Stängde jag av spisen? Strykjärnet då? Rinner vattnet i köket? 13-åriga Sonja Wikström ska cykla till högstadiet i Nykarleby. Hon är yngst i en syskonskara på fem syskon, och ofta lämnar hon hemmet sist.
Något känns fel. Igen.
– Jag blev ofta nästan sen till skolan och väl där hade jag brutal ångest. Tänk om något hade hänt hemma. Då var det mitt fel.
Tvången, som Sonja kallar dem, började ta över hennes liv, lite i taget.
Vi gör ett tidshopp. Året är 2022. Sonja bor i Helsingfors tillsammans med sin fästman Sebbe. Hon är färdig med sina studier i foto och klipp på Arcada. Tvången finns fortfarande där, hela tiden.
– En gång kunde jag inte sluta duscha. Jag stod i duschen i fyra timmar i sträck.
Hur blev det så här?
De första tecknen kom redan som barn.
– Vi badade på sommarstugan och mamma frågade pappa: ”Stängde jag av gasspisen?”
– Jag blev rädd. Vad kunde hända om den lämnats på? Var det farligt? En liten tanke började gro hos mig.
Eller i högstadiet när Sonja jobbade med familjens nya sommarstuga.
– Jag byggde lite och hjälpte att laga lunch och kaffe. Jag skulle ha ansvar över gasspisen. Det blev ett problem.
I årkurs 7 växte problemet sig större. Hon försökte sätta ord på det, först för några nära vänner, sedan lite försiktigt för sina föräldrar.
– Jag sa att vissa saker var jobbiga. Men det var svårt att förklara vad. Det var mest en diffus känsla.
Mellan åttan och nian började Sonja gå till skolpsykologen för sina tvångshandlingar.
En dag frågade psykologen Sonja om hon hade självmordstankar.
– Och då fick jag fram att ja, det hade jag.
Kort därefter fick hon en akuttid till ungdomspolikliniken i Jakobstad.
I nian fick hon en ny terapeut.
– Jag tyckte om henne. Hon jobbade med konstterapi. Jag målade mycket, pysslade och fick sätta mina känslor på papper.
Tyvärr fick Sonja inte ta itu med grundproblemet.
– Mina problem med tvång bara växte. De fick mer och mer utrymme.
När Sonja fyllde 18 behövde hon hitta en ny psykolog. Hon gick i psykodynamisk terapi i två och ett halvt år. Utan resultat.
– Jag blev bara sämre och sämre. Psykologen gjorde i princip tjänstefel genom att hålla mig kvar där, trots att jag inte blev bättre.
Jag blev bara sämre och sämre. Psykologen gjorde i princip tjänstefel genom att hålla mig kvar där, trots att jag inte blev bättre.
Sonjas familj märkte det. Sonja själv märkte det. Och hennes vänner märkte det.
– En dag frågade en av mina bästa vänner: ”Varför går du egentligen i psykodynamisk terapi?” Hon hade läst på.
Men Sonja litade på sin psykolog, något hon i efterhand kanske inte borde ha gjort. Efter två och ett halvt år sa psykologen: ”Jag tror inte att jag kan hjälpa dig. Du måste nog hitta någon annan terapeut.”
”Fruktansvärd sjukdom”
Sonja och hennes pojkvän flyttade till Helsingfors för att studera.
Ny stad, ny psykolog – men samma problem.
– Psykologen sa att hon skulle vara väldigt hård, och att det inte är alla som klarar av det. Och det märkte jag till sist. Jag började dölja saker för henne. Jag ville inte riktigt säga hur dåligt det var.
Under de första åren i Helsingfors tog tvången ordentlig fart.
– Jag slutade gå till psykologen eftersom det var för dyrt, eftersom Fpa-stödet hade tagit slut. Jag lämnade inte hemmet och kunde ligga i sängen en hel dag.
Pojkvännen Sebbe tog hand om allt i hemmet: matlagning, tvätt och städning. Ibland kom han med maten till Sonja i sängen, eftersom hon inte orkade stiga upp.
– Det var också då duscharna blev extremt jobbiga. Jag kunde inte sluta duscha. Jag hade svår panikångest. Tvången är så ologiska och extrema. Det är så irriterande att behöva tvätta sig igen, när det inte egentligen skulle behövas alls.
OCD är en fruktansvärd sjukdom. Den tar allt ifrån dig och gör dig till fånge i din egen kropp. Jag har ofta undrat varför just jag är en av de två procent i Finland som måste gå igenom det här.
– OCD är en fruktansvärd sjukdom. Den tar allt ifrån dig och gör dig till fånge i din egen kropp. Jag har ofta undrat varför just jag är en av de två procent i Finland som måste gå igenom det här.
Vändningen
2022 år kom vändningen. Sonja blev inskriven vid Fiskehamnens psykiatriska poliklinik inom Helsingfors stad. Där fick hon kognitiv beteendeterapi (KBT).
Hon märkte skillnaden direkt när psykologen ringde.
– Det var hans röst som gav mig lugn, och jag visste att det var rätt.
Sonjas storasyster Tanja var i Helsingfors när Sonja förde samtalet med psykologen.
– Jag gick direkt till hennes hotellrum efteråt och berättade om det. Vi var så glada. Nu hade jag äntligen fått det bönesvar som vi hade väntat på i många år.
Många har bett för Sonja, mest av allt hennes familj.
– Man är så extremt hjälplös som förälder, som partner och som vän. Det går inte att hjälpa, bara att stödja.
