Stödsamtal, svett och pizza

TVÅ KVINNOR är snart klara med en pizza­botten. Det går redan mot lunch fast morgonens enkla buffé med kaffe, blekblandad saft och gröt fortfarande står framme.

Här, med diskret ingång på baksidan av en före detta fabriksbyggnad i en finlandssvensk stad jobbar den del av ortens tredje sektor som riktar in sig på missbruk och mentalt illa­mående. Eller föreningarna mot familje­våld eller de som tar sig an ortsbor med ärr ur den kriminella världen.

Motgångarna i livet sitter bänkade runtom i sofforna, en anställd löser högt ett korsord med männen, av vilka några är borta i sina dimmor. Någon sover i värmen; det är kallt ute. Det här kallas Vardagsrummet. Det doftar pizzasås, våta stövlar, liv och svett.

HÄR I SOFFORNA jourar också den kyrkliga föreningen Krans erfarenhetsexpert någon dag i veckan. Han är här i dag, en lång och stadig kille. Fri från substanserna sedan tre år tillbaka vill han nu ge tillbaka av vad han själv har fått, och hjälpa andra.

Kran har varit i rubrikerna för att den numera lilla föreningen kring dess kansli i den svenska högborgen G18 i Helsingfors sägs ha en dålig arbetsmiljö. Många, också sådana som även i övrigt har tagit stryk av livet, sägs fara illa av ett ledarskap som ska domineras av en självsvåldig verksamhetsledare.

Det är avigsidan hos dem vi i festtalen brukar kalla eldsjälar. Ideellt arbete blir ofta till slut knutet till person, iver blir makt, hängivenhet blir ensamrätt att förvalta en logga. Den kristna kartan i det svenska Finland är inget undantag.

”Jag behövde till sist en styrelse som bromsade mig”, säger en veteran i den kristna vårdbranschen, vars ansikte i många år i stort sett var lika med den registrerade föreningen.

"Det är inte svårt för drygt 40 församlingar att skärpa sig här."

RUSINDUSTRIN rusar, med förskräckande fart. Vi åskådare ska väl knappt ha lärt oss grunderna om bensodiazepiner, fentanyl och alfa-pvp innan nya substanser redan säljs i portgångar eller i skogsbryn bakom våra skolor. Polis, social och vård är ofta nästan ikapp, men för det mesta inte ända framme.

Inom kyrkans diakoni medger ansvariga att rusvård är någonting man för det mesta vet för lite om. Det man vet är att problemet är angeläget, och dagligt, och att till och med dag­öppna kyrkor och diakonimottagningar allt oftare får ha låsta dörrar, larm och ut­tänkta flyktvägar.

SORGLIGT då att det som kunde vara finlandssvensk kyrkas kunskapscenter i rus­frågor, som den 43-åriga föreningen Kran, själv ser ut att må så dåligt. Och att en eldsjäl där ofta verkar vara den som andra får brännsår av. Och ledsamt att temat missbruk har kommit att bli så marginellt i församlingar och kyrkor – eller rentav finlandssvenskt pinsamt och tabubelagt – att man inte längre bryr sig om att styra upp en förening i gungning som Kran.

DET ÄR INTE svårt att skärpa sig här. Över 40 församlingar kan engagera sig och delta i Krans nästa beslutande föreningsmöte. För att inte tala om att orientera sig bättre i hur missbruk år 2026 ser ut på insidan, för den som inte råkar ha erfarenhet av det själv.