Min kollega och jag vandrade runt i Grankulla och letade efter blommor till några midsommarbuketter inför en andaktsstund på servicehemmet Villa Breda. Vi märkte att många blommor redan var utblommade men efter vår långsamma vandring fick vi ändå ihop ljuvliga sommarbuketter. Glad blev jag över en gård som gjort en liten blomsteräng framför sitt hus fylld med prästkragar. De sprider sig hoppeligen till vägkanterna omkring. Litet moloken kände jag mig när syrentiden redan var över, så fort – doften jag gått och längtat efter hela året. Endast hyacinterna närmar sig den doften.

Blommorna skänker en omätbar glädje: allt från den minsta lilla skära strandkrypan på strandängar till midsommarrosor, vitsippsmarker, gullvivor, näckrosor, hägg, lingonblom, hav av ljung, förgätmigej.

Förgät mig ej. Folksagan om det älskande paret: Kvinnan som ser de vackra blå blommorna på andra sidan det djupa diket och mannen som vill ge henne vad hennes hjärta begär; tar sig över, plockar blommorna, faller i vattnet, ropar med sin utsträckta hand fylld av de blå blommorna, medan han drunknar: Förgät mig ej. Och jag tänker på det förgängliga och det oförgängliga. Det som sås i kärlek, det vi gör mot varandra, Guds kärlek till oss som vi ger vidare till varandra medan vi vandrar på jorden.

Vi har varandra en tid, sedan går var och en av oss in i evigheten. Det enda vi får med oss är vad vi gjort eller lämnat ogjort. Inget förgängligt kan vi ta med, allt på jorden kan murkna, ruttna, förtorka, ätas upp, avdunsta, slitas ut, brinna upp. Men det vi ger varandra i relationer förvaltas på ett annat sätt. Jesus säger att vi inte ska samla oss skatter här på jorden där tjuvar kan stjäla och mal förstöra utan vi ska samla oss skatter för himmelriket. Ändå är det inte via gärningar vi kommer in i himlen. Först av allt är att vi vill tillhöra Gud och får del av försoningen. Allt detta är nåd. Vi tas in på Guds väg och på den märkliga vägen får vi ge varandra det bästa vi har – och ibland de sämsta, det svåraste, det tyngsta – för livet är en växelverkan mellan att ge och få, vara svag och vara stark, hjälpa och bli hjälpt, förlåtas och förlåta. Livet är händer som möts, kyssar som kysses, blommor som ges och tas emot.

Himmelriket, lite redan på jorden i kärleksgärningar – väntar oss med Jesus på den eviga vägen. Jag tror där finns blommor, av alla slag. Och ingen är allergisk. Ingen förtalar någon, dörrarna till våra hus är öppna och vi kan sitta och småprata med fåglarna som besöker våra bord och tar del av det nybakade brödet.

Jag står på Silja Lines däck och ser oss närma oss Helsingfors. Vi når Sveaborg och historien går genom min kropp: 1808-1809-års krig, Fänrik Ståls sägner av Runeberg, förrädarnamnet som inte får nämnas, Jarl Hemmers roman En man och hans samvete där tro och tvivel konfronteras med de eländiga förhållandena bland fångarna på Sveaborg. Men jag minns också barndom och ungdom: hit har vi kommit för att simma, hit kom jag under studietiden för att sola, läsa till tenter, halvsova, ta avstånd och komma tillbaka till mig själv när intrycken blev för många, händelserna för omvälvande – att leva som känslig kräver stilla stunder, tider att dra sig tillbaka.

Måsarna skränar. Sveaborgsfärjan tuffar på. Här firades mina femtio år för tio år sedan med vänner och släkt på gräsmattan bland syrener nedanom kyrkan. Havet glittrar. Färjan har passerat Sveaborg. Min blick söker Domkyrkan och den Ortodoxa kyrkans guldkupoler. Lökarna blänker – symboler för den helige Ande. Guds Ande som utgöts på pingstdagen och som gång på gång fyller en kristen mänska med liv.

Jag känner att jag kommer tillbaka. Vi har rest i några veckor med färjor och med tåg. Island känns avlägset just nu när Helsingfors välkända arkitektur välkomnar mig. Jag börjar långsamt landa både i mig själv och i insikten att vardagen snart tar över.

