Jag deltog i en FH1-kurs, alltså första hjälpen, som ordnades av Röda korset. Det var obligatoriskt för mitt jobb och det var riktigt roligt att delta och intressant att testa sin teknik för hjärt- och lungräddning på en docka. Eller, det var roligt när jag inte tampades med tanken om att vara i den situationen som verkligen skulle kräva de här kunskaperna.

Den psykiska hälsan nämndes som hastigast i teoridelen av kursen. Det stod (ungefär) “kom ihåg att värna om den psykiska hälsan, eftersom situationer som kräver första hjälp kan kännas tung”. Det var det. Det talades inte heller om vems psykiska hälsa som påverkas av situationen, och jag tror att det var ett medvetet val eftersom det måste vara tungt också för den personen som finns där och har en annan människas liv i deras händer.

Hjärnan behöver syre, och man har endast några minuter innan personen i fråga får permanenta hjärnskador. Man måste räkna med att några revben går sönder då man gör bröstkompressioner, och man måste göra det med hela sin vikt, men om man gör det för hårt kan personen ta skada. Det finns så många viktiga saker att komma ihåg, men det är omöjligt att veta ifall man verkligen kan hålla sig lugn i en akut situation.

Jag vet inte riktigt vad som skulle vara jobbigare i en livräddningssituation, att inte kunna göra något mer än att ringa 112 eller att ha kunskapen om hur man kan hjälpa och misslyckas. Det finns så många frågor och orosmoment, också om det “bara” gäller en hypotetisk situation. Det är tungt att tänka att besluten man fattar kan vara skillnaden mellan en annan persons liv och död.

Jag är glad att jag fick gå kursen. Jag är glad att jag har kunskapen. Jag påminner också mig själv om att det är okej att vara rädd, eftersom det kan vara otroligt allvarliga situationer som kräver första hjälp. Jag hoppas bara att jag aldrig behöver använda just dessa kunskaper, och att om jag blir tvungen, att jag kan hålla mig lugn och komma ihåg det jag lärt mig.

Jag vill också höja en skål för alla akutvårdare som gör det här varje dag. Varenda en är en hjälte. Tack för allt ni gör för oss.

Två gånger under en kort tidsperiod har jag stött på bibelordet i första Samuelsboken om Herrens ord till profeten Samuel: Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat. Då behöver jag bromsa in litet och ta det till mig.

Herren ser till hjärtat.

Vår kropp bryts ner, skriver Paulus i något av sina brev, men vår invärtes människa kan ändå växa.

Alltför ofta stirrar vi på det yttre. Inte endast via reklamer, även på vår arbetsplats, i bussen, i kassakön. Också det lättlästa har blivit en vana. Det ska gå snabbt, korta texter, gärna bara rubrikerna – så har vi läst, skummat igenom, rusat vidare, tror att vi uppfattat det väsentliga – vilket vi ofta inte gjort. Vi har inte uppfattat någonting alls eller tagit till oss det motsatta för att vi aldrig tog oss tid att egentligen läsa, verkligen ta in, försöka förstå.

När Gud sänder sin son för att födas till vår jord för att rädda oss från synd och skam så tenderar det att bli någonting vi hör, men det stannar där, det tränger inte djupare. Kanske fastnar vi i omöjligheten att en jungfru föder ett barn, en kvinna som inte befruktats av en man. Hur är det möjligt?

Alla Gamla Testamentets patriarkers hustrur var ofruktsamma: Abrahams Sara, Isaks Rebecka och Jakobs Rakel. De pekade på det som skulle komma. Maria var inte en jungfru av tillfällighet. Allt hade Gud förberett för länge sedan. Allt skulle ske så att människan förstår att det är Gud som handlar. Här finns en djupgående plan.

Vårt hjärta? Vårt inre djup, dit ingen människa når, dit in ser vår älskande Gud. Varje tår av sorg, varje undangömt leende, varje suck och längtan är registrerad. Djup ropar till djup står det i en psalm. Det är här Gud rör sig. Han rör sig stilla, stanna upp, han rör sig djupt med sin Ande. Vi behöver göra detta enda, det svåraste: stanna upp, ta det till oss – att Han älskar oss, vill oss väl, har alla nycklar som behövs. I stillheten med Guds ord finns inre läkedom.

Herren ser till hjärtat och det vill han beröra om och om igen. Han är här.

När jag ser omkring mig i världen vill jag ibland bara stänga ögonen men det kan jag inte. Jag funderar vad är ett människoliv värt? Vem får privilegier och vem blir utstängd? Bara tillsammans kan vi se till allas lika värde, liksom man endast i en grupp kan lämna någon utanför. Ta hand om de som är utstötta och be för din fiende.

