Vardagstro och söndagstvivel.

I själva verket

Magnus Lindholm 22.05.2022

Idag söndagen den 22 maj firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald. Och då läggs fokus på allt från osynliga pyttesmå organismer hela vägen upp till mastodonta träd och 170 ton tunga blåvalar. Anpassning och variation, mångfald mellan arter och ekosystem – hela detta naturens jättepuzzel som Gud en gång lagt håller människan självupptaget och många gånger systematiskt på att bryta ner. De senaste klimatrapporterna är dyster läsning och ytterligare ett bevis på att det är något grundläggande fel i människans uppfattning om sig själv och sin omvärld. När biologisk mångfald och mänsklig enfald frontalkrockar har vi kommit till vägs ände.

Och jag hakar speciellt upp mig på denna enfald, självfallet inte i bemärkelsen bristande intelligens men som ett uttryck för ett självcentrerat, självbelåtet och självbespeglande beteende. Det är nästan en ödets ironi att det bara är ett futtigt v som skiljer själv från själ. Eller kanske det egentligen är en gudomlig fingervisning om hur sammansvetsad en osynlig andlig dimension och en tung mänsklig kropp sist och slutligen är.

Den kraftiga fixeringen vid det hårda skalet ser jag kanske bäst hos den narcissistiska personen som nästan helt lever på hudens yta. Mången gång intelligent och verbal, men svårt upptagen av sin egen värdighet, är han en effektiv propp i samhällsmaskineriet på alla plan, högt som lågt. Paradoxalt nog anser personen i fråga att förhållandet de facto är det motsatta, att han (i allmänhet är det han) kan och vet allt av betydelse. Och det är åtminstone delvis därför vi befinner oss i detta kritiska läge på vår planet; där självupptagna och andefattiga människor har spelutrymme uppstår ofelbart ofattbar oreda.

Själv är jag bara lite lagom upptagen av mig själv, men dock så mycket att jag känner min litenhet inte bara in på kroppen men rakt in i själen. Och det slår mig med blixtens styrka att de som är så självupptagna egentligen helt saknar självkänsla, ja i själva verket saknar de många gånger känslor överhuvudtaget, åtminstone varma sådana. Och om det är något ett kallt samhällsklimat kräver så är det människor med värme och omtanke. Och konstigt nog är det samma människor som, med lite is i hatten och magen, ska svalka denna allt varmare planet. I motsats till narcissistens ensidiga repertoar, som leder käpp rätt åt kalhygget, måste vi andra lägga hela paketet – kropp, själ och ande – i blöt. Biologisk mångfald kräver självfallet även mänsklig mångfald, inte bara kropp. Enbart kropp är enfald.

Internationella dagen för biologisk mångfald har som tema: "Building a shared future for all life". Foto: Mao
Internationella dagen för biologisk mångfald har som tema: "Building a shared future for all life". Foto: Mao

Tillbaka, men i en annan värld

Mikaela Westerling-Nylund 20.05.2022

Det är årspremiär för mig idag som bloggare på Andetag. Det känns konstigt att tänka att det gått över ett halvt år sen sist. Det känns som att jorden snurrar lite snedare numera efter 24.2.22. Jag har saknat att formulera mina tankar till blogginlägg, att vara en som skriver. Det är nog skönt att kursen jag gick är över. Det kändes stundvis som att jag hade fyra jobb/uppdrag på gång samtidigt. Jobb, hushållsarbete och barnavård kombinerat med att ha projekt på gång här hemma utökat med att under lediga stunder göra uppgifter online blev ganska tungt och jag är glad att kursen nu är avlagd.

Som barn var jag inte medveten om risken för kärnvapenkrig. Jag minns avtal om nedrustning men inte att någon i hemmet eller i skolan skulle ha varit rädd för krig. Det känns overkligt och helt galet att fundera på sådant nu. Jag har reflekterat över att det känns extra svårt att veta vad en kan och ska skriva offentligt. President Sauli Niinistö säger att finländarna inte är rädda och kanske det behöver vara presidentens ståndpunkt. Får man medge rädsla öppet eller ger man ut för mycket information då? Kanske det inte är så hemligt att det finns vissa medelåldersmammor som känner oro. Det jag som privatperson skriver har nog inte så stor betydelse. Då jag läste Newsweeks påstående om panik-hamstrande i Finland måste jag googla och kolla vad Newsweek riktigt är för en källa och blev ganska förvånad över att det var samma tidning jag ibland brukade läsa på biblioteket som ung som nu finns endast på nätet. Men vikten av att kontrollera källor och tänka själv har bara blivit tydligare de senaste åren.

Likaså är det svårt att veta när och vad man skall diskutera med nära familjemedlemmar och vänner för att inte sprida extra ångest eller rädsla. Ibland hjälper det att dela med sig om hur tokigt det känns att bunkra upp med vatten, ibland gör det bara andra oroliga.

