindar den runt sina armar.
– Först drog jag så hårt som jag orkade. Så drog jag lite till. Då kom han upp. Han gled bra på blankisen, säger Kristoffer.
Rolands ben bär honom inte så de börjar krypa mot Fagernäs. Då börjar Rolands hopp återvända. Efter cirka hundra meter kan Roland resa sig upp, och stödda mot varandra fortsätter de mot land, Kristoffer i hala skridskor och Roland i våta strumpor.
Kristoffer har extra kläder i ryggsäcken och överväger att ha Roland att byta om. Men det är kallare att byta om än att vara i rörelse.
– Man tror det är kallast att ligga i vaken, men det är kallast att byta om, säger Kristoffer.
Halvvägs till land hör Kristoffer de första sirenljuden. I Fagernäs hade någon trots allt sett och hört Roland ropa och ringt 112. De bedömde att Roland legat över 20 minuter i vattnet.
– Det var otroligt ljuvlig musik att höra räddningsfordonen. Då visste jag att snart får jag släppa ansvaret. För jag funderade ju vad jag ska göra när vi kommer i land. Jag försökte hålla humöret uppe genom ställa frågor till honom, säger Kristoffer.
Räddningspersonalen kommer emot dem på isen med en kälke. De får in honom i ambulansen och får av de våta kläderna.
– De packade in mig och började värma upp mig. På väg mot sjukhuset började jag frysa ordentligt. Jag skakade och tänderna skallrade. Kroppstemperaturen mättes till 30 grader. Man förlorar medvetandet vid 28–30 grader, säger Roland.
Han rullas in i sjukhuset, där de fortsätter värma honom under flera timmar. Värmer man sig för snabbt riskerar man att kallt blod strömmar till hjärtat.
Fyra på isen
När de idag ser tillbaka på händelsen anser de att det var fyra på isen: förutom de två och Lipton var också Jesus med.
Kristoffer Sandbacka, hunden Lipton och Roland Semskar tillbaka på platsen där det hände. Foto: Johan Sandberg
De ser flera bitar i räddningspusslet: Rolands fortsatta bön. Att eleverna överhuvudtaget var ute en måndag, för det brukar de inte vara. Eleven som lämnade gruppen och åkte åt ett annat håll. Den här händelsen har också talat starkt till den eleven. Och läraren som var lite efter gruppen.
– Men också det att Kicki har rätt erfarenhet och agerade självuppoffrande. Han kunde ha ringt 112 och väntat på räddningspersonalen. Men han kom och räddade mitt liv. Räddningspersonalen hade inte hunnit fram till vaken i tid, säger Roland.
En bibelvers talar till starkt Roland, Psaltaren 40:3. Den kom redan till honom tidigt i vaken: ”Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta.”
– Det var ungefär vad Herren gjorde genom Kicki. Egentligen handlar versen om att man räddas från ett liv i fördärv, då man tagit emot Jesus som sin Herre. Men nu blev det konkret. Jag låg i gropen och han sände Kicki för att dra upp mig.
Sedan dess har Roland också upplevt fortsättningen på bibelstället: ”Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.”
– Mitt liv har förändrats mycket, säger Roland. Jag har börjat leva på nytt fast jag tidigare levt ett liv i glädje och tacksamhet. Det har nu flerfaldigats. Nu har jag fått nöd för människor som behöver hjälp och jag vill berätta vad jag varit med om.
– Du har också blivit frimodigare. Du har börjat be för folk. Alla som känt dig tidigare säger att det blivit en ny Roland, säger Kristoffer.
Han tycker att han själv också blivit frimodigare.
– Jag litar mera på att Gud tar hand om oss. Det kändes stort inom mig, säger Kristoffer.
Det har vuxit en vänskap mellan männen och de har träffats flera gånger sedan dess. Tillsammans har de besökt olika församlingar och föreningar och berättat om händelsen.
– Så här i efterskott är jag glad över att det hände. Det som hänt efteråt är så pass bra. Jag har fått en riktigt god vän i Kicki.
Du blev räddad. Alla blir ju inte det. Har du några tankar om det?
– Det är en jobbig fråga: Varför jag? Jag känner ju folk som har sorg och många frågor. Men jag har inga svar. Vi förstår inte allt som sker. En god vän sa en gång till mig att det inte är en mening med allt som sker, för då skulle det inte ske så mycket ont i världen. Men allt som sker, också det som är riktigt jobbigt, kan leda till något gott. Ibland händer under. Det här var ett under för mig, säger Roland.
Efter den här händelsen har Roland börjat be för folk som tar kontakt.
– För någon vecka sedan halkade jag riktigt ordentligt och jag kunde inte gå. Innan det hade jag bett för en person jag inte kände, som kontaktat mig. Nu kontaktade jag henne, berättade vad som hade hänt och sa att nu är det din tur att be för mig. Nästa morgon gick jag. Jag har fått vara med om mycket som man kan säga är övernaturligt. Men det ska väl vara naturligt med det som är övernaturligt. Frälsningen är ju också övernaturlig.
Han har också lärt sig att allt kan hända när man rör sig på isarna.
– Jag hade aldrig trott det här skulle kunna hända. Jag som är så van att färdas på isen.
