Hur de evangelisk-lutherska församlingarna i Helsingfors talar om sig själva utåt – namnet "Kyrkan i Helsingfors" och uttryck som "Helsingforsbornas kyrka" i kampanjtext – har väckt besvikelse bland andra kyrkor och församlingar som verkar i Helsingfors.
Baptistpastor Jani Edström hör till dem som uppmärksammat det här. Han berättar att han blev kontaktad av människor som kände frustration över att saker som flera gånger påtalats i det ekumeniska samarbetet fortsätter dyka upp i nya former.
– Det finns en diskrepans mellan Evangelisk-lutherska kyrkans officiella ekumeniska linje och det som händer på lokalplanet, säger Edström, som har lång erfarenhet av det ekumeniska arbetet, bland annat från en period som Ekumeniska rådets generalsekreterare.
Han har märkt att också många lutherska präster reagerat på samma sätt på hur deras kyrka valt att marknadsföra sig. Att använda namnet "Kyrkan i X" är inte unikt för Helsingfors.
– En av ekumenikens viktigaste principer är det lokalekumeniska – att kyrkan är vi kristna på samma ort, påpekar Edström.
Att då välja ett namn som exkluderar i sin inklusivitet rimmar inte med över 100 år av ekumenik och de goda relationer som råder mellan kyrkorna.
– Jag tror ju inte det ligger någon illvilja bakom det här.
Det handlar mer om att man helt enkelt bara ser sitt eget perspektiv – något speciellt majoritetskyrkorna lätt råkar ut för, anser han.
Han påpekar att kritiken i en sådan här fråga kan ses som ett uttryck för att vi i Finland har goda ekumeniska relationer.
– När det fungerar bra vill man att det ska fungera ännu lite bättre.
Frågar vad alternativet skulle vara
– Är det okej att vi för våra teologiska diskussioner ut till människor, när vi egentligen ska möta dem med evangeliet? frågar Stefan Forsén, direktör för det gemensamma församlingsarbetet vid Helsingfors kyrkliga samfällighet.
Han försvarar samfällighetens val att använda namnet "Kyrkan i Helsingfors" med att de när de i tiden utvecklade sitt varumärke sett saken från medlemmarnas synvinkel, inte ur en teologisk vinkel.
– I alla de undersökningar som vi har gjort har vi konstaterat att våra medlemmar i främsta hand inte tänker på att de är medlemmar i en viss församling, utan de tänker att de hör till kyrkan.
– I det sammanhang där vi diskuterar på ett teologiskt plan, för ekumeniska diskussioner, är det klart att vi inte har något problem med att tala om att vi är en evangelisk-luthersk kyrka.
Hans erfarenhet är att "evangelisk-luthersk" inte säger människor i allmänhet något.
– Hittills är det ändå så att merparten av de som bor i Helsingfors tänker på de evangelisk-lutherska församlingarna som kyrkan. Vi får också ta stryk för allt det som människor säger "i kyrkans namn".
På riksnivå används ändå Ev.luth. kyrkan i Finland.
– Kyrkostyrelsen har inte på samma sätt ett behov av att möta församlingsmedlemmar som vi har. Kyrkostyrelsen betjänar församlingarna och stiften i första hand. Där är det kanske helt okej att man i sitt material lyfter fram det på ett annat sätt.
Forsén säger att han har förståelse för att det här är en fråga som väcker känslor, men frågar samtidigt vad alternativet skulle vara.
– Menar man verkligen att vi borde gå ut med "Helsingfors evangelisk-lutherska församlingars kyrkliga samfällighet"? Det är inte fråga om att vi skulle skämmas för vad vi är utan det är en fråga om vad som är användbart. Kommer någon med ett bra förslag kunde vi kanske överväga det.