Något dygn senare sitter jag i hemstadens kyrka och känner att jag kommit tillbaka också hit. Jag tar emot oblaten och vinet tills du kommer åter, Jesus, tills du kommer igen. Världen har rullat på med sina katastrofnyheter medan vi sjungit i körer och kört genom vulkanlandskap i hård vind. Det har varit paus på nyhetsläsande och vardagslunk. Island har tagit en del av mitt hjärta, men att komma hem känns också bra. Jag behöver min hemförsamling, jag behöver mina rutiner, jag behöver gång på gång fyllas med nattvardsstunder och Guds Ande, med tillit och hopp. Böneämnen poppar upp i mobilen och jag vet att bara Jesus kan få också dem till något bättre. Tack för resan, tack för hav, tack för släkt i Sverige, tack för dina löften, Jesus, i en värld som mår illa. Kom Jesus, kom till mänskohjärtan, kom tillbaka snart.

Jag kollar mobilen och läser ”När äter vi?” Och tack för hem och vardag. Tack för midsommarrosor och finska stränder.

Med detta tackar vi diakoniarbetare för att ni följt oss ännu en termin! Vi håller ett litet sommaruppehåll och återkommer med nya diakonitexter i augusti.

En gång fick jag frågan vad jag tycker är det bästa med diakoniarbetet?
Det är svårt att svara på den frågan eftersom jag kunde räkna upp väldigt många uppgifter och människomöten. Men jag kommer mest att tänka på hur värdefullt och viktigt det har varit att arbeta med personer som har olika funktionsvariationer. Förutom att endast erbjuda program och stöd för dem har jag själv fått lära mig oerhört mycket om livet och Gud bara genom att vara tillsammans med de här personerna.

Jag har fått äran att hålla en samtalsgrupp för vuxna med olika kognitiva funktionsvariationer under flera års tid. Vi har hållit andakt, sjungit psalmer, pratat om Gud, livet, döden, kärlek, olika specialintressen och vilken sorts bulle som är den bästa för att nämna några exempel. Vi har åkt på läger, utflykter, ätit pizza och bakat pepparkakor. Listan kan göras lång. Men till skillnad från att endast ge har jag själv blivit sedd och fått värdefulla insikter som jag annars kanske hade missat.

En gång blev jag ombedd att vara med på ett skriftskolläger som omsorgsprästen höll för prosteriets ungdomar med kognitiva funktionsvariationer. Vi blev välsignade med soligt, varmt väder och förutom alla konfirmander hade vi många assistenter med oss. Under veckan som gick blev vi ett sammansvetsat team, nästan som en familj. Medan dagarna gick såg jag hur vi anställda blev mer avslappnade ju mer vi umgicks med konfirmanderna. Det blev en atmosfär av äkta närvaro, ärlighet och öppenhet. Roller och fasader blev överflödiga.

Jag minns speciellt tydligt en kille som satt i rullstol och behövde hjälp med det mesta. Han kunde inte tala mer än några enstaka ord men hans blick talade mer än tusen ord. Han såg oss alla och han tog kontakt med var och en av oss. Om jag gick för snabbt förbi honom grabbade han tag i min hand och drog mig närmare, han lärde mig att gå långsamt, att stanna upp och vara närvarande.
Hans specialintresse var att kasta boll, han prickade oerhört bra och han kallade oss alla till bollspel under fritidspassen. Om någon satt eller stod utanför ringen där vi kastade boll kunde han plötsligt kasta bollen till den personen, en inbjudan att vara med. Han såg oss och han hjälpte oss att se varandra. Av honom lärde jag mig att ibland kan ord vara överflödiga och äkta närvaro kan vara något betydligt djupare än ord.

En annan kille, som hade väldigt mycket energi gillade att gunga, han gungade mest hela tiden. Ibland fick han specialtillstånd att gunga under någon enstaka lektion eftersom det hjälpte honom att vara lugnare under nästa lektion. Tillsammans med honom gungade vi mycket och jag minns speciellt en gång när vi gungade och tittade på molnen ovanför oss. Av någon anledning tog jag inte fart alls, men gungan fortsatte röra på sig och vi svingade fram och tillbaka i en stadig rytm och beundrade molnen som rörde sig på himlen.
Den stunden var helig för mig. Det var som om Gud själv gav fart åt oss. Där och då blev jag påmind om att vi människor behöver släppa kontrollen och lita på att Gud själv ger fart i vårt liv.

