Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.
Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.

Om soldaten offrar sitt liv – vad händer om kroppen inte kommer hem?

KRIGET I UKRAINA.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har introducerat tanken om ett rättfärdigt, heligt krig i Ukraina. Samtidigt lämnas många av de stupade kvar på slagfältet. Finland lärde sig under sina krig hur viktigt det är för moralen att sända stupade soldater hem. Är det här en princip som det ryska krigsmaskineriet ignorerat?

28.4.2022 kl. 10:41

Tidningen Independent rapporterade i mars om en grupp ortodoxa präster som genomgick fallskärmsträning för att förverkliga den ryska militärens nya initiativ: att skapa fältkyrkor vid fronten för att göra det möjligt för soldaterna att delta i gudstjänster. När prästerna anländer till krigszonen med fallskärm bär de med sig krucifix, ikonkopior och klockor. Kyrkobyggnaderna ska gå snabbt att resa, och är bland annat utrustade med egen generator. Den ortodoxa kyrkan har en lång tradition av fältkyrkor. Det står en bland annat i Lovisa, gjord för att plockas i bitar och forslas till nästa ställe. Kyrkan i Lovisa turnerade på 1800-talet till ett stort antal militära platser i Finland.

Den ryska duman godkände en lag om en ny institution, ”militärpräster”, så sent som år 2009. År 2016 fick de ryska militärprästerna en specialuniform – en sorts hybrid mellan soldaters kamouflageuniform och prästernas långa klädnad.

Relationen mellan kyrkan/kyrkorna och ett land som befinner sig i krig har långa och komplicerade rötter. I en kris verkar kyrkan och staten svetsas närmare, och berätta en liknande berättelse om kriget och dess offer. En positiv attityd till krig och krigsritualer förekommer inte endast i fundamentalistiska rörelser – snarare verkar synen finnas i själva kärnan av så gott som alla religiösa traditioner, skriver forskarna Boris Knorre och Aleksei Zygmunt i en artikel om den ortodoxa kyrkans ”krigsteologi” i det post-sovjetiska Ryssland. Då handlar det både om en dualistisk världssyn, där det onda strider mot det goda, men också om att hitta teologiska argument för att försvara kriget – som vi nu ser hos Moskvapatriarken Kirill.

Att en soldat stupar i krig kan tolkas på två sätt: antingen som ett offer för fosterlandet, en medveten gärning för fosterlandets bästa, eller som galenskap och tvång. Den första synen sprider lite ära också till de stupades anhöriga. Den andra gör soldatens död onödig och tragisk – hen kunde ju ha bidragit till samhället på så många andra sätt.

Teologen Niko Huttunen, som forskat i vården av de stupade under Finlands krig, konstaterar att den senare tolkningen – att kriget är meningslös galenskap – är farlig för det krigförande samhället. Just därför försöker fienden mata motståndarsidan med den bilden. Under andra världskriget spreds en sovjetisk propagandatidning med budskapet: ”Finlands man! Ska du dö för Hitlers slavkommando?”

Idag ställs exakt samma principer mot varandra i kriget i Ukraina. När Ryssland döljer antalet stupade i Ukrainakriget försöker man minimera den psykiska press som ett utdraget krig med många stupade leder till både bland de egna trupperna och på hemmafronten.

Också i krig är den första impulsen att titta bort när man ser någon som dött. Under Finlands krig var det militärprästernas uppgift att ta hand om de stupade. En präst minns att lastbilsförarna ökade på farten då de fick syn på en präst och en stupad soldat, även om det var deras uppgift att ta dem med sig. En grupp reservister som beordrats att ta hand om stupade meddelade att de hellre strider vid fronten.

I jämförelse med andra krigförande länder vid samma tid satsade Finland enormt mycket besvär och krafter på sända hem dem som stupat, vilket väckte respekt hos motståndaren. En rysk krigsveteran minns att han endast såg enstaka finska stupade, aldrig en stupad officer, och aldrig några gravar, eftersom finländarna hade byggt upp ett system där de stupade transporterades till sina hemtrakter och begravdes där – som krigshjältar. Under kriget var det – för moralens skull – viktigt att hålla fast vid principen om offerdöden. Man drog rent av paralleller till Kristus offerdöd, och prästerna hade en viktig uppgift i krigetsmaskineriet: de understödde offertanken och såg till att de stupade fick begravas i hemtraktens jord, i hjältegravar.

