Redan som barn hade Jonas Tallgård ångest. Tio år gammal blev han för första gången kär i en tjej, och ångesten utvecklades till anorexi.
– Jag var lite överviktig, lite mullig, och trodde att hon inte skulle bli intresserad av mig om jag inte gick ner en massa i vikt. Det ledde ju inte till något förhållande, men det ledde till psykisk ohälsa. Jag kände mig aldrig tillräckligt smal, säger Jonas Tallgård.
Sommaren mellan årskurs fem och sex blev han inlagd på sjukhus och blev sondmatad. Så illa var det.
Då han i dag ser tillbaka på barndomen är det ändå inte sjukhustiden som i efterhand känns svårast. Att återvända till skolan var tyngst.
– Jag var väldigt smal och självmedveten och hade tappat de flesta av mina kompisar. Det tog en bra tid att få tillbaka vänner.
På sitt eget konfirmandläger hamnade han i ett gäng som var rätt kritiska till hela konceptet med kristendomen, och själv hakade han på. I barndomshemmet i Kronoby bad man Gud som haver varje kväll, och han vet att hans farmor bad för honom. Men annars minns han inte Gud som speciellt närvarande, varken i omgivningen eller i sitt eget liv.
I barndomshemmet i Kronoby bad man Gud som haver varje kväll, och han vet att hans farmor bad för honom. Men annars minns han inte Gud som speciellt närvarande, varken i omgivningen eller i sitt eget liv.
– Jag tror att jag under sjukdomsperioden nog bad några böner, men jag upplevde inte att det hände något.
Med lite perspektiv undrar han om det blev starten för hans aviga inställning till kristen tro. Han fick inte syn på Gud då han som barn behövde hjälp.
Tomheten växte sig större
I tonåren byggde Jonas Tallgård en del av sin identitet kring festande. Han drack för första gången som femtonåring, han hade kortlivade förhållanden, intresserade sig för nyateism och byggde på sin lite svåra och rockiga aura. Så fortsatte det upp i gymnasiet.
Efter sin militärtjänstgöring började han studera film- och medieproduktion. Samtidigt började han experimentera med lättare droger.
– I efterhand tror jag det var mycket för att fylla det här tomrummet som jag tror att man har i sig innan man accepterat Jesus. Det känns som att det blev ett större problem ju äldre jag blev, att tomheten blev svårare att fylla.
Han visste redan då att han har en beroendepersonlighet och kände en rädsla för tyngre droger, men också de lättare varorna kom med konsekvenser.
Det blev oftare och oftare, bara föra att försöka dämpa ångesten och få bort självmordstankarna.
– Det blev oftare och oftare, bara föra att försöka dämpa ångesten och få bort självmordstankarna.
I början bidrog drogerna till känslor av eufori. Efterhand ledde de till identitetskriser och tankar som Jonas själv beskriver som ”demoniska”. Och så fortsatte det att mörkna.
– Jag hade uppnått mina drömmar om att bli tatueringsartist och öppnat den här studion. Jag hade försökt bli lycklig genom förhållanden och vänskapsrelationer.
Mitt i mörkret, och ljuset
En tid efter att hans senaste förhållande tagit slut satt han ensam i sin nya lägenhet tillsammans med katterna Dexter och Gull-Britt. Hans tankar spann kring en återkommande fråga: varför är det så svårt att vara lycklig?
– Jag hade uppnått mina drömmar om att bli tatueringsartist och öppnat den här studion. Jag hade försökt bli lycklig genom förhållanden och vänskapsrelationer.
– Jag hade insett att det inte är någon skillnad hur mycket man dricker eller röker på, det är ändå svårt att inte känna en otrolig tomhet. Livet kändes mer och mer meningslöst.
Ungefär samtidigt började det dyka upp innehåll från kristna kändisar och youtubers i Jonas flöden på sociala medier. Han tittade på klippen, motvilligt till en början.
Han såg på fler och fler vittnesbörd samtidigt som han mådde sämre och sämre. Självmordstankarna blev svårare.
– Och jag förstod inte varifrån de kom. Logiskt sett förstod jag att jag hade det ganska bra. Samtidigt kände jag mer och mer att jag behöver mer mening än så här.
Så han fortsatte söka sig till religiöst innehåll på Youtube. Han nämner namn som John Lennox, Charlie Kirk, Jordan B Peterson, Younghoon Kim och Russel Brand.
– Det som var stort för mig var att jag insåg att det inte bara var folk som växt upp med kristendomen som trodde på Gud. Det var jättemånga som växt upp med hinduism, buddism eller ateism som förr eller senare accepterade Jesus.
