”Jag är inte det viktigaste, du är inte det viktigaste, det viktigaste finns mellan oss” (Martin Buber)

Hon sätter sig på stolen bredvid mig. Vårsolen tittar fram genom fönstren i mottagningsrummet. Stämningen i rummet är varm och harmonisk. Kvinnans blick vandrar genom rummet. Blicken fastnar på en tavla, som föreställer två personer som sitter på en klippa. ” Det där är som jag och mamma” utbrister hon. Kvinnan fortsätter att berätta om skogsutflykterna med mamma, om stunderna då allt var bra. Under ytan fanns ändå alltid en osäkerhet, en gnavande ångest, en rädsla att allting brister och mamma blir missnöjd. Kvinnan berättar, att när mamman var missnöjd gick hela familjen på nålar. Alla ville att mamman skulle vara glad och nöjd, då mår hela familjen bra. När mamma är missnöjd är det alla andra som är jobbiga.

Kvinnan berättar om ilskan och frustrationen som väcktes i de här situationerna. Om ilskan hon kände, och som hon tänkte att hon borde svälja för husfridens skull, men som ibland blev förmycket. Då bubblade de mänskliga reaktionerna och frågorna fram som ” Vad har jag gjort för fel?” Vad är det jag ska be om ursäkt för?”. Sådant ifrågasättande klarade hennes mamma inte av. De gjorde henne ännu argare. Detta resulterade ofta i att mamman behandlade det lilla barnet som luft. Hon hörde inget, hon såg inget och hon var inget, före hon bad om ursäkt. Tankarna av förvirring snurrade i huvudet. Förlåt för vad? Nu som vuxen kan kvinnan se sin mammas brister. Efter att hon gått i terapi, har hon fått förståelse för mammans beteende. Mamman har narcissistiska drag. Hon har alltid rätt, aldrig några brister. Hon behöver aldrig be om förlåtelse för hon gör ju aldrig något fel. Hon överför skuldkänslor till andra människor, som hon själv inte är kapabel att känna. Hon är mästare på att manipulera andra människor att utnyttja andra för egen vinning, genom metoder som projicering och brutna löften. Hon använde även ”gaslighting” som är en typ av psykisk misshandel och manipulation där förövaren får offret att tvivla på sitt eget minne, omdöme och sinneshälsa, då förövaren förvränger sanningen, förnekar händelser och skapar förvirring för att uppnå kontroll. Beteendet får offret att tvivla på sin egen verklighetsuppfattning, omdöme samt orsakar självkritik.

Kvinnan bredvid mig är stark, hon vet vad hon vill. Hon har länge gått i psykoterapi, och behandlat relationen med sin mamma. På mottagningen har vi talat om mammans röst som finns inne i henne. Det är svårt för kvinnan att stå på sig, svårt att säga som det är och svårt att se sitt eget värde. Kvinnan berättar om sin ensamhet. Ensam, för att allt det jobbiga sker ” bakom stängda dörrar”. De flesta människor ser hennes mamma som en mycket trevlig, social och empatisk person.

Vi diskuterar om sorgen över att inte kunna föra ett vuxet samtal med sin mamma, då mamman gång på gång glider ner i en trotsig 3-årings skor.

Kvinnan bär på sår som inte vill läka. Det är motstridigt då relationen till mamma ibland är varm och harmonisk. Men så fort saker inte går som hon tänkt sig och omgivningen inte formar sig efter hennes behov, spricker någonting. En ilska väller fram och kvinnan blir nertryckt och skuldbelagd av sin egen mamma,

Jag läste nyligen boken ”Kaikella kunnioituksella – irtiottoja vanhempien vallasta” av Katriina Järvinen. Boken behandlar svårigheter i vuxna barns och föräldrars relation, och uppmuntrar till en sund självständighet. Boken utmanar den traditionella synen att alltid respektera och högakta sina föräldrar och ger verktyg att identifiera föräldrarnas maktmissbruk.

