Det blev ett besök i Fredrika och Johan Ludvig Runebergs författarhem i Borgå, ett museum sedan 1882. Pelargonerna möter mig på yttertrappan och nere i den lilla trädgården dignar träden av äppelkart och buskarna av krusbär. Nog kan man vänta sig en dikt till en fågel här. Hur nöjd och glad fågeln är fast den varken samlar eller skördar och inte vet vad morgondagen bär med sig. Säg mig du lilla fågel där upp bland almens eller äppelträdets blad. Hur kan du ständigt sjunga och ständigt vara glad? Lina Sandell blir inte efter med psalmen Blott en dag. Att ta en dag i sänder. Ibland är dagen tung, ibland snabb och härlig. Vardagarna är flest. Också Bibeln lär oss att leva av Guds hand och en dag i taget. Det handlar om glädje och förtröstan. Glädje i Gud trots livets svårigheter och förtröstan på Gud hur allt än ter sig runt omkring oss. Också psalmen Jag lyfter ögat som Runeberg skrivit sprudlar av tacksamhet. I andra versen sjunger vi att vi är så glada att få tacka Gud och att Gud förstås hör våra böner. Vi tackar för allt vi fått och får älska och äga och slutligen är vi trygga i att Gud har sin hand över våra liv och vi ber om att få växa för livets land som är Guds himmelska rike.

Man får säga vad man vill om Runeberg. Men dikter och psalmer kunde han skriva som håller än idag. Han kunde sin Bibel, kunde ta av sig prästkappan och rektorsminen och bli som ett barn då han skrev psalmer. Han tuggade hungrigt i sig av nåden och delade med sig av den i diktform.

Sträng lär han ha varit mot sina elever i gymnasiet. Kanske var han sträng också mot sig själv och behövde nåden så innerligt. När han mötte Guds nåd, när han satt inför Gud i sin trädgård lyckades liv och längtan en stund förenas, glädjen porla fram, tron bära. De stunderna kanske under äppelträden eller i den lilla syrenbersån i samma trädgård var väl det vi kallar uppenbarelsestunder, de där uppe-på-berget-stunderna då vi på något sätt smälter in i Guds ljus och kärlek. Ögonblick av nåd.

Hela skriften är nåd för oss. Den fostrar, vägleder, gläder oss - Guds ord frälser oss, ger oss tro och fördjupad tro. Vi behöver mycket nåd för vår själ, kropp och ande, för vårt bristfälliga liv här på jorden.

Efter lite strosande köper vi glass och smak: runeberg, mandelsmak med hallon.

Så blir det kväll framför ett blankt hav. En dopping dyker, en vit svan mot gråsilvrigt vatten, en koltrast som påminner om sin närvaro. Runebergs psalms ord ur Till natt det åter lider känns rätt: O Gud, min bön jag slutar och mot din nåd mig lutar. Ej finnes ro i världen som på den huvudgärden.

En obruten rengbåge sträcker sig över himlen. De starka färgerna mot den dovt blåa åskhimlen är som ett påstående. Jag hoppas jag hinner tänka min tanke till slut innan regnet är över mig. Jag torkar stänken av skärmen.

Jesus säger: ”Ni är världens ljus.” Jag vet inte om man ska ta det som ett konstaterande, ett förtroende eller ett hopp. Men för den som tror på Jesus har det kanske mindre betydelse. Om det inte är så, men det är hans vilja och önskan, är det något vi får låta gå in under paraplybönen: ”Låt din vilja ske”. Och låta det ske.

För att lysa måste man vara okej med att synas.

Jag har förstått att jag kan upplevas som självsäker, trygg och obrydd av vad människor säger och tänker om mig. Men så enkelt är det nog inte. Min hud är en människas hud, min bröstkorg är ingen skottsäker väst.

Om jag är självsäker och trygg är det bland annat därför att jag vet vems axel jag får gråta mot. Efter att några gånger ha fått stå i kristallregn när glastak krossats, vet jag att en människa aldrig står ensam i utveckling. Det krävs fler axlar. Det är knappast en slump att Jesus sände ut lärjungarna två och två, och att han i sitt avskedstal underströk: "Detta befaller jag: att ni ska älska varandra."

Ljus visar också vad som kastar skuggor, och det kan vara svårt att se. Det kan göra en förkrossad, desillusionerad, kanske till och med lamslagen för en stund. Men med tiden blir man mindre rädd för allt det som rör sig i mörkret. Kanske för att man lär sig lita på att mörkret inte övervinner honom, som är världens ljus.

Jag torkar av skärmen igen. Vid en av strandkrogarna tackar dragspelsorkestern för applåderna. Som svalor cirklar en handfull barn omkring och på sina cyklar. De pratar om huruvida de ska ta skydd undan regnet under bron, eller om lite vatten inte gör någonting. Det är ju så roligt, och de måste ju ändå hem snart. Vad gör det, om de blir blöta i regnet.

