Tanya Weinstein vill inte ge färdiga svar, men hon vill att publiken stannar upp och tänker efter.

Flyktingkrisen handlar också om oss

”Vem är rädd för svarte man?” sjunger det fiktiva punkbandet Lampedusa i bakgrunden, medan regissören Tanya Weinstein ser på. 22.3.2016 kl. 09:00

Punkbandet ska ordna en konsert för att göra en manifestation mot rasism. Det är ramberättelsen i Lampedusa – Dreams of EUtopia som har premiär på Viirus nästa vecka. Föreställningen handlar om flyktingkrisen och om de rädslor och drömmar – och den godhet eller de fördomar – som den väcker.
Föreställningen bygger på elva dokumentärintervjuer med verkliga flyktingar, frivilliga och politiker.
– Det var inte så lätt att hitta de berättelser vi presenterar. Vi vill inte att publiken ska behöva sitta där och tycka synd om folk. Det är jätteviktigt att visa hur olika människor är, att alla har en egen berättelse, säger Tanya Weinstein.

Vi får höra berättelser om personer som kom till Finland för tjugo år sedan, eller om sådana som kom för två dagar sedan. Politiker som har högeråsikter, politiker som har vänsteråsikter.
– De är alla en del av föreställningen, för flyktingkrisen handlar inte bara om flyktingarna utan också om oss. I något skede måste alla ha en egen åsikt i frågan. Du kan inte bara inbilla dig att inget pågår.
Tidigt i processen bestämde sig Weinstein och den övriga ensemblen för att inte erbjuda några färdiga svar.
– Vi säger inte: gör så här. Men de beslut som fattas nu kommer att förändra Europa och Finland för all framtid. Om tjugo år kommer det inte att se ut som i dag – Finland har blivit ett slutet land som inte välkomnar någon, eller ett mycket mer mångkulturellt samhälle. Det var viktigt för oss att visa att vi lever i den här kaotiska tiden, den är här, just nu. Det här är den stund då du måste göra ett val: vad känner du och vad tänker du göra åt den känslan?

Hon vill inte undervisa sin publik, och hon vill inte heller locka den till gråt.
– Det är lätt att visa sådant som får alla att bryta ihop. Om du verkligen vill gå i dialog med människor, på samma nivå, finns det sådant du inte kan visa på scen för att det får alla att gråta –till exempel ett dödat barn. Det är inte rätt att tvinga fram känslan. Det finns förstås stunder då du kan falla i tårar – så som jag gör nästan under varje repetition – men här saknas de stunder då du tvingar nästan alla i publiken att sluta ögonen för att de ser något de inte kan stå ut med.
Hon minns en intervju med den ryska författaren, tidigare sovjetiska dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn.
– Han sa att när du skriver om fånglägret är det så lätt att skriva om så hemska saker att människor blir förstörda när de läser om det. Men målet är att nå samma sak utan att visa allt det hemska. Då ger du människor en chans att välja hur de reagerar. Jag vill ha en intelligent publik, en publik som får bygga sin egen intrig.

När det gäller flyktingfrågan känner jag ofta att jag inte gör tillräckligt, att jag inte är en så god människa som jag skulle vilja vara. Tror du att jag kan komma vidare på något sätt genom att se den här föreställningen?
– Jag vet inte. Vi ger ju inga svar, men en del av personerna i föreställningen kommer verkligen med konkreta tankar om vad du kunde göra. Det finns olika åsikter, men det finns också folk som säger: okej, vi kunde göra så här eller så här. Inte heller jag är redo att öppna mitt hem för flyktingarna, men jag vill inte heller känna att jag för den skull inte är en god person. I något skede av monologen fick jag själv en insikt i vad jag kunde göra.
Tanya Weinstein är själv invandrare – hon flyttade till Helsingfors från S:t Petersburg tillsammans med sin man och sin lilla son i maj i fjol.

