När Merete Mazzarella arbetade med sin nya bok Om livets mening märkte hon att hon drog sig för att berätta vad hon skrev om – kanske för att ämnet kändes lite pinsamt. När hon började fråga vänner och bekanta vad de tyckte var meningen med livet var det många som skruvade på sig.
– Det är möjligt att de kände sig lite träffade, lite genomskådade. Kanske kände de att nu har någon fått syn på någonting hos mig som jag faktiskt går och tänker på, men som det inte var meningen att någon annan skulle uppfatta. För i verkligheten är det väl så att alla människor tänker på de här sakerna?
Vi tror kanske att det här med att tänka på livets mening hör ihop med pubertet eller ungdom.
– Något man som ung talar om med kompisar sent på kvällen, då man druckit mycket rödvin. Men en vuxen människa ska gå ut i produktionen, och då ska man lämna sådana frågor bakom sig. Att lyfta dem på bordet är lite som sex: alla vet att det är något som intresserar människor, men pratar vi för mycket om det kan det hälla grus i samhällsmaskineriet.
Också själva frågan är oklar: vad menas egentligen med livets mening? Merete Mazzarella tycker att det är alldeles legitimt att bli lite irriterad och svara: Vad är det där för en fråga? I boken gör hon skillnad mellan mening med livet och mening i livet. Funderar man på meningen med livet kan man till exempel fråga sig varför vi finns, varför det finns lidande och ondska – och om det finns en Gud. Mening i livet är något vi själva måste upptäcka, och våra svar kan vara väldigt olika.
– Det viktiga är inte svaret, utan frågorna. Det är också är ett ansvar som ligger på oss, en uppgift vi har: att söka en mening och försöka leva ett meningsfullt liv.
Merete Mazzarella skriver om ondska, om förlåtelse, om medkänsla.
– Jag har tacklat stora frågor, men de är sådana som jag är genuint intresserad av och har tänkt på. I någon mening tycker jag att jag funderat på dem under en stor del av mitt författarskap.
Ett begrepp som hon gärna hade haft med men som inte fick plats i just den här boken är ”att verka”.
– Det är bättre än arbete, för det är inte produktinriktat, det kan inte mätas eller konkurrensutsättas. Verka gör du bland människor, i förhållande till människor. Många i min ålder håller på med frivilligarbete eller tar hand om barnbarn – det är att verka. När jag håller skrivarkurser skriver människor ofta om sina far- eller morföräldrar. Då skriver de om människor som berättade något för dem, som lärde dem något om naturen och om stjärnhimlen eller lät dem komma till sin säng på natten om de var rädda. Det är också att verka.
Arbeta kan du ju bara göra så långe du lever, men verka gör du faktiskt också efter din död, påpekar hon.
– Du verkar i alla de människor du betytt något för. Det här tycker jag är en tröstande tanke: meningen med våra liv sträcker sig utanför vår egen livstid.
När hon skriver om ord som ”förlåtelse” rör hon sig på ett territorium som trampats upp av otaliga kristna tänkare. Hon påpekar att vi alla har föreställningar om rätt och fel, om ont och gott, men att vi i dag saknar en gemensam moralisk begreppsapparat, med ord vars betydelse är självklar för oss alla.
– Till exempel ett ord som ”människovärde” har blivit urholkat. Vi har kvar vokabulären, men vet inte vad den betyder, den bygger inte på något.
Hur ska vi återerövra ett moraliskt språk? Vi skulle väl behöva ett?
– Vi skulle utan vidare behöva det. Mycket av vårt moraliska språk är förankrat i kristendomen. Då kan man kanske, utan att påtvinga någon kristen tro, förklara på vilket sätt terminologin ingår i en kristen föreställningsvärld, så att man förstår sammanhanget, till exempel ”människovärde” i ett kristet sammanhang. Det är ändå ur det sammanhanget begreppet kommer.
Mazzarella skriver om medkänsla och exemplifierar med bibelberättelsen om den barmhärtiga samariern. Vad gör han då i berättelsen? Nej, han står inte och ser empatisk ut, han säger inte heller så mycket, men tar hand om den överfallna mannen, förbinder hans sår och betalar för hans uppehälle.
– Medkänsla handlar inte om att känna rätt saker utan om gärningar.
Samtidigt kan hon tycka att det är ett problem med en viss sorts kristet tänkande att sinnelaget blir så viktigt.
– Jag tänker på föreställningen att du inte får tycka att du är god om du är nöjd med dig själv. Jag tycker att det är viktigt för människor att någon gång få vara nöjda med sig själva. Det är viktigt att få känna att nu gör jag ändå en bra sak, nu har jag kanske rätt till en gnutta sinnesfrid.
Hon tror inte att det finns någon patentmedicin för livsmening. Många tycker att barnen – eller barnbarnen – har gett deras liv mening, men vad ska vi då säga om dem som inte har barn?
– Det finns alltid risk för att vi blir en smula dömande i förhållande till andra människors livsprojekt och livsmening. Den som har fullt upp med att ta hand om småbarn kan tycka att den som satsar på sin karriär är individualistiskt självupptagen. Det får vi se upp med.
Ett recept för livsmening som hon försiktigt skulle rekommendera är trädgårdsarbete.
– Jag är ingen trädgårdsmänniska, men jag tror att det här med att odla är någonting som ger många stor glädje. Under de senaste tio åren har jag själv märkt att jag börjar intressera mig för fåglar och årstidens växlingar. Undran och förundran – har man dem så är det lite lättare.
Merete Mazzarellas bok propagerar inte för religiös tro, men hon vänder sig mot det sekulära samhällets beröringsskräck inför det som inte går att ta på, väga och mäta.
Skulle du definiera dig själv som kristen?
– Jag hör till kyrkan, men jag är mycket osäker på vad som ska till för att man ska kunna kalla sig kristen. Jag skulle nog säga att jag är kristen, faktiskt.
– Jag tror att jag är kristen för att jag vill höra till. Jag är emot att allmänt andligt flum och tycker illa om föreställningen om ett andligt smörgåsbord. Jag vill hellre finnas i en bestämd andlig tradition, och då är den kristna andliga traditionen min. Just nu är jag dessutom ganska nöjd med kyrkan, till exempel när det gäller flyktingfrågor, där den rakryggat stått på sig. Det slår mig ju också, om vi talar om det moraliska språkets sönderfall, det är ändå på något sätt i det kristna tankesystemet som det finns ett moraliskt språk som bottnar i något. Om jag vill ha ett språk som bottnar i något, så väljer jag att kalla mig kristen.