Mina tankar går till det fjärde budordet ” Hedra din fader och din moder” (2 Mos 20:12). Vi ska respektera och uppskatta våra föräldrar. Detta kan vi ändå inte göra på bekostnad av oss själva. Alla människor har rätt att vara sig själva och skydda sitt eget jag. Ingen ska få stampa på oss eller styra över oss, även om det vore våra egna föräldrar eller syskon. Jag ser budorden som en slags guide och vägledning. Jag tycker att den viktigaste egenskapen som finns, är att vara snäll. Snäll med sig själv och med varandra. Snäll betyder ändå inte att vi gör som andra människor förväntar sig, och formar oss enligt andras önskemål. Jag ser det mer som respekt och ödmjukhet inför andra människor. Som Martin Buber, så klokt sade i sitt citat ”Du är inte det viktigaste, jag är inte det viktigaste utan det som spelar någon roll är det som händer mellan oss människor. Låt oss förvalta det väl.

Den senaste tiden har jag ofta hört samma mening på diakonimottagningen: ”Jag förstår inte hur de kan besluta så här.” Den meningen hörs ofta i mötet med människor som har fått ett avslag från FPA. Bakom orden finns sällan bara en fråga om pengar eller paragrafer, utan en stark känsla av att inte bli sedd, förstådd eller tagen på allvar.

Vi bestämmer oss, tillsammans med diakonpraktikanten, för att göra ett studiebesök på FPA. Vi vill med egna ögon se hur ett FPA-kontor ser ut i dag. Hissen som är trång och mörk för oss upp. När vi stiger ut blir vi bemötta av två vakter. De säger ingenting. De bara tittar. Jag hör mig själv säga, nästan ursäktande: ”Ursäkta, vi är här bara för att bekanta oss.” Stämningen i väntsalen är trött och tung. Tjänstemännen sitter i sina rum, bakom glasdörrar. De ser och hör inte.

Då tänker jag på en person som hade fått avslag och stöden blivit frysta tills vidare och fått ett svar ”No voi, voi, vi kan inte ändra på beslutet men du kan alltid göra en överklagan”.

När man har fått ett avslag blir bemötandet avgörande. Ett korrekt beslutsbrev kan upplevas som hårt. Ett sakligt samtal kan ändå lämna en människa ensam med sin maktlöshet. När språket är tekniskt och avståndet stort riskerar människan att minskas till ett ärende, snarare än att bli mött som den hon är.

FPA fattar beslut utifrån lagar som ska garantera likabehandling och rättssäkerhet. På papperet är det rättvist. Men rättvisa på papperet är inte alltid densamma som rättvisa i livet. Ett beslut får alltid konkreta följder. När stödet fryses eller avslås kan hyran bli obetald. Medicinen blir kvar på apotekshyllan. Maten räcker inte till. I vissa fall hamnar familjer och personer i hunger eller skuld. Då är rättvisa inte längre ett begrepp. Den känns i magen, i oron och i sömnlösa nätter.

I diakonalt arbete möter vi ofta människor just i detta mellanrum: där systemet har gjort sitt, men där människans frågor finns kvar. I samtalen finns plats för lyssnande och en möjlighet att ge en röst åt frustrationen. I samtalet kan man kanske få tillbaka något av den värdighet som lätt går förlorad i mötet med stora system.

Kanske handlar rättvisa inte bara om lika beslut, utan om att ingen ska behöva bära konsekvenserna ensam? Och kanske är ett medmänskligt bemötande ibland det mest rättvisa vi kan ge?

Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det. Och Herrens ord kom till mig. Han sade: "Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger Herren. Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i min hand.

Jeremia 18:3-6

Vi firar påsk. Ja, du läste rätt. Vi firar påsk ända till pingst. Vi firar uppståndelse och glädje och egentligen borde det här vara normaltillstånd hos oss som kallar oss kristna. Vi firar dagligen Kristi uppståndelse och hans nåd lever vi av så som israeliterna i öknen levde av mannat som var nytt för varje dag förutom dubbelransonen inför sabbaten.

Pånyttfödelse, vår, parningsriter i fågelliv – ja, våren är här och ett litet avvaktande jubel pyr inom mig: ska det bli takatalvi ännu? Ska våren förbytas till skidväder och någon vecka i vinterrock? En österbottnisk odlare talade om att odlingen nu är som ett lotteri. Vi vet inte om det faktiskt kan lyckas med det vi nu sår eller de potatisar vi sätter. Kan våren vara här redan?

