Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.

Alla hennes ord var borta – nu har hon skrivit en bok

Bok.

– Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv.

19.8.2020 kl. 08:48

"Jag steg ut ur bilen, bara för att märka att benen inte bar mig. Jag ramlade ihop mellan bilarna på parkeringen. Jag låg på asfalten mellan två bilar på parkeringen och tittade upp mot molnen. Jag ropade på hjälp, och hjälpen kom nästan genast.”

De raderna hittar man i Christa Mickelssons nyutkomna bok Ett blodkärl som brast. Hon var 33 år, jobbade som journalist på Kyrkpressen, gift och mamma till två barn, när hon fick en massiv hjärnblödning, med grav afasi som följd.

– När jag är trött gråter jag, och då funderar jag på det som hände. Men jag känner inte en grundsorg. Livet är så bra ändå! Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv. Jag har lämnat det gamla livet bakom mig och nu lever jag ett nytt.

Efter att hon vaknade upp efter den där oförklarliga septemberdagen 2017 började en lång och mödosam resa.

I boken beskriver hon en kväll när hennes storasyster besökte henne på sjukhuset:

”Jag grät förtvivlat hela besöket igenom, och jag tror att den kvällen grät jag mest av alla kvällar på sjukhuset den hösten. Jag grät för att vi inte kunde kommunicera. Jag grät för det hopplösa i situationen. Och jag grät över min olycka. Sofia försökte trösta mig med att säga att jag snart skulle komma hem igen till mina barn. Men hon förstod inte att jag inte saknade mina barn. Jag saknade mig själv.”

Har du hittat dig själv?

– Ja! Jag hittade mig själv ganska tidigt ändå, på våren någon gång efter det som hänt. Sedan förstärktes den känslan, först och främst när jag kunde prata lite och sedan för att jag kunde vara hemma. På sjukhuset blir man en annan människa.

I början kunde hon ljuda enstaka vokaler. Och hon arbetade hårt med lucktest; att placera in ett s på rätt plats i ett ord som ”ost” gav henne panik i början. Från det har hon tagit sig tillbaka till arbetslivet. Hon jobbar femton procent som journalist på Kyrkpressen, och nu har hon nått fram till en bokrelease.

– Jag har aldrig drömt om att skriva en bok. Men en bok blev det!

View this post on Instagram

I dag är det min s t r o k e v e r s a r y! Ett år sedan hjärnblödningen. . . Kanske ni tycker att bilden är hemsk? Men jag ser bara liv. Tänk att jag lever! . Jag kan inte springa men jag kan gå. Jag kan inte tala så bra, men jag kan tala så att ni förstår. Jag kan inte använda min högra hand som förut men jag har en hand som fungerar perfekt. . Min personlighet har inte förändrats (men Linus säger att jag har blivit snällare) och mitt minne är nästan lika gott (mitt språkliga arbetsminne kan jag ännu jobba på). . Det är klart att jag funderar på hur det var förut, men det är ingen idé att dröja för länge vid de tankarna. . . Livet är skört, jag och du kan få en hjärnblödning när som helst eller bara annars dö. Men nu lever vi! ⭐ #brainsurgery #stroke #hjärnkirurgi

A post shared by Christa Mickelsson (@christa_mi) on

Hennes talterapeut Kirsi sa bedrövad för ett par år sedan att Christa knappast kommer att jobba som journalist igen, och att hon kanske kan skriva en bok om det hon upplevt med en medförfattare.

– Jag älskar Kirsi! Hon var så bra och stöttande. Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken.


"Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken."


Det var i det ögonblicket som fröet såddes. Hon skulle skriva en bok. Alldeles själv.

– Jag började skriva på ett familjeläger, två år efter min stroke. Jag skippade något program som pågick och skrev på telefonen på mitt rum.

Hela hennes högra sida har mindre rörlighet än tidigare, och speciellt höger hand. Hon har därför skrivit boken med vänster hand, på dator, telefon och pekplatta.

– Vissa har frågat: Har du skrivit själv eller med någon annan? Jag har fått hjälp av min redaktör, som alla får, men inget annat.

Med terapi, tid och obändig vilja har hennes afasi gått från grav till lindrig.

– Jag har svårt ibland att få till en bra mening om det är lite svårare konstruktion, men det blir bättre. Det hör till min typ av afasi.

Det hon upplever som mest frustrerande med afasin är oförutsägbarheten.

– Ibland går det riktigt bra att hitta ord, men så ibland är jag trött och då går det inte alls. Hoppet mellan dem två är frustrerande, för jag kan nog!

Rakt på sak

I boken beskriver Christa Mickelsson kampen och vardagen efter hjärnblödningen med ett högt tempo, utan överflödiga utvikningar.

– Jag tänkte inte på det när jag skrev, utan jag tror att jag har en sådan stil. Jag vill inte brodera ut så mycket. Jag vill vara rakt på sak.

Hennes tonfall består.

– Jag upplever inte att det har förändrats mycket på grund av afasin, men man måste vara tydligare kanske. Och för att det är fysiskt svårt att skriva, så är det ännu viktigare nu.

Före intervjun har hon fått se och hålla sin bok som nyss anlänt från tryckeriet, ett spännande ögonblick för en skribent.