Hundra berättelser ur ett belarusiskt fängelse. Det är advokaten Maksim Znak som smugglar ut sina små historier som om de flög ”som målade av Marc Chagall över fängelsemurar, gränser, språk” (citat: Walzhyna Mort) Och jag undrar med boken (Zekamerone) slutläst i min hand å ena sidan hur de där papperen kom ut och kunde tryckas å andra sidan hur han mår i fängelset efter att boken gavs ut? Har han fått sitta i isoleringscell, fått sitt tioåriga politiska straff förlängt, något annat?

Var hämtar dessa människor, som kämpar för det rätta mot en diktatorisk och korrumperad regim, sin styrka, sitt andhål? Själv skulle jag vittras sönder och falla in i ett oändligt mörker om jag inte hade min Frälsare Jesus som fångar upp mig i fallet, låter mig ligga i hans händer tills jag vilat ut, gråtit ut, samlat ny kraft mot ondska och orättvisa – och ändå lider jag inte av förföljelse, sitter inte i fängelse. Jag bara läser tidningar, möter sargade människor via mitt diakonala jobb, ser tevenyheter, läser böcker och kan vara inrullad i en varm pläd, knäppa på tekokaren när jag vill, ta en varm eller kall dusch beroende på årstid, baka en äppelpaj.

Kanske Jesu händer ändå finns där bland människor som kämpar för rättvisa, som blir arresterade bara för att de har andra tankar om en tillvaro, stängs in för att de reser sig mot lögn och mutor, läggs i bojor för att de vill tro på en bättre värld. Han fanns ju i mitt liv också innan jag själv blev medveten om det.

Jesus sträcker ut sina händer, fångar upp oss, inväntar vår tid.

Solen har sin gång, havet brusar upp och lägger sig till vila, natten är lång, men det finns tecken, osynliga vägskyltar som visar vägen, som hjälper oss till räddningens hamn. På kajerna lyser många små lyktor, också de vinkar om att inte ge upp, att låta ljuset lysa i mörkret för då kan det inte vara enbart mörkt.

Anna Sourander, journalist på ÖT skriver i en kolumn i slutet på oktober att vi är skyldiga att inte vända bort blicken från lidandet den civila befolkningen genomgår i Gaza och i Israel. Endast om omvärlden aktivt försöker påverka läget kan det bli fred. Det här blogginlägget ska inte handla om den förfärliga konflikten, utan mer på rätten att också skydda sig själv. Visst är det sant att mänskligheten och speciellt vi medborgare i trygga nordiska välfärdsstater har ansvar för att se och hjälpa lidande människor över hela världen. Om fler människor gjorde något konkret för nöden i världen, skulle världen se bättre ut.

Men, det finns också människor som inte i vissa stunder kan ta in mer världssmärta, på grund av att de redan har för mycket ångest, för mycket rädsla. Jag känner mig oftast för överdrivet empatisk, tar alldeles för lätt åt mig och tror att saker är mitt fel. Då är det kanske förståeligt, om än lite barnsligt, att min första reaktion på Hamasattacken, var känslan av att nu räcker det, kan inte de där terroristerna förstå att världen brinner utan att ställa till ännu med mer våldsdåd. Sådana saker brukar ju förstås inte hindra terroristorganisationer. Kanske är det då bra att påminna sig om att fast jag är delskyldig till den globala uppvärmingen, till att ha undermedvetna fördomar och till att samla skatter på jorden så är jag faktiskt inte det minsta skyldig till Rysslands angreppskrig eller Israel/Palestina-konflikten. Förstås ska det ju inte hindra en att göra det man kan för att göra världen bättre.

Men till er andra som också är känsliga människor vill jag säga: ingen behöver vara en jourande misärskådare. Vi behöver inte känna starka känslor för alla konflikter i världen samtidigt. Det här tangerar också vad jag tänkt om förbön. Förstå mig rätt, jag tror på att förbön är ett sätt att vara med om att bära varandras bördor. Ibland kan det bli för mycket bördor att bära, om det för ofta slungas nyheter om bekantas dödliga sjukdomar. Tyvärr väcker förbön för sjuka ibland rädsla i mig själv för samma sjukdomar. Samtidigt är det en stor trygghet att veta det finns många som ber ifall det behövs. Jag har på senare tiden märkt att bön också kan användas lite som en tvångshandling. Jag märker att jag berättar åt Gud alla saker som inte får hända, som att jag på något sätt försöka kontrollera att Gud inte missar något. Då kan det till och med hända att jag borde nöja mig med en kortare bön som jag inte upprepar, eftersom bönen blir en sorts orospåminnelse.