Jag såg nyss en satirisk dödsannons på sociala medier över finlandiseringen, där finlandiseringen dog 17.5.22 då Finland ansökte om Nato-medlemskap. Jag måste ändå säga att jag inte vet om självcensuren dör med detta. En rädsla att bli attackerad av troll är helt förståelig. Det är viktigt att vi stöder varandra och beter oss som folk både i det riktiga livet och på nätet. Vi får inspireras av modiga journalister som Anna-Lena Laurén och Jessica Aro.

Och på tal om fina och duktiga journalister – det är roligt att Andetag fått ett nytt hem på Kyrkpressens nätsida!

Mera lekfullhet i vuxenvardagen!

Anna Edgren 19.05.2022

På en dagisanslagstavla såg jag en gång en affisch med rubriken ”Har du bara lekt idag?”. Under den färggranna rubriken fanns det sedan i bubblor klatschigt beskrivet lekens många nyttiga frukter.

Jag har ofta återkommit till den där lite småhurtigt pedagogiska affischen. Tanken på lek som någonting trivialt och barnsligt gör sig ibland påmind, "gå nu och lek medan jag själv gör något viktigt". Men så behöver det ju inte vara, i stället kanske också vi vuxna borde leka mera!

Tänk, en sådan roligt stor roll leken har i hur barn lär sig om sig själv, om sin omgivning, om livet! Eftersom varken vi vuxna som människor, vår omgivning eller vårt liv är något statiskt skulle vi ju också ha både nytta och nöje av att leka. Visst, vuxna leker väl på sitt sätt, vi har t.ex. hobbyer. Det är simning, vakbad, kör, stickning, drejarkurs eller heminredning mm. Men där jag tänker mig att lek på något vis innebär frånvaron av ett mätbart resultat så är kanske många vuxnas lekar dvs fritidssysselsättningar ofta kopplade till något slags allvar och resultat, vi hoppas på en snyggare/friskare kropp, en färdig tröja etc. Kunde vi oftare leka bara för lekens skull?

Också på jobbtid kunde vuxna kanske leka lite mer, inte vara så allvarstyngda. Många progressiva arbetsplatser har ju redan länge haft kreativitetsväckande arbetsutrymmen åt sina anställda, mötesrum med gungstolar eller arbets-/pausutrymmen som är mycket mer färggrant och dynamiskt inredda än kontorsutrymmen överlag. Konstnärer leker i sitt jobb med tanke, uttryck och hantverk, forskaren leker med tankar och teorier, läkaren kan inte leka med vad som ordineras eller diagnostiseras men kanske behöver vara lite lekfull för att få fram viktig information och fakta av patienten. Jag leker lite när jag skriver det här, jag vrider och vänder på saker, tänker tvärtom, testar, funderar, fantiserar, backar och tar det på nytt.

Jag tänker mig att vårt liv som Guds skapelser inte är en prestation eller tävling. Så hur kan jag leka lite just idag? Vem vet, både kroppen och själen kanske är på lekfullt humör bara det släpps fram.

17. mai – kanonskott, raketer och skumpa

Louise Häggström 18.05.2022

Nu kan jag meddela att jag upplevt min allra första 17. mai i Norge. Jag var så stressad före dagen D för jag hade googlat outfitidéer (för en som inte har folkdräkt) och det verkade som om det fanns tusen regler. Inga jeans, inga korta kjolar, både kostym och klänning går bra men klänningen ska gärna vara ljus, i alla fall inte svart. Vissa hävdade att det uppmuntras att gå klädd i Norges flaggas färger, andra sa att det verkar för tillgjort så det ska man helst undvika.

Vid två tillfällen sprang jag runt i en second hand-affär i centrum tills jag hittade den perfekta klänningen. Jag rengjorde mina inte längre så vita sneakers med bikarbonat och vatten (två delar + en del, för den som vill testa). Köpte ett nytt halsband och brun-utan-solade mig. Nu var jag redo.

Klockan 7 väcktes vi av kanonskott. I en millisekund trodde jag det var jordbävning (det har skett en gång tidigare, här är en artikel om händelsen) innan jag förstod att det var en så kallad festsalutt. Morgonen gick åt till att städa lägenheten och göra sig i ordning för dagen. Klockan 11 promenerade vi in mot centrum för att se flaggtåget. Markus sa "jag visste inte att det fanns så här många människor i Bergen". Vi åt glass och mötte upp en kompis som vi gick tillsammans med hem till oss.

Hos oss blev det brunch (kan man säga så när det är efter lunchtid?) och skumpa på balkongen. Vi spelade också kubb på innergården. Sa jag att det var runt 20 grader? När jag pratade med mamma på förmiddagen sa hon att hon skulle plocka fram vinterjackan igen... Absurt.

Efter middagen strosade vi in mot byn igen och satte oss på en bar. Vi skulle egentligen träffa vänner och tillsammans se fackeltåget kl. 22.30 men vi var så trötta så vi gick hem igen kring 20.30. Kvällen avslutades med raketer i centrum som vi behändigt nog kan se från vår balkong.

Min första 17. mai får definitivt godkänt! Men nästa år vill jag ha folkdräkt, någon som vill låna ut sin? Gärna Pedersöres eller nåt ditåt. Tack på förhand!