En regnig onsdagskväll i oktober står ungdomsarbetsledare Daniel Jakobsson och delar ut förbönsavsnitten till de ungdomar som ska läsa dem. Kyrkoherde Patricia Högnabba kommer in i yllesockor och regnbågsfärgad stola.
Ett tjugotal ungdomar bänkar sig framme i kyrkan. De sjunger ”Gud tar hand om mig varje dag”. Predikan är en dialogpredikan mellan Daniel och Tobias, andra årets hjälpledare, de diskuterar frågan om hur strikt man ska följa det som står i Bibeln.
Sedan blir det nattvard och kyrkkaffe.
– Jag prioriterar ungdomsmässorna, säger Patricia Högnabba vid kyrkkaffet.
För många år sedan tyckte hon och Daniel att det inte behövdes regelbundna ungdomsmässor. Ingendera av dem brinner särskilt mycket för högmässan. Men dåvarande kyrkoherden Stefan Forsén sa: testa i ett år. Så de planerade en mässa där ungdomarna var delaktiga, till deras stora förvåning gillade ungdomarna den, och nu har den varit en fast punkt i programmet under många år.
Ungdomsmässa en onsdag kväll, Daniel Jakobsson vid flygeln. FOTO: Sofia Torvalds
Så de planerade en mässa där ungdomarna var delaktiga, till deras stora förvåning gillade ungdomarna den.
– Numera kan ungdomarna till och med på lägren be att de ska få fira nattvard, säger Patricia.
”Det har blivit normaliserat”
Vid kyrkkaffet sätter sig Tobias, andra årets hjälpledare, och Cata, tredje årets hjälpledare, med Kyrkpressen för att berätta varför de är i kyrkan den dagen. Tobias stod för kvällens dialogpredikan och Cata ska efter kyrkkaffet delta i samlingen för tredje årets hjälpisar.
Det första de säger är att tro inte är pinsamt. Inte idag.
– Alla har börjat tala mer om kyrkan och om sin egen tro, säger Tobias.
– Jag tror att hela grejen runt att religion är dåligt är borta. Det har blivit mer normaliserat att vara religiös, säger Cata.
Diskussionen om tro hittar också fram till dem via Tiktok, Instagram och Youtube.
– Jag har på sistone sett mer inlägg om kristen tro och varför man borde tro. Jag brukar se på en person som gör någon sorts slideshow med argument för kristen tro, säger Tobias.
För Cata handlar det också mycket om gemenskapen i Matteus.
– Det blir en sådan gemenskap i skriban och sedan efter den. Jag har alla kompisar här. Då har jag också något att göra.
De kommer inte från någon kristen familj, någondera av dem. Men deras föräldrar har inget emot att de hänger i kyrkan.
De kommer inte från någon kristen familj, någondera av dem. Men deras föräldrar har inget emot att de hänger i kyrkan.
– Mina föräldrar tycker det är bra att jag är aktiv här, de betalar gärna för mina utbildningar, säger Tobias.
– Det är värt det. Så småningom får man själv vara ledare, och då får man betalt, säger Cata.
De tre sämsta passen åker ut
Ungdomsarbetet i Matteus församling har byggts upp under många år och med stor medvetenhet. Patricia Högnabba och Daniel Jakobsson vill först och främst fokusera på att bygga relationer till ungdomarna.
– Vi vill lära känna dem och vi vill förstå vad de kan ta emot. Andakter och mässor blir bättre när unga talar till jämnåriga, säger Patricia.
– Då går det genom ett filter också. Om vi säger till hjälpisarna att det här ska ni berätta men de inte förstår, då kan det ju inte gå vidare. Där har vi fått revidera mycket, säger Daniel.
De är, som Patricia uttrycker det, ”freakar med feedbacken”. Det betyder att de ber ungdomar betygsätta varje pass eller helhet under konfirmandlägret. De tre helheter som får sämst feedback bearbetas och förnyas – även om poängen är höga.
– Något år var det så att morgonandakterna fick lägst betyg. Då har vi inte plockat bort dom utan tänkt om och gjort nytt, säger Daniel.
– Vissa grejer har jag gjort om säkert 40 gånger, säger Patricia.
”Vissa grejer har jag gjort om säkert 40 gånger.”
– En gång sa hjälpisarna till oss: Kan vi aldrig bara vara nöjda? säger Daniel.
Men varför gör de så? För att annars gör man tio år på samma sätt.
– Ungdomarna förändras så otroligt mycket att det som var bra för tio eller fem år sedan inte fungerar längre. Skelettet är kvar, men alla mjukdelar är utbytta, säger Daniel.
Tobias och Cata sa att tro inte längre är något pinsamt, och det har också Patricia och Daniel märkt. Det har gått så snabbt att de nästan inte hängt med.
För Tobias och Cata är tro inget pinsamt. De trivs i Matteus. FOTO: Sofia Torvalds
– För tio år sedan gick vi in med inställningen att vi måste omvända dem från tron att kyrkan är något hemskt. Så är det inte längre, säger Daniel.
Patricia berättar om ett undervisningspass som de fick göra om i sommar. Frågan var: Vem är Jesus? En vis man? En god lärare? Eller Guds son? Traditionellt har konfirmanderna fastnat för olika svar och sedan har det blivit diskussion.
Men förra sommaren svarade alla genast i början: Guds son
– Men förra sommaren svarade alla genast i början: Guds son. Det var det passet, liksom. Vi gjorde om det till följande läger, säger Patricia.
