Författaren Malin Klingenbergs farfar var präst, hennes pappa är det också.
– Att växa upp i ett så tydligt kristet och kyrkligt sammanhang har påverkat mig. För mig representerar den kristna gemenskapen något väldigt positivt.
I tonåren var hon aktiv i församlingen.
– Då var jag väldigt svartvit i mitt sätt att se på många saker. Men det är man ju i tonåren, oberoende av vad man gör och intresserar sig för. Men sedan började jag glida ur den där svartvita bilden av kristendomen.
"Det finns en trygghet i traditionerna. Man ska inte behöva tycka att man inte får ta del av dem fast man inte är så säker på vad man tror."
I dag är hon inte församlingsaktiv men känner att hon har en given plats i kyrkan.
– Jag vet att många som stigit ut ur en församlingsgemenskap har upplevt brytningen som dramatisk och tung. Jag har aldrig känt några krav på att leva upp till några kristna förväntningar, och det har nog bidragit till att jag fortfarande har en väldigt positiv bild av vad det är att vara kristen. Jag känner att jag får vara precis som jag är och ändå kan vara en del av kyrkan om jag vill, trots att jag inte ens vet vad jag riktigt tror på.
Hennes syn på vad det är att leva ett kristet liv har vidgats av att hon vistats i många olika sammanhang och länder.
"Det finns falanger som tror sig veta precis vem Gud är, vad han vill och hur man ska tolka Bibeln. Men jag har svårt att tro att vi just i Svenskfinland skulle veta mer om Gud än man gör på andra ställen."
– Det finns falanger som tror sig veta precis vem Gud är, vad han vill och hur man ska tolka Bibeln. Men jag har svårt att tro att vi just i Svenskfinland skulle veta mer om Gud än man gör på andra ställen. Det är nog bäst att försöka behålla sin ödmjukhet, ingen vet ändå någonting, alla tror. Och det är som det ