Andligt och världsligt

Vad den ortodoxa kyrkan anser om politiskt aktiva ortodoxa präster kan inte vara någon hemlighet. Åtminstone inte för dem som brytt sig om att lyssna vad kyrkan säger. Beskedet är klart och entydigt: en ortodox präst ska inte vara politiskt aktivt.
Den principiella ståndpunkten bygger på Bibelns besked att det inte är möjligt att tjäna två herrar. I detta fall kyrkan och samhället. Det gäller att välja och är man präst har man valt att tjäna Gud.

En självklar följd är att en präst i ortodoxa kyrkan inte bör kandidera i ett politiskt val. Detta vet Mitro Repo säkert mycket väl. Han är präst i ortodoxa kyrkan och kallas då fader Mitro.
I offentligheten har Repo också betonat sina starka band till den ortodoxa kyrkan. Bland annat i Hufvudstadsbladet (9.5) har han hänvisat till att han är präst in tredje led, att han har gett upp familj, hustru och barn för att tjäna kyrkan. Den har han enligt egen utsago gett sitt allt.

Ändå vill Repo alltså nu, för att använda ortodoxa kyrkans resonemang, tjäna två herrar. Han kandiderar i EU-valet.
Frågan varför han egentligen gör det kan endast han själv svara på. Är hans behov av att tjäna Finland och finländarna i EU-parlamentet så mycket större än allt det som han själv hänvisat till: kyrkans och hans personliga tradition, hustru, barn och familj …
Eller är det något annat?
En självklar ”världslig” förklaring till Repos kandidatur är att han blev tillfrågad. Enligt uppgift av många olika partier. Repo valde socialdemokraterna.
I och med Repos kandidatur väcks en annan fråga: kände de partier som närmade sig honom till den ortodoxa kyrkans entydiga nej till att dess präster aktiverar sig politiskt?
Även om Repos beslut att kandidera naturligtvis är det avgörande i sammanhanget kan det knappast sägas vara egalt hur partierna resonerat.

Svaret på frågan varför de bad honom kandidera är givet: han förväntas dra röster. Så resonerar politiska partier och så måste de resonera. Det stöd ett parti får i val är avgörande för dess möjligheter att framgångsrikt driva de saker som det vill förverkliga.
En fråga med en annan dimension, en moralisk dimension, är om kampen om medborgarnas röster kör över allt annat. Som till exempel respekten för ortodoxa kyrkans inställning till prästers politiska aktivitet.

Partierna kan naturligtvis skjuta över det slutliga ansvaret på enskilda individer. Det är ju trots allt de som avgör om de väljer att kandidera eller inte. Den saken har partiet ingen makt över.
Så är det förstås. Men i alla fall.

I ett bredare principiellt perspektiv kan justitieminister Tuija Brax tankar i den aktuella frågan visa sig vara centrala.
Den fråga hon har ställt är hur kyrkolagen, den kanoniska rätten och grundlagens krav kan förenas. Detta med beaktande av att den ortodoxa kyrkan i Finland inte endast är ett religiöst samfund utan också ett offentligt-rättsligt samfund.
Kort och förenklat sagt kommer man då in på frågan om vilken autonomi kyrkan sist och slutligen har eller inte har i förhållande till den samhälleliga lagstiftningen.
I det konkreta fallet är det inte fråga om huruvida Mitro Repo får eller inte får kandidera, utan om fader Mitro får göra det.
Är det en fråga endast och enbart för den ortodoxa kyrkan eller är det en fråga där också staten ska ha talan?

Denna gång gäller linjedragningen en fråga i den ortodoxa kyrkan i Finland och en fråga som bland annat på grund av vår kyrkas syn på prästers rätt till politisk aktivitet inte är aktuell för oss.
Men det finns, och kommer att finnas, frågor som rör evangelisk-lutherska kyrkans i Finland autonomi. Frågor som är av mycket större betydelse än den nu aktuella. Och därför är ”fallet Mitro Repo” intressant och viktigt också för oss.