Under klara höstnätter syns inte endast kometer, flygplan och satelliter i skyn utan utanför staden öppnar sig himlavalvet med stjärnskatter i oräknelig mängd. Det glittrar och rör sig, glimmar och gnistrar mot den mörka fonden. Då blir människan liten och jag undrar hur Gud kan ha koll på oss alla – stjärnor och människor. Till och med hårstråna på våra huvuden är räknade, säger Jesus.

Abraham stördes inte av stadsljus och fick blicka upp mot sin svarta himmel för att urskilja än mer stjärnor, vidsträckt, oändligt – och så säger Gud att Abrahams barn ska bli lika många som stjärnorna på himmelen. Abraham såg upp mot de blinkande stjärnorna och mottog löftena för sitt folk och trodde.

I psalm 398 sjunger vi om att löftena inte kan svika. Nog våra – för i vers fem står det att vi också ska tro när ”vännerna svika, tro när blott en står kvar”. Det är Guds löften vi sjunger om: ”Löftena kunna ej svika, nej, de stå evigt kvar. Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har”.

Och Jesus har lovat oss mycket!

Han har sagt att våra synder blir bortstrukna när vi i tro tar emot förlåtelse. Han har lovat att han är mitt ibland oss när två eller tre samlas i Hans namn. Han har lovat besvara våra böner som vi ber i kärlek. Han har lovat oss evigt liv – ett liv bortom jordelivet där ingen synd mera finns. Han har också lovat vara med oss alla dagar till tidens slut.

Jesus har gett oss många löften och de står kvar. Men han säger också att han vill att vi följer honom, att vi lyder honom, att vi ska älska våra medmänniskor, att vi ska bära vårt kors, att vi ska vara ett i honom. Frälsningen handlar om att bara tro av nåd. Men resten handlar om att lägga dagen i Hans händer och be om ledning och hjälp för Jesus fodrar inte lite, han vill ha allt. Han gav också allt till oss.

Må Jesus som är Livets ljus idag hjälpa oss att ge någon annan lite ljus, lite hopp eller uppmuntran. Carola Häggkvist sjunger om det lilla ljus vi har. Det får sättas fram och lysa klart.

Och mitt i allt detta står människan och längtar efter att vara en del av något större. Att få räknas och bli sedd.

Våra morötter i vår lilla trädgård växer inte fast platsen borde vara gynnsam: jorden är mjuk och välkomnande, mellanrummen tillräckliga, de har fått regn och sol.

Den största moroten jag fick – och den enda riktigt stora, växte till hälften under terrassen på ett inklämt och ogästvänligt ställe med ogräs omkring sig. Den var enorm, (Hur den växte där vet jag inte.)

Det blev en bild för mig på den västerländska, kristna församlingen. En talande upplevelse av vår kristenhets mognad. I vårt land är Guds ord lättillgängligt. Vi kan läsa det hur mycket vi vill, fritt besöka andliga möten och gudstjänster av alla de slag, lyssna till andakter och gudstjänster i radio och på teve, dela Ordet i hemmen utan förföljelse.

Men. Var är styrkan? Tillgivenheten, överlåtelsen, den uppriktiga nöden över människors frälsning – inte nöd över att ingen kommer just till min kyrka? Var är bönen till Gud som ropas ut för våra ungdomar, våra äldre, våra beslutsfattare, våra grannar?

I Iran har sedan flera år pågått en underjordisk väckelse. Här handlar tro och att dela tro med varandra, om att bli utesluten ur samhällets favörer, det innebär förföljelse, tortyr och död. Men några som flytt och mött vår västerländska kristendom har åkt tillbaka till Iran och hellre mött förföljelse för tron, än lutat sig tillbaka i en bekväm tillvaro. Kärleken till Jesus har varit större än kärleken till det jordiska.

Jesus säger till församlingen i Laodikeia, som enligt en del bibeltolkare gäller ändtidens församling: ”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför ska jag spy ut dig ur min mun.” Det är ord och inga visor när man läser breven till de olika församlingarna i Uppenbarelsebokens första kapitel. Och jag tänker på min stora morot som vuxit under obekväma förhållanden, trängd under plankorna – hur mycket frukt och glädje den gav oss.

Må vi kristna gå till oss själva idag – som judarna gör tio dagar före Yom Kippur, (när de firar den stora försoningsdagen) – som just firats. Är jag ljummen, kall eller varm? Varför? Var är min prioritering, var är min längtan? Må Gud välsigna oss och leda oss.