När man vill något tillräckligt mycket, faller rädslan i bakgrunden, nästan av sig självt. Som om viljestyrka, när den drivs av kärlek, är magnetisk och repellerar rädsla.

Rädslan kanske inte försvinner. Det kan fortfarande kännas obekvämt. Benen kan fortfarande kännas som spaghetti och tungan torr som sandpapper. Det är inte så farligt.

”Det som görs i kärlek görs väl”, sa Vincent van Gogh.

Låt oss älska, så som Gud först älskade oss. Låt oss ge oss till känna, säga vad vi ser och tänker, visa vår kärlek och heliga vrede. Lysa.

Du är världens ljus. Och världen väntar på att få se dina strålar.

Min syster och jag har delat in sommaren i turer på vår lilla sommarstuga i Sibbo. Idag börjar min familjs tur och jag fick ett meddelande igår: Jag börjar bli litet trött på det här vädret när allt är dyblött hela tiden. Ett litet uppehåll, man öppnar dörrar, fönster, binder upp växter, sätter ut våta skor på tork i solen, en sekund senare öser det ner, man rusar runt och stänger dörrar, fönster, tar in dynor etc. Nu lämnade jag de genomblöta gummiskorna på verandatrappan i regnet... Hoppas de torkar något tag i sommar... Så skrev hon.

I början av sommaren bad jag min hemmavarande son vattna. Han fick noggranna instruktioner för trädgården som jag hela våren förberett, sått, planterat och bearbetat. Vi samlade vatten i ämbar och skottkärror på lande för att ha när torkan slår in och brunnen sinar. Nu känns det litet överflödigt att samla vatten. Jag häller mest bort vatten från blomfat så att blommornas rötter inte ska ruttna och sonen har en ynka basilika inomhus att sköta och en julstjärna som jag lyckats hålla levande. När vi går ut i skogen är det uppehåll och hem kommer vi dyblöta.

Tomas Ledins text om att sommaren är kort, det mesta regnar bort känns aktuell och igår konstaterade jag när jag tittade ut genom fönstret att vi nog nåtts av syndafloden. Där tyckte nog min man att jag överdrev. Om salladen ruttnar går inte världen under. Och så är det. Svamparna dyker istället upp.

I Matteus femte kapitel läser vi att han låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vi läser också i Hoseas bok att han skall komma över oss likt ett regn. Det är Guds Andes vatten jag längtar efter. Regn av helig Ande över vårt folk, över liten och stor. Tänk, vi sku springa och stöda mänskor som just kommit till tro på Jesus i stället för att tömma blomfat på vatten. Ett andligt regn över inte bara vårt land utan över hela duktiga, sekulära, självgoda Norden. Ett regn som för mänskor samman, som gör oss beroende av varandra på ett sunt sätt, som får oss att dela tid med varandra, vara intresserade av varandra, som gör våra liv obekvämare men genuinare och mindre självcentrerade, som bjuder hem till lite ostädiga hem för vi har annat att hinna med. Regn som sköljer bort synd – för visst behövs synden sköljas bort lika mycket idag som förr i tiden. Jesus kom för att ta bort vår synd och skulle inte synden finnas skulle inte Jesus behövas. Synden finns och gör sitt intrång dagligen i våra liv. Vi behöver Guds regn. Vi behöver förlåtelse. Vi behöver både Gud och varandra.

Solen har Gud också låtit gå upp över både onda och goda, står det någonstans. Och den får gärna titta fram litet mer än ett ögonblick och torka våra tårar, torka upp min systers skor, smeka våra kinder en dag eller två emellan. Gud välsigne dig.

Det sade en klient till mig häromdagen när vi satt tillsammans och diskuterade sommaren och orken. Och så är det ju. Diakonin kan aldrig ta paus. Människors problem kan inte läggas på paus, och inte heller behovet av att få umgås med andra. För många är församlingen och diakonin det enda sociala sammanhanget som finns. Givetvis behöver vi som arbetar i församlingen få semester, men någon form av verksamhet måste ändå upprätthållas.

Samma sak gäller ungdomarna. Det finns många unga som saknar mötesplatser under sommarlovet. Många hem är inte trygga, och ibland finns det varken vuxna eller syskon att umgås med. Då blir ensamheten total.

Ensamhet sliter på en människa. Vi behöver arbeta för somrar som vi kan dela och uppleva tillsammans. Vi får inte glömma medmänniskan bara för att församlingen går på sparlåga. Ibland räcker det med vetskapen om att någon vet att jag finns, och att dörren inte är helt låst i tre månader, för att man ska orka igenom sommaren.

Men sommarens vila har också ett mål för oss som behöver den. Den förbereder oss för det som kommer sen. När löven skiftar färg i september startar en ny termin med nya möjligheter. Vi får längta efter gemenskapen som väntar då. Gud går med oss både i vilan och i nystarten.

Ha en skön sommar!