– Det var roligt, och jag är glad att den såg ut så som jag hade tänkt mig, men jag är inte så sentimental av mig.

Samma odramatiska ådra delar hon med sin ursprungsfamilj.

– När jag sa till pappa: ”Jag ska skriva en bok”, sa han tankfullt: ”Ja … det är svårt att sälja böcker”, berättar hon och skrattar.

Det är ändå befriande att reaktionerna är mer eller mindre lågmälda bland familj och vänner.


"De vet att jag har förmågan, så jag tror de mest har tänkt: okej, nu skriver hon en bok."

Drömmar och rädslor

Det finns saker Christa blivit bättre på efter allt som hänt.

– Att vara tålmodig, för jag kan inte annat. Jag måste vänta tills någon kommer och hjälper mig. Jag kan ju göra väldigt mycket själv, men inte allt. Det är till exempel svårt att ta ner någon grej från högsta hyllan eller bära något som är lite tyngre.

– Och så har jag kanske blivit bättre på att vara lite mera rakt på sak, också med svåra saker.

Hon är ingen drömmare egentligen, och livet är fullt av annat, som familj, rehabilitering och jobb.

– Det finns så mycket jag har uppnått ändå. Jag drömmer inte om något mer än att kunna gå lite bättre.

Har du blivit mer eller mindre rädd efter det som hände?

– Jag har inte blivit mera rädd, inte för livet och inte för döden. Ibland är jag rädd för att jag ska få en ny stroke, men den rädslan kan man inte leva med hela tiden.

– Jag minns så bra den där första sommaren efter hjärnblödningen. Det var jättevarmt och fint hela tiden, och jag brände mig i solen. Då tänkte jag: Äh, jag har fått en hjärnblödning, inget kan stoppa mig! Men det är ju inte sant. Nu är jag noga när jag är i solen, säger hon lite roat.

Vad som är viktigt har också utkristalliserat sig.

– Det har alltid varit ganska oviktigt för mig vad folk tycker och tänker om mig och det har blivit ännu oviktigare.

Hon hoppas läsarna ska få med sig något angeläget från hennes bok.

– Det låter kanske naivt, men ta vara på tiden du har! Jag skulle också vilja att folk förstår vad stroke är. Jag hade inte en aning, fast jag visste att det förekommer. Det finns många som haft en stroke, liten eller stor. Jag vill dedikera den här boken till dem.

Känns det nervöst att ge ut en bok, att uppträda inför publik?

– Nej. Jag tycker inte om att vara i centrum av uppmärksamheten, och jag har inte varit jättebra på att uppträda, men jag spänner mig inte heller för det. För mig är det bra bara att jag pratar, och en bonus om jag kan förmedla något viktigt. Nu har jag alltid en ursäkt om talet inte flyter så bra, säger hon och skrattar.

Text: Ulrika Hansson
Foto: Nicklas Storbjörk



kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

BARA BADA BASTU. Korso församling i norra Vanda hejar på KAJ i första semifinalen i Eurovision 2025 i morgon med att bada bastu och sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer på Vörådialekt. 12.5.2025 kl. 14:30

MALAX FÖRSAMLING. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Malax församling har sökts av församlingspastorn i samma församling, meddelar domkapitlet i Borgå stift. 12.5.2025 kl. 14:16

NY PÅVE. Vad betyder det för kristna som inte är katoliker att det valts en ny påve? Mycket är upp till var och en av oss tror Jimmy Österbacka. – Det är i våra personliga omständigheter som enheten dagligen både kan sökas och utmanas, säger han. 9.5.2025 kl. 13:39

NY PÅVE. När Emil Anton fick veta att amerikanen Robert Francis Prevost valts till ny påve blev han så förvånad att han blev stum. – Man jag tror att han kan bli en påve som förenar katoliker, säger Anton, som är finländsk katolik, teologie doktor och författare. 9.5.2025 kl. 13:31

SAMKÖNADE ÄKTENSKAP. Kyrkomötet nådde inte tre fjärdedelsmajoritet bakom biskoparnas kompromissförslag. 8.5.2025 kl. 16:54

MÄNNISKOMÖTEN. Robin Nyman är som bäst på väg att baxa en bastu genom Europa för att nå Basel den 17 maj där humorgruppen KAJ från Vörå ska delta i Eurovisionen. 8.5.2025 kl. 13:26

kyrkostyrelsen. 57-årig kyrkoherde från Uleåborg med ovanligt mångsidig erfarenhet inom kyrkan blir ny högsta chef för Kyrkostyrelsen och dess 300 anställda. 7.5.2025 kl. 09:58

ESTLAND. Estland hör till Europas mest konfessionslösa länder. Endast 29 procent av Estlands befolkning har en religiös övertygelse, uppger Estlands statistikcentral. Bland estlandssvenskarna har kyrkan en etablerad ställning. 6.5.2025 kl. 14:15

Begravningsplatser. Staten betalar allt mindre för att den evangelisk-lutherska kyrka sköter gravväsendet i Finland. Men ett förslag om att välfärdsområdena skulle ta över begravningsplatserna röstades ner med klar majoritet. 6.5.2025 kl. 19:36

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00