Mot slutet av kriget var alla som dog – också de som dog i sjukdom eller olyckor eller begick självmord på grund av krigsstressen – hjältar. Bara de som avrättats som desertörer lämnades utanför.

När Ryssland idag i Ukraina döljer antalet stupade eller lämnar kvar dem på slagfälten – vilket det finns många uppgifter om – förlorar de ett av de vapen som höjer soldaternas och hemmafrontens moral: berättelsen om att de stupade dött för fosterlandet, att deras död var ett offer, att inget skedde förgäves och att de är värdefulla också efter sin död. Det var just med hjälp av den berättelsen hemmafronten i Finland kunde handskas med det stora antalet stupade.

Ändå var det svårt. När kriget drog ut på tiden och Finlands befolkning var krigstrött krävdes allt mer omsorg om de anhöriga för att de skulle kunna leva med budskapet om att deras kära stupat i krig. De anhöriga fick en kondoleansadress av överbefälhavaren, en hälsning från fältbiskop Björklund och dessutom en från prosten Hannes Anttila, som hade ansvar för hemmafronten. Dessutom skulle pastorn från den stupades enhet skriva ett personligt brev till de anhöriga.

Man visste att den psykiska press som mängden stupade utgjorde kunde få folk att ge upp eller väcka en proteströrelse i samhället.

Den ryska krigsveteranen Viktor Stepakov minns vilken fruktansvärd syn det var att se de egna döda ligga kvar där de dött, och kanske bli överkörda av pansarvagnar. ”På den tiden var det helt normalt, och inget som befälet fäste någon uppmärksamhet vid. Men hos dem som var nyanlända vid fronten skapade synen en moraliskt deprimerade känsla – redan innan man hunnit till slagfältet.”

Hur handskas de ryska trupperna med sina döda idag? Praxisen verkar variera. Det finns uppgifter om stupade som blivit sända till sina hemtrakter och blivit begravda där, men också om stupade som lämnats kvar. Många av de ryska stupade har tagits om hand av ukrainare. ”Vi är väl inte bestar?” sa Vitaly Kim, borgmästaren i Mykolajiv, då han i ett videotal i mars uppmanade lokala ukrainare att samla upp de ryska liken och sätta dem i likpåsar innan det skulle bli varmare. Kim ville att de stupade ryska soldaterna skulle samlas i kylrum och sändas till Ryssland för identifiering, rapporterade CNN i slutet av mars. Det är fortfarande mycket svårt att säga hur många av de ryska soldaterna som stupat och vad som hänt med kropparna efter det.

Samtidigt vill många ryska familjer desperat få uppgifter om sina anhöriga. Det har sagts att ryssarna har med dig mobila krematorier för att bränna sina egna.

”Ingen räknar dem, de ryssar som dött i det här kriget. Vet ni varför de har krematorier med sig? De tänker inte visa kropparna för familjerna. De kommer inte att berätta för mammorna att deras barn dog här”, sa den ukrainska presidenten Volodymir Zelenskyj i ett tal i början av mars. Niko Huttunen betvivlar att mobila krematorier skulle ha kapacitet att ta hand om den mängd stupade det handlar om.

En rysk mormor berättar för Radio Free Europe att en representant för militären meddelat familjen att de får hem sin döda anhörigas kropp efter att ”specialoperationen” är klar.

Enligt Connecting Directors rapporteras en rysk bloggare ha skrivit: ”Det finns inget krig. Inga döda. Inga gravar. Människor existerar bara inte längre. Aldrig någonsin.”

En kartläggning som BBC gjort visar att 80 procent av de stupade ryska soldaterna kommer från Rysslands fattigaste delar, och ofta tillhör etniska minoriteter. ”Ryssland utnyttjar folk med icke-slaviskt utseende för att ryssarna inte ska tycka synd om de dödade och skadade soldaterna, och för att minska risken att de stupades anhöriga organiserar antikrigsdemonstrationer”, säger människorättsadvokaten Valentina Tjupik till DN.