Kan Guds nåd verkligen erbjudas gratis utan baktankar? Utan måsten? Utan en tung börda som vi ska bära på resten av livet för att vi gav våra liv till Kristus?

Så ser vi ju ut ibland (eller ofta). Vi sjunger i moll om Guds nåd och kärlek. Vi sitter allvarliga i våra bänkrader i kyrkan, vi hyschar år barnen att de ska vara tysta, lugna, någon vänder sig (irriterat? förvånat?) om för att det prasslar eller hörs ett spontant skratt.

Ja, vi beter oss nog som om vi inte förstått evangelium. Det glada budskapet. Då gör det mig gott att samtala med en mänska som förändrats av evangelium, som talar om Jesus och vad han gjort i denna mänskas liv. Jesus som lever, som möter en mänska som var bunden, levde i ångest, sökte död och var rädd för både liv och död. Så stiger Jesus in och upprättar, han kommer med ljus och liv och pånyttfödelse. Gratis? Jo och nej. Vi får allt och vi ger allt. Vi byter ut det döda mot det levande, det destruktiva mot det kreativa. Vi byter språk ibland, får nya ord, nya intressen, ny musik. Allt kan hända.

Under veckoslutet satt jag intill en pånyttfödd ung kvinna. Vi diskuterade dikter på en österbottnisk bokmässa och båda hade skrivit en diktbok där tron tydligt framkommer. Hennes bok handlar om hur Jesus kom in i hennes liv. Hur hon går från mörker till ljus. Min handlar om hur mänskan gick ut ur trädgården bortvänd från Gud men rörelsen är ändå hela tiden framåt mot Gud, in i hans rike. Rörelsen är faktiskt sådan att Gud ger mänskan en ny chans. Fast vi vänt Gud ryggen räcker han ut sin hand och erbjuder oss nåd att bli Guds barn. Hans rike kan vara här och nu i vårt hjärta men vi rör oss samtidigt mot riket. Vi får gå tillbaka in i trädgården. Vi får gå tillbaka till Gud. Han väntar på vårt ja.

Så är det evig påsk. Värt ett leende?

I mitt arbete lever jag i en vardag präglad av ovisshet om när döden kommer och knackar på dörren. Det var bara förra veckan som jag satt mitt emot henne vid lunchbordet.

Jag brukar variera var jag sätter mig; jag vill ge alla en möjlighet att bli sedda. Just den dagen hade de andra som brukar sitta vid hennes bord inte kommit, så jag bestämde mig för att sätta mig med henne så att hon inte skulle behöva sitta ensam. Hon var ibland snabb på foten, så medan jag gick runt i rummet för att hälsa på de andra hade hon redan hunnit fram till matkön.

Jag tog ett språng fram till henne och gav henne en kram. ”Nu ska du inte hasta dig så att du faller omkull”, sa jag.

Jag tog tallriken ifrån henne och började skyffla upp mat på den. Det känns kanske obetydligt för dig som hör det, men det är precis det jag gör varannan onsdag: hjälper till att ta mat och bära den till bordet för de många äldre som tagit sig till de dagledigas lunch.

I 1 Petrusbrevet 4:10 står det: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” Att tjäna innebär att se andra som värdefulla och värdiga att bli betjänade, precis som Gud ser dem. Diakoni kommer från det grekiska ordet diakonia, vilket betyder just ”tjänst” eller ”tjänande”. Diakoni beskrivs ofta som att ”förkunna evangeliet i handling”. Det innebär att den kärlek Gud visar människan ska föras vidare genom konkreta handlingar av omsorg och kärlek.

Förra veckan visste jag dock inte att det var sista gången jag fick sitta framför henne och prata om vaniljglassen som var så go, men svår att äta. ”Du ska ta och doppa din sked i kaffet så att den blir varm, och sedan ta en bit av glassen”, var en av de sista meningarna jag fick säga till henne.

Jag är tacksam för allt jag får dela med mina församlingsbor. Vi får skratta och gråta tillsammans, vi får ta svåra och viktiga samtal, men vi får också dela vardagliga stunder kring kaffe och glass. Men viktigast av allt: jag får tjäna dem för att Gud älskar dem.