Konkret är det fråga om i vems namn Esbobiskopen Mikko Heikka egentligen har talat då han i offentligheten (Helsingin Sanomat 28.11) hävdade att det finns teologiska grunder för välsignelse av partnerskap.
Alternativen är tillräckligt många för att det ska bli förbryllande.
Till sin tjänsteställning är Mikko Heikka alltså biskop i Esbo stift. Därmed hör det till hans viktigaste uppgifter att slå vakt om Ordets renhet och om kyrkans enhet.
Som biskop är Heikka en del av biskopskollegiet, som kan sägas ha ett kollektivt ansvar för allt det som varje en biskop har ett personligt ansvar för. Det är tillsammans som biskoparna tar ställning i frågor som är centrala för kyrkans lära och bekännelse.
Utöver detta har biskop Heikka varit ordförande bland annat för den arbetsgrupp som av biskopsmötet haft i uppdrag att kartlägga och utreda argumenteringen gällande den aktuella frågan om kyrkan och registrerat partnerskap. Detta med beaktande av teologiska, juridiska och ekumeniska aspekter.
Mot denna bakgrund ter det sig omöjligt att någon, inte ens biskop Mikko Heikka själv, kan se det aktuella inlägget i HS som ett medborgarinlägg.
Han är inte mannen på gatan. Hans inlägg görs ur en auktoritetsposition och tillmäts därför automatiskt speciell betydelse och tyngd. Hans uppgift är ju som sagt att slå vakt om Ordets renhet och kyrkans enhet. Hans röst förutsätts på ett allmänt plan vara kyrkans röst.
Att det är så framgår bland annat av att Heikkas inlägg ledde till något så ovanligt som att en annan biskop, Tammerforsbiskopen emeritus Juha Pihkala, offentligt (Helsingin Sanomat 1.12) tog avstånd från Heikkas slutsatser.
Pihkala understryker att arbetsgruppen, där han satt med, inte har kommit fram till att det finns teologisk grund för ett kyrkligt formulär för välsignelse av samkönade par. Pihkala tar också avstånd från tolkningen att arbetsgruppen hade varit beredd att införa ett formulär för välsignelse av samkönade par om oenigheten i kyrkan denna fråga inte varit så stor.
Pihkalas kritik av Heikkas slutsatser accentueras av att Miikka Ruokanen, professor i dogmatik vid Helsingfors universitets teologiska fakultet, underkänner Heikkas teologiska argumentering.
I den mån den över huvud taget förekommer alltså. Ruokanens bedömning är också här besk (HS 5.1.). Både i fråga om kvantitet och om kvalitet.
Kritik av samma slag framfördes också av docent Sammeli Juntunen och teologie doktor Katja Juntunen (HS 1.12).
Vems röst var det alltså Helsingin Sanomats läsare hörde då Mikko Heikka uttalade sig?
Frågan kan kanske också ställas på ett annat sätt: vem ansåg biskop Heikka att han representerade eller hade mandat att representera?
Frågan är principiellt mycket viktig med tanke inte enbart på det nu aktuella fallet utan rent allmänt. I stora, viktiga frågor där kyrkans enhet och/eller Ordets renhet är ett centralt element kan det inte få vara så att den som tar för sig av offentligheten blir den som upplevs tala med kyrkans röst.
Då kan det bli så att kyrkans röst inte alltid är kyrkans röst. Det tål inte kyrkans trovärdighet.