Samtidigt målar den ryska krigspropagandan – med patriark Kirill som en av sina talesmän – upp en bild av ett hjältemodigt krig som kan jämföras med andra världskrigets kamp mot nazismen. Liksom kyrkan i Finland gjorde under våra krig har kyrkan i Ryssland lierat sig med staten och dess krigsretorik. I Kirills och Putins berättelse har Ukraina inte rätt att existera som en självständig nation. Det här legitimerar kriget, gör våldet nödvändigt och kanske till och med heligt. Som patriarken sa i en predikan i början av april: ”Den ryska soldaten ger sitt liv för sin vän.” Det här är en militaristisk tolkning av Johannesevangeliet, som gör kriget inte enbart berättigat utan till och med till en kristen dygd. Den rysk-ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet har antagit ett dokument som argumenterar för att det finns en speciell sorts helighet som är reserverad för dem som försvarar ”moderlandet och kyrkan”, skriver Knorre och Zygmunt. Det här är något som inte förekommer i de andra ortodoxa kyrkorna. Rysk-ortodoxa präster välsignar och konsekrerar till och med missiler och kärnvapen.

Offertanken från våra egna krig har utvidgats – nu är kriget till och med heligt. Men ju sämre de döda tas omhand, desto svårare är det att sälja offerargumentet. ”Att ta hand om de döda var för finländarna lika viktigt som att ta hand om de levande”, minns den ryska krigsveteranen. Också för de finska soldaterna själva var det viktigt att veta att deras kroppar skulle sändas hem om de stupade.

Att lämna de stupade kvar på slagfältet är kanske ännu en fråga där Putin och det ryska krigsmaskineriet tänkt snett. Förr eller senare kryper det fram att tusentals soldater aldrig kommer hem igen – och då man märker att de stupade inte är värdefulla efter sin död är döden svårare att acceptera. Även om någon dött i ett heligt krig – och kanske särskilt då! – vill de anhöriga ha en kropp att begrava och sörja.

Källor: Niko Huttunen och artikeln ”Suru ja kansakunnan henkinen johtaminen”, Independent, CNN, DN, Connecting Directors, The Moscow Times, The Guardian, Religion Dispatches, artikeln ”Militant Piety” in 21st-Century Orthodox Christianity: Return to Classical Traditions or Formation of a New Theology of War? av Boris Knorre och Aleksei Zygmont.

Sofia Torvalds


Dennis Svenfelt hördes idag av domkapitlet och biskop Bo-Göran Åstrand.

AVSTÄNGNING. Domkapitlet kunde idag inte ta något beslut gällande Dennis Svenfelts eventuella avkragning. Svenfelt hördes i en och en halv timme, men domkapitlet valde att fortsätta behandlingen vid ett extrainsatt möte på onsdag nästa vecka. 16.6.2022 kl. 17:40
– Jag är glad över att man uppmärksammar och värdesätter kyrkans arbete, säger biskop Mari Leppänen.

pris. Enligt prisjuryn är biskop Mari Leppänen en karismatisk och orubblig främjare av en mer tolerant andlig kultur i Finland. 2.6.2022 kl. 18:04
Tanken är också att heldagsdagklubben ska vara förhållandevis förmånlig för familjerna.

NÄRPES. Närpes församling lyssnade in familjernas behov. Resultatet blev en juniorklubb för sommarlovslediga barn och en heldagsdagklubb som startar i höst. 30.5.2022 kl. 11:10
– Min pappa brukar säga att jag redan redan som barn hade en stark känsla för rättvisa, säger Henrika Lemberg, som är ny diakoniarbetare i Borgå.

diakoni. ”Så snett kan det aldrig gå att du inte kan komma och tala med oss”, säger diakoniarbetaren Henrika Lemberg i Borgå. 20.5.2022 kl. 12:52
– Skjut upp avverkning och skapa blandskogar som gör skogen stresståligare, råder kyrkomötesombudet och skogsforskaren Anna Lintunen.

