Hur mycket står du ut med? Vår gränsdragning för olika fenomen och motgångar är töjbar och varierande litet beroende på hur vi mår, hur balanserad vår verklighet är just nu, hur många motgångar som ställt sig i rad, hur många dagar av mörker och regn, arbetslöshet, sjukdom, undergångar och elakheter vi hör eller läser om och så vidare i all oändlighet.

När mörkret är som mörkast betyder ett litet stearinljus som brinner på bordet väldigt mycket för mitt välmående. Men också grannens adventsstjärna i fönstret som lyser när jag stiger upp på morgonen, en ännu överlevande sommarblomma i någons utekruka eller nyheten att min äldsta son funderar på att bli delägare i ett inköp av en renrasig finsk mjölkko som ger 7-10 liter mjölk om dagen – inte 20-30 liter som pressas ur våra fabrikskor med alltför stora ljuver. Mellersta sonen köper in material för osttillverkning och jag funderar på goda efterrätter med komjölk.

En inneboende längtan tillbaka till en tid då mänskan och djuren levde närmare varandra, då jag tappade bort mig i en stor skog för att den aldrig tycktes ta slut. Nu är skogen för varje år på alla de vägar jag rör mig oberoende om det är österut, västerut eller norrut kalhuggna med jämna mellanrum och för varje gång gråter mitt inre – inte bara för träden, doften, svamparna, mossan – men för alla hemlösa insekter, fåglar, däggdjur. Var bor de nu? undrar jag varje gång. Gamla stigar försvinner under sjok av kvistar som ligger kvar och täcker svampställe, blåbärs- och lingonris och gör marken nästan oframkomlig. Ändå kan mitt sinne fånga in en sten, en tuva, en gren och nagla sig fast vid skönheten – det lilla som ännu sträcker ut sina armar mot mig och jag tackar. Tackar för det Gud givit och det jag nån gång igen ska få – en ny himmel och en ny jord när mänskan våldfört sig färdigt. Vi är många som väntar – en del tysta, en del högljudda – och vi vet, löftet finns: att vår Frälsare lever och kommer tillbaka och upprättar. Vi väntar.

Advent betyder ankomst. Vi väntar på vår Herres ankomst.

Tillbaka till ljuset. Det Stora, det som kom till världen in i mänskans mörker. Vi tänder små ljus, vi tänder ett till och ett till tills vi tänt fyra. En dag är det faktiskt dagen D då det stora ljuset kommer och lyser så att inget mörker mer ryms in. Välkommen Jesus. Välkommen in i mänskans oförmåga och mörker. Välkommen till de sargade, hemlösa och lemlästade. Välkommen till allt ofullkomligt som värker och väntar. Kom snart.

Man kan säge "jag älskar dig och bryr mig om dig" på många sätt. Jag sitter och skriver en lista på mat till församlingens julmiddag. Kålrotslåda, morotslåda, potatislåda, rosoll, skinka, gravad lax och sill, kanske något till. Jag funderar på vad som hör till ett traditionellt julbord och hur mycket det kan behövas av allting. I vår församling har vi ingen värdinna eller husmor som skulle sköta matlagning och servering. Vi kan antingen göra maten själv eller beställa från ett centralkök i samfälligheten. Det svåraste är att beräkna åtgång så att det går jämnt ut och blir så litet svinn som möjligt. Det är otroligt svårt att veta vilken rätt som blir det här årets succé. Diakoniarbetare, präster, en kantor, ungdomsarbetsledare, barnledare och vaktmästaren, alla involveras för att skapa en lyckad fest.

Jag minns tillbaka på förra årets julmatsservering. När vi hade hälsat gästerna välkomna med några inledningsord bjöd vi in till maten. Så fort jag sagt varsågoda gick en av gästerna med bestämda steg till matbordet och försåg sig med gravlaxen. Tallriken var till hälften fylld med lax, på restenlitet potatis och skinka. Hen sade att fisken är det absolut bästa på julbordet och att det är så sällan hen har råd att unna sig fisk. Vi är flera som tycker om fisken och den tog snart slut. Vi måste alltså ha mera fisk i år.

Att bjuda på mat är en kärleksgärning, vårt sätt att visa omtanke och uppskattning. God stämning, julmat, sång och andakt är allt som behövs för en lyckad fest och det vill vi göra för våra församlingsmedlemmar. Om man bor ensam gör man sig kanske inte besväret att laga av alla sorters traditionella julmaträtter. På vår fest får var och en äta sig mätt tillsammans med andra och får hoppeligen med sig litet julglädje i advent.