Har det gjort det lättare för dig att leva dig in i känslor av främlingskap?
– På sätt och vis hjälper det, men å andra sidan ger det också en känsla av att jag på grund av min egen invandrar-erfarenhet vet hur det känns att vara flykting. Sanningen är att jag inte vet. Min situation är så väldigt annorlunda. Jag kom hit lagligt, med min familj, vi skapade våra arbeten när vi kom och skapade dessutom jobb åt andra. Jag är välutbildad och har ett stort nätverk.
– Givetvis finns det stunder då jag inte känt mig bekväm eftersom jag inte pratar finska, men det har inget att göra med hur flyktingarna har det. För mig var det väldigt viktigt att skilja på de här sakerna.
Föreställningen tar också upp den identitetskris invandrare som bott länge i Finland kämpar med.
– Jag ser den hos mitt eget barn, som är nästan två år. Han börjar redan tala finska, blandat med ryska. Och jag undrar: hur kommer det att vara om sju år, om tio år eller om tjugo år? Min familj är en rysk-judisk familj som bor i Finland. Vilken sorts överväldigande erfarenhet kommer det att vara för honom att handskas med alla de identiteterna? Ska jag berätta för honom att han är rysk, att han är finsk eller att han är jude?

Det har också varit en uppenbarelse för henne att jobba med finlandssvenskar.
– För mig som vuxit upp som en del av den judiska minoriteten i Ryssland, utan några som helst rättigheter, är det ett mirakel att ni kan existera så här!
Samarbetet har också inneburit små kulturkrockar.
– Jag är van vid att regissören fattar alla beslut om föreställningen. Men nu jobbar jag i en demokrati … skrattar hon och berättar att hon vid ett projekt hon ska göra för Svenska teatern ville ha en scenlösning som uppfattades som farlig för skådespelaren.
– Jag sa: det är deras jobb, visst? Och de sa: du kan inte använda en skådespelare bara en gång, för det här är en demokrati!
Hon skrattar igen, och tillägger:
– Jag har lärt mig att det är viktigt att alla får vara med och fatta beslut om hur man gör. Det gör inte livet lättare, men det gör säkert föreställningen bättre.

Sofia Torvalds



samer. Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu? 2.6.2025 kl. 10:00

SAMER I KYRKAN. Kyrkan vill ibland framstå som den största av syndare och berätta hemska historier om sig själv från förr. Men det som räknas är var kyrkan står inför samernas framtid, säger den samiska teologen Lovisa Mienna Sjöberg. 2.6.2025 kl. 10:00

den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

Personligt. En vinter då Linda Andtbacka kände sig helt omsluten av mörker hände det något i farstun till Jeppo kyrka. Hon fick hjälp av Gud. Eller mer konkret: hon fick hjälp av tabletter, tro och terapi. Och av ett bibelord. 28.5.2025 kl. 12:50

Kolumn. Jag skulle aldrig jobba med barn, sa jag när jag var i tonåren. Sådär 17 år senare är det precis vad jag gör och det är det jag vill göra. Jag har fått arbeta med många olika barngrupper och åldrar: daghem, förskola, skola och i församlingens barnverksamhet. 26.5.2025 kl. 15:12

val. Två kaplanstjänster är lediga i stiftet. De sökande bör bland annat ha god social förmåga, vara initiativrika, flexibla och samarbetsinriktade. 22.5.2025 kl. 10:55

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson avgår – när blir assessorstjänsten i Borgå ledig att sökas? Pia Kummel-Myrskog fortsätter som tf kyrkoherde i Petrus församling. Vem har fått kaplanstjänsten i Esbo svenska församling? Läs mera i notisen från domkapitlets senaste sammanträde. 21.5.2025 kl. 13:36

KORSNÄS. Vad ska man tänka på när man förbereder en radiogudstjänst? Allra viktigast: att göra det levande för lyssnarna. 20.5.2025 kl. 12:51

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

Personligt. Då hon fick sitt drömjobb tackade hon ja – sen blev hon diagnosticerad med cancer och sa upp sig. Plötsligt kände hon sig väldigt ensam. Elin Nylund tror inte så mycket på att göra upp en tioårsplan för livet, men hon vet att det alltid blir kväll, hur tung dagen än varit. Det är en tröst. Kanske till och med nåd. 11.7.2025 kl. 12:54