Sedan minns jag ännu en tjej som var väldigt tystlåten och tillbakadragen. Hon var med i gruppen men hon deltog sällan i diskussionerna. En annan konfirmand hade svårskött diabetes och tjejerna hade kännt varann i flera år. När tjejen med diabetes hade högt blodsocker hade den tystlåtna vännen en tendens att gå och sätta sig bredvid henne och började upprepa vännens namn. Under veckan som gick började assistenten kolla blodsockret när vi såg att den tystlåtna tjejen ställde sig tätt intill sin vän med diabetes, nästan varje gång visade det sig att hennes blodsocker var i obalans. Vi förundrades över konfirmandernas förmåga att se skiftningar i vännens sätt att vara och reagera på om något var annorlunda, på deras eget sätt såklart.

Under de här åren har jag lärt mig hur viktiga de här specialbra personerna med olika funktionsvariationer är. Inte bara i sina egna särskilda grupper utan även för oss andra. Jag blev övertygad att Gud använder de är personerna på ett speciellt sätt. Jag tror att många av de här personerna får agera som kanaler för en dimension som många av oss inte har förmågan att se. Vi har möjligheten umgås, lära oss att varva ner och leva i nuet, att se skönhet, helighet där vi annars kanske bara går förbi.

Jag hoppas att allt fler församlingar skulle prioritera inkludering av personer med olika funtionsvariationer. Det här är en av diakonins grunduppgifter men också hela församlingens uppgift. Vi har de här personerna runt omkring oss och de flesta kommuner har någon form av boende eller arbetsplatser/verkstäder för den här gruppen av personer. Här är samarbetet och kontakten med församlingen oerhört viktig.

Vi har alla rätt att höra evangeliet på vår egen nivå. Fördomar, ovetskap och rädsla för olikheter motabetas bäst genom synlighet, information, integrering och gemenskap.

Jag tror att Gud har placerat personer med funktionsvariationer mitt ibland oss, mitt i samhället och i våra församlingar för att visa på det som är kärnan i livet. De här glimtarna av något större är bara en försmak av allt det som vi ännu kan lära oss om livet, varandra och framför allt om Gud själv.

I stolen bredvid mig sitter en utmattad kvinna. Tårarna rinner ner för hennes kinder. Hon ser trött och sliten ut. Hon berättar att hon inte ätit på några dagar, för att spara mat till barnen. Ett av barnen har haft födelsedag, och hon har inte haft råd att köpa en present. Jag ser att kvinnan känner skam över sin situation.

Hon berättar sin historia. Jag känner oerhörd tacksamhet att få ta del av den. Hon vill berätta allt det där för mig. Kvinnan lämnar mottagningen med en mer avslappnad kroppshållning, och ett litet leende på läpparna. Tacksamheten lyser i hennes ögon. Jag kunde inte ta bort all hennes smärta, men jag kunde hjälpa henne en bit på vägen.

Efter mötet sätter jag mig på min stol, och funderar på allt det jag nyss fick ta del av. Detta är inte en ovanlig berättelse på diakonimottagningen. Vi lyssnar på föräldrarnas historier, ger dem hjälp och en öppen famn. Men vem lyssnar på barnens upplevelser om familjens fattigdom? Idag vill jag stanna upp och tänka på allt jag hört, och försöka fundera på det från ett barns synvinkel. Hur känns det, när de andra barnen i skolan berättar om sina barnkalas och sina fina presenter, då man själv har blivit utan? Hurdan smärta och sorg ger inte det åt barnen. En smärta som tyvärr ofta går i arv. Fattigdom går ju så ofta från en generation till en annan.

Regeringens nedskärningar och inflationen har försvårat vardagen för framför allt fattiga barnfamiljer. Vi får läsa om människors upplevelser om fattigdom i såväl tidningar som på olika medieplattformer. Men vem lyssnar på barnens upplevelser? Barnens upplevelser om fattigdom blir fortfarande i skymundan. Rädda barnen har gjort en årlig enkät, där de frågar om 12–17 åriga barns upplevelser om fattigdom. Detta är ett steg i rätt riktning, men vårt samhälle har nog fortfarande en lång bit att gå för att få barnens röst hörd på riktigt.

Jag tar ett djupt andetag, när jag stänger dörren den dagen. Jag känner glädje och tacksamhet för det jobb jag får göra. Men jag känner också en viss ilska för alla de orättvisor vi har i vårt samhälle. Varför ska de familjer som redan tidigare haft jobbigt, få de ännu sämre ställt pga. nedskärningar, inflation och krig? Varje berättelse jag hör på mitt jobb, påverkar mig själv på ett eller annat sätt. De formar mig som människa, och ger mig ett större perspektiv på livet. Det är något jag kan vara oerhört tacksam över.