Sonjas kristna tro har alltid varit viktig.
– Jag hade en period då jag tvivlade på allting. Jag är en väldigt rättvis människa, och min sjukdom kändes inte rättvis överhuvudtaget.
Men Sonja har alltid hittat tillbaka till tron.
– Jag skulle inte klara mig utan den. Tron har varit en enorm trygghet för mig. Jag har inte anklagat Gud, utan ställt frågan varför.
Samtidigt har tron också varit svår.
– Speciellt i kristna kretsar hör man om personer som har blivit helade. Att de blev friska för att de bad. Och jag ber, och jag ber. Mina föräldrar ber, hela min familj ber. Varför blir det inte bättre? Ber jag på fel sätt? Varför kan inte jag vara ett under?
Och jag ber, och jag ber. Mina föräldrar ber, hela min familj ber. Varför blir det inte bättre? Ber jag på fel sätt? Varför kan inte jag vara ett under?
En bastrygghet och ett självvärde
Hösten på polikliniken var tung.
– Det hade min nya psykolog förberett mig på: att det skulle bli värre innan det blev bättre.
I början gjorde de en kartläggning.
– Hur ser min dag ut? Vad klarar jag av? Vad klarar jag inte av? Sedan började vi arbeta mot det tillsammans, steg för steg.
– Det var bra att han pushade mig, men inte för hårt. Det här var en människa jag inte kände alls, men som ändå fick min fulla tillit. Han var extremt kunnig.
Hans viktigaste jobb var egentligen att jobba fram en bastrygghet. För det fanns inte. Ett självvärde. För det fanns inte heller.
Sonja hade ett begränsat antal besök. Sen tog gruppterapin vid.
– För mig var det väldigt viktigt att få träffa andra med samma problematik: Höra deras historier, varför det blivit som det blivit. Och kämpa tillsammans.
Strax innan julen 2024 hade Sonja sitt sista besök.
– Och sen har jag stått på egna ben och försökt det bästa jag kan.
En vanlig dag för Sonja varierar.
– Jag har absolut sämre perioder. Men också fast det är sämre så är det väldigt mycket bättre än vad det har varit.
För ett år sen var Sebbe tvungen att komma hem från jobbet vid lunchtid för att hjälpa Sonja, antingen att komma ut ur duschen eller att få lunch.
– En bättre dag klarar jag mig utan dusch. Kan gå ut på promenad, vika kläder, träffa kompisar, komma hem.
Det är Sebbe som lagar middag och tvättar.
– Men han får mera hjälp. Tidigare måste vi byta lakan i sängen varje dag, ibland flera gånger om dagen. Tvätthögen var enorm.
Största stödet
Sebbe doktorerar i fysik.
– Det fanns perioder då det krävdes mer av honom i skolan. Då åkte jag till Österbotten till mamma en stund så att han fick några lediga dagar.
– Utan Sebbe skulle det inte ha gått överhuvudtaget. Han är väldigt lösningsorienterad och jättestark. Jag är jätteimponerad över hans sätt att tackla hela den här situationen. Vi blev ihop när vi var 19 år. Och redan då, fast han märkte att det fanns den här problematiken, sprang han inte. Han har alltid sagt att det kommer gå över. Vi kanske inte trodde att det skulle ta så här länge. Men han har aldrig gett upp.
Det har varit viktigt för Sonja och Sebbe att skilja mellan Tvångsjaget och Sonja.
– Han ser allting med friska ögon, medan mina tvångsögon ser saker på ett helt annat sätt.
Oktoberbröllop
Sonja och Sebbe gifter sig i höst.
– Längtan efter det har funnits jättelänge, vi har varit förlovade sen 2019. Men det har inte funnits möjlighet. Vi vill ju kunna njuta av vår bröllopsfest och därför har vi valt att vänta med det så att jag ska kunna vara tillräckligt frisk.
Sonja Wikström är en riktig solstråle. – Det är viktigt att sörja, men efter att jag sörjt vill jag också glädjas över allt det underbara i livet.
Paret har valt att gifta sig under två dagar, för att Sonja ska orka. Först blir det vigsel och sedan bröllopsfest dagen efter.
– Vi båda ser jättemycket fram emot oktober!
Sonja hoppas på ett liv med jobb, familj, vänner och vardag.
– Jag håller på att starta ett fotoföretag. Jag kan jobba lite medan jag förhoppningsvis får sjukpension.
Sjukdomen och tagit för många år, men den också fört något gott med sig.
– Sjukdomen har gjort mig till den person jag är i dag, med större förståelse för alla möjliga svårigheter man kan gå igenom. Jag ser saker på ett annat sätt nu.
Sonja Wikström
– Är medianom från Arcada med yrkestiteln fotograf och klippare.
– Kommer från Nykarleby, har bott tio år i Helsingfors. Är 31 år.
– Gifter sig med Sebastian ”Sebbe” i oktober. Har en stor familj med mamma, pappa och fyra syskon och syskonbarn.
– I femton år har hon levt med sjukdomen tvångssyndrom, en psykiatrisk störning som tar sig uttryck i tvångstankar och tvångshandlingar.
– På engelska kallas den OCD, eller Obsessive-Compulsive Disorder.
– Håller på att starta ett företag: porträttfotografering med inriktning på familjeliv.
– Kognitiv beteendeterapi, KBT, är en behandlingsform som fokuserar på sambandet mellan tankar, känslor och beteenden, med målet att förändra negativa mönster hos en människa.
