Det handlar naturligtvis om poeten Tomas Tranströmer, som sedan en vecka kan titulera sig Nobelpristagare i litteratur och om Apples ikonförklarade och karismatiske ledare Steve Jobs.
Sjukdomen märkte dem bägge. Tranströmer drabbades av en stroke i vänster hjärnhalva år 1990 som fråntog honom det viktigaste instrument han ägde som poet, språket. Redan 2004 utkorar överläkaren Anders Lundin vid Danderyds sjukhus honom till ”världens mest berömda strokepatient” och förkunnar att han borde få Nobelpriset. Nu gick det så, och det rungande ”Jaaa!” som skallade genom den församlade skaran som spänt väntade på Akademiens besked stiger rakt ur hjärtat. Det hjärta som Tomas Tranströmer som få har hjälpt oss att ge hjärteord, hopp och kämpartro. Bibeln ligger som en underton i Tranströmers diktning, och formar som någon uttryckt det hans poesi till ett ”humanistiskt credo på religiös grund”.
Ett underbart, alldeles utmärkt val av Akademien - så kom det då äntligen, tack för det!
Steve Jobs väg var en annan. Länge ville företaget tona ner hans sjukdom. Ännu i somras när Jobs valde att trappa ner för att ge sina närmaste mer tid sade man inte det uppenbara: Att även ikonförklarade människor kan bli sjuka och dö. Nu sörjer många i en hängivenhet som gränsar till religiositet en entreprenör som förändrade världens IT-begrepp från ettor och nollor, till klick och ”drag and drop”. Man sörjer allt det han aldrig hann göra och befarar att ingen annan kommer att uträtta de förlorade storverken heller.
Intressant är det då att se att Steve Jobs anhöriga i sitt officiella meddelande tackar även alla dem som har bett för honom och familjen - samtidigt som de ber om respekt för deras önskan att få sörja i fred. Hans död visar det som vi alla egentligen vet men ändå dagligen tycks tro går att förändra: Hur hårt vi än strävar kommer vi aldrig att uppnå den dag när världen är färdig.kämpen tranströmer har med poetens skalpell frilagt den sanningen. Samtidigt som han förkroppsligar den hoppfulla gnista som aldrig, aldrig ger upp, kapitulerar han också inför det som inte går att förändra. Den där märkliga nobeltorsdagen i förra veckan blir en av hans mest älskade strofer nästan en sista hälsning till den andre storman världen sörjer: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”(Ur Romanska bågar)