Jag minns när läraren under en religionstimme någon gång kring första advent frågade vad ordet advent innebär för oss kristna. Det kom spridda svar, någorlunda åt rätt håll, om jag minns rätt. Läraren sammanfattade sedan allas ord helt kort, och avslutade med att ”det är ju ganska lätt att komma ihåg det här eller hur, möblera om lite i ordet och ni får vent-ad och det är ju vad det handlar om”.

Väntad, ja. Vi väntar på julen, julklappar, julledighet. Vi väntar också på ett nyfött barn som kommer med en förvandlande kärlek till hela världen. Advent är inte bara att lägga sig till ro och hoppas på att ankomsten märks, advent bjuder in till en aktiv väntan.

En ankomst innebär ju inte bara att någon ska komma, det krävs också något av den som väntar. En dörr som öppnas. En ledig plats. En mottaglighet. Att någon ska komma är bara den en del av en ankomst. Den andra är att någon tar emot.

Advent påminner mig alltså inte bara om vem som kommer, utan också om vem jag behöver vara för att kunna ta emot. Jag kanske har en aning om vad jag längtar efter och väntar på, men har jag handen redo på dörrhandtaget? Har jag utrymme i mitt liv och i mitt inre?

Medan jag julförbereder i vardagen med glögg och inköpslistor i högsta hugg kan jag ge plats också för inre förberedelser. I en hektisk värld behöver jag dessutom tider som hjälper mig att andas. Advent är en sådan tid. Advent är inte de stora känslornas tid. Det är en mild tid, en lågmäld tid. Advent armbågar sig inte fram, den tassar varsamt intill dig och stiger in – om den får rum.

"Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder,

det har ni gjort mot mig."

Matteusevangeliet kapitel 25, vers 40

I skrivande stund är jag ganska nyss hemkommen från en tyst retreat i skärgården utanför Åbo. Naturens novembersymfoni av grått byttes på vägen dit ut mot både vilda hagelskurar och ett försiktigt men envist lager av snö.

Utomhus var det kallt, men vi tre som ledde retreaten tände otaliga ljus på altaren och värmande eld i bastun. Kanske det också tändes någon inre låga hos deltagarna, en skört fladdrande låga av tillit eller förundran? Det vet vi ingenting om, det är mellan dem och Gud.

Det är stundvis ovant just det där att som retreatledare inte så att säga få feedback om sina insatser eller programhelheten. I dagens samhälle och arbetsmiljöer ska vi ju hela tiden utvärderas på olika sätt, rapportera om kundnöjdhet och användarupplevelser etc.

Men som ledare på en retreat tjänar jag bokstavligen i det tysta. Som retreatledare är jag sänd att skapa plats för andras upplevelser. Jag får under retreatens avskalade dagar möjliggöra stunder av vila, stillhet och fördjupning som pågår i deltagarnas inre, möjliggöra möten med dem själva och med Gud. Bortsett från möjligheten till enskilda samtal är det inte meningen att på något organiserat sätt kommentera eller dela med sig av tankar, så där som det ofta är på seminarier eller workshops. Bara det kan ju vara en vila!

Som deltagare är man ofta så inne i sin egen bubbla att man inte tänker på arrangemangen och alla förberedelser som behövs för att allt ska gå smidigt, vara vackert och välkomnande. Just så ska det vara. Retreaten får för deltagarna vara en kravlös oas, en möjlighet att bara vara, att hinna i kapp sig själv och – kanske – att umgås med tankar och frågor på ett djupare sätt än vardagruljangsen ger möjlighet till.

Jag får skapa trygghet och gemenskap i retreatmiljön genom respektfull och kärleksfylld planering, med förståelse för retreatens speciella karaktär. Men, så här ganska i början av min tid som retreatledare, påminner jag mig själv om att det är också är helt avgörande med intuition, holistisk blick och tillit till att jag bara är ett verktyg i sammanhanget. Efter alla förberedelser får jag öva mig på att släppa taget. Jag får överlämna mig i tjänst med allt jag har och är, varsamt ledsaga deltagarna på deras respektive retreatstig och förmedla glädjebudskapet inte bara med ord utan med hela min närvaro och mitt väsen.

Vilken förunderlig uppgift!