Han berättar om sin jakt på mening. Han har sett människor vittna om himmel och helvete, om tecken på de yttersta tiderna, om vem Jesus är för dem.
– Folk verkade också så glada i de här vittnesbörden, de hade ett ljus i ögonen. De såg …frälsta ut helt enkelt. De hade ett lugn som jag saknade.
Så en kväll bad Jonas om hjälp för att själv kunna börja tro. Ensam i sin lägenhet bad han om förlåtelse och frälsning. Det hände inget storslaget där och då, men det var som om han fick fatt i någon slags harmoni.
– Det var kanske följande dag som jag insåg att jag inte haft några självmordstankar sen den där bönen.
En kväll bad Jonas om hjälp för att själv kunna börja tro. Ensam i sin lägenhet bad han om förlåtelse och frälsning. Det hände inget storslaget där och då, men det var som om han fick fatt i någon slags harmoni.
Hur länge håller frälsningen?
Ett år senare kämpar han fortfarande med ångest. Gud är inget vaccin mot livet, men tron har förändrat honom. Självmordstankarna plågar honom inte längre. Han har slutat med droger, nikotin och porr. Han har börjat läsa Bibeln morgon och kväll.
– Jag har läst Nya testamentet sju gånger nu. Det känns som en bra början och avslutning på dagen.
Jag har läst Nya testamentet sju gånger nu. Det känns som en bra början och avslutning på dagen.
Att börja tro har varit mest enkelt, men inte bara.
– Speciellt den första tiden kollade jag på många olika youtubers med lite olika presentationer av evangeliet. Vissa faller in i det lagiska, och det är ju ett recept för att falla in i ångest.
Själv har han kämpat med en oro för om han verkligen är frälst. Då ångesten kommer tillbaka, har Gud övergett honom då?
– Men jag har insett att det inte är våra goda gärningar eller vår synd som gör att vi blir frälsta eller tappar frälsning. Det hänger inte på oss. Det handlar om att ta emot gåvan.
Tänk om allt slutar bra
Om man börjar tro följer en förvandling i ens liv, en förvandling sprungen ur tacksamhet. Det tror Jonas Tallgård. En del av den förvandlingen i hans eget liv har lett till en frälsningsnöd för andra människor. Det har faktiskt varit den tuffaste biten med tron.
Så i ett år har han berättat om Jesus åt alla kunder som kommit till hans salong för att gadda sig. Samtidigt som han tatuerar berättar han om sin egen ångest och den längtan som lett honom till en egen tro.
Hittills har det faktiskt gått helt bra, bara en handfull gånger har det blivit obekväm stämning.
– Då har jag konstaterat att vi pratar om något husdjur eller någon tv-serie istället.
– Men jag har ju varit rädd för att någon ska bli arg varje dag. Jag har själv varit en av de som sagt att ”man får ju tro på vad man vill, men det är så störande då man försöker pracka det på andra”. Nu är jag sådär att jag skulle vilja pracka det på allihopa, men av kärlek!
Det är inget som gör en populär. Jonas berättar att han förlorat en del vänner längs vägen, både på grund av sin tro och för att han ändrat på sin livsstil. Ändå upplever han det som sin plikt att berätta om sin tro.
– Jag vet själv hur mycket jag fått ut av det. Jag säger inte att livet blir perfekt, men det gör en otrolig skillnad att tro att livet fortsätter efter döden, och det finns mycket som pekar på att det är sant.
– Och även om det skulle vara placebo är det värt det. Det ger så otroligt mycket att tänka att oberoende av vad man är med om i livet så kommer det att sluta bra. I evighet.
Jonas Tallgård
– 37 år gammal.
– Bor i Vasa.
– Kommer från Kronoby.
– Jobbar som tatueringsartist.
– Driver Vanmoor Tattoo Studio tillsammans med en kollega.
– Tog själv sin första tatuering som 16-åring. ”Ironiskt nog var min första tatuering faktiskt en törnekrona. Då var det mest en visuell grej, jag tyckte det var coolt med törnar.”
Kämpar du med självmordstankar? Det finns hjälp.
– MIELI:s svenskspråkiga kristelefon (09 2525 0112) är öppen: må och ons kl. 16–20
tis, tors och fre kl. 9–13.
– Den finskspråkiga kristelefonen håller öppet alla dagar hela dygnet (09 2525 0111).
– Kristelefonen hjälper också på engelska (09 2525 0116) måndagar kl. 16–20 och fredagar kl. 9–13.
– Du kan också ta kontakt med diakonin i din egen församling eller med kyrkans samtalstjänst. Kyrkans samtalstjänst betjänar på svenska alla dagar klockan 20–23 (0400 221 190).