Diakonin möter många olyckliga livsberättelser. Efter ett möte med en ny vän genom diakonin funderar jag ofta på hur det ska gå. Då jag fått höra om krisen, höra om vad som lett till att personen behöver diakonins hjälp. Sen ber jag om kraft.

"Sen ber jag om kraft."

Jag möter dem som inte rår för sitt missbruk, dem som lider av sjukdomar och dem vars pension inte räcker till. Jag möter dem som, av olika orsaker, inte kan hantera regelbundenhet i sitt liv och dem som är arbetslösa eller har en så liten lön att de inte klarar sig. Jag möter dem som utsatts för våld eller rån, dem som övergivits och dem som känner av en inre nöd. Det handlar aldrig om mig eller vad jag kan. Så jag ber om ljus på vägen.

"Så jag ber om ljus på vägen."

Oftast går det bra, det kan ibland bara ta lite tid. Det är som med alla bönesvar, svaret kommer inte alltid genast. Men jag får alltid kraft av Gud att vara stark för den som inte kan vara det själv. Och tillsammans får vi ljus på vägen, ett ljus som leder till något bättre. Jag fortsätter be om mirakel. Be för vägledning till mig själv i arbetet och för mina vänner genom diakonin.

"Jag fortsätter be om mirakel."

Ja, oftast går det riktigt bra. Det gjorde det bl.a. för studeranden som fick en dator, det räckte med ett par besök i diakonin. Och för kvinnan som utsattes för våld i sitt parförhållande tog det tre år att våga ta det till tals. Sedan fick hon plats på skyddsboende, kunde bryta loss och börja om. För mannen vars partner hamnade på sjukhus tog det tre månader att få ekonomin i balans efter att ha betalat sjukhusräkningarna. Barnet som omhändertogs fick återvända till sin mamma ett par veckor senare. Ungdomen med stora snabblånsskulder fick dem skötta på ett år. Dessa, och många fler har kyrkans diakoni hjälpt. Inte så att diakonin direkt fixar eller betalar, utan så att diakoniarbetaren vandrar med. Jag får lyssna, handleda, stöda och dela båda glädje och sorg. Det brukar gå bra då man gör tillsammans. Sen ber jag, av tacksamhet.

"Sen ber jag, av tacksamhet."

Förvånansvärt många äldre kvinnor jag möter i det diakonala arbetet bär på en historia som innehåller mörka och svåra kapitel de inte delat med någon. De har levt under en tid då det inte hört till att söka hjälp för sitt psykiska illamående eller för att bearbeta obehagliga upplevelser från sitt liv. Eller inte vetat vem man skall vända sig till när man i den åldern upplever att det destruktiva äktenskapet inte längre kan fortsätta. Då väljer man att bara fortsätta med det tunga bagaget i en näst intill ohållbar livssituation.

Jag har fått möta flera av dessa kvinnor, då de på äldre dagar inte längre orkat bära sin ryggsäck ensamma. Det kan handla om depression, trauman från ungdomstidens psykiatriska vårdmetoder, sexuella trakasserier eller övergrepp man aldrig berättat om för någon eller misshandel i äktenskapet. Eller kvinnor som upplever att de aldrig blivit bekräftade under hela sin uppväxt och att de påverkat hela deras livsresa.

Att dessa kvinnor söker sig till diakonin är nog ingen slump i sig. Min uppfattning är att den äldre generationens kvinnor ofta går omkring med en kraftlöshet inför att söka hjälp den alltför byråkratiska offentliga vägen.

Att dessa kvinnor söker sig till diakonin är nog ingen slump i sig. Min uppfattning är att den äldre generationens kvinnor ofta går omkring med en kraftlöshet inför att söka hjälp den alltför byråkratiska offentliga vägen. Man orkar helt enkelt inte. Samhällets tjänster för äldre ser inte ut att innefatta ett smidigt system med låg tröskel då det kommer till den äldre kvinnans behov av samtalstjänst.

Vi vet att de äldre blir fler och fler och de lever längre än tidigare. Låt oss värna om deras välmående, låt oss inom kyrkans diakoni vara lyhörda för dem som inte orkar kämpa med byråkratin. Låt oss hålla trösklarna låga och dörrarna öppna. Vi kan inte acceptera någon som helst åldersrasism när det kommer till den enskilda människans behov hjälp. Inget känns för mig så värdefullt som då en livserfaren, äldre kvinna i största förtroende väljer att dela med sig av stenarna i sin ryggsäck och jag får bära dem en stund tillsammans med henne, eller i bästa fall lämna dem vid vägrenen för att lätta på innehållet i ryggsäcken för resten av hennes liv.