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00
Doris Ståhl gillar att pyssla med blommor.

livshistoria. 102-åriga Doris Ståhl har varit med om två krig, evakuerat föräldrahemmet under Porkalaparentesen och suttit i Stockmanns källargångar när Helsingfors bombades. Ukrainakriget följer hon med i tidningen. – De arma människorna! Det är så hemskt så man kan inte tänka på det. 27.5.2022 kl. 16:27
- Vi har precis skyddat 14 hektar skog, säger förvaltningsdirektör Anne Jokela i Karleby

KYRKANS SKOGAR. Med sina 4 356 hektar skogar är Karleby kyrkliga samfällighet den största skogsägaren inom kyrkan i Finland. 26.5.2022 kl. 11:59
– Behovet av bostäder för ukrainare är ofantligt stort, säger diakonichef Katri Valve i Vanda.

KRIGET I UKRAINA. Bland dem som flyr kriget är en del de mer utsatta än andra. Vandaförsamlingarna gjorde tidigt ett beslut om vem de främst skulle ta hand om. 20.5.2022 kl. 12:38
– Jag tror inte det är en slump att vi är här. Det finns något för oss alla, säger Elina Sagne-Ollikainen.

Personligt. Elina Sagne-Ollikainen lärde sig tidigt att en människas tid här på jorden tar slut. – Det är viktigt för mig att jag använder den tid jag fått väl. 25.5.2022 kl. 12:15
 – Jag älskar att skriva, säger Louise Häggström.

ANDETAG. Louise Häggström och hennes man valde att säga upp sig från sina jobb och flytta till Bergen, en stad i ett land de aldrig besökt tidigare. Hon bloggar på Andetag-bloggen på Kyrkpressens sajt. 24.5.2022 kl. 08:26
– Jag brukar säga att genast när man svänger in på lägerområdet känner man det: Nu har jag kommit hem, säger Sabina Wallis.

LÄGER. I slutet av juli ställs Sabina Wallis inför sitt eldprov: att vara lägerledare vid sommarlägret i Pieksämäki. Själv har hon varit där varje sommar sedan hon var ett halvt år. 23.5.2022 kl. 18:00
Mia Anderssén-Löf, Karl af Hällström, Johanna Björkholm-Kallio, Tomas Ray och Monica Heikel-Nyberg har sökt dekanstjänsten.

TJÄNST. Domkapitlet har fått in fem ansökningar till tjänsten som stiftsdekan. För jobbet, i vilket man framför allt lägger upp prästernas fortbildning, presenterar de sökande olika meriter. De "kan Åbo Akademi", "kan regnbågsfolket" eller "kan dialogen med väckelserörelserna". 20.5.2022 kl. 16:20
– Domkapitlet lyssnar mycket på församlingen, men fattar suveränt beslutet. Beslutet kan inte heller överklagas, säger notarie Linus Stråhlman.

domkapitlet. Domkapitlet ändrar på hur församlingspastorerna tillsätts. 19.5.2022 kl. 15:57
Det finns ännu några diskussioner som biskopen och den lagfarne assessorn ska föra. Dit hör bland andra namnfrågan.

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56
– Min valkampanj var mest att posta på Face­book och Instagram. Men bor man på en ny ort kan man få jobba lite, säger Nicolina Grönroos, som blev invald första gången som 18-åring.

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11

Olav Jern anser att både Kyrkostyrelsen och domkapitlen har för stor makt. Men han är å andra sidan nöjd med att kyrkan har en tydlig beslutsstruktur

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00
– Jag tror att om jag var kyrkoherde skulle jag försöka hindra allt utflöde. Jag skulle tänka: jag låter ingen lämna församlingen utan att veta varför, säger Edgar Vickström. Han saknar uttalade mål i kyrkan.

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12
Christina Roberts och Göta Alm-Ellingsworth vill återuppliva traditionen kring åländska Lumparlands brudkrona.

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00
Kyrkpressens enkät bland förtroendevalda i Borgå stift visar att ungefär en tredjedel tycker att kyrkoherden har för stor makt. Det tycker också de erfarna beslutsfattare Kyrkpressen talat med.

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41
My Ström saknar känslan av att höra hemma. – Risken är nu, när jag testar på Sverige igen, att jag kommer ha samma känsla av att inte höra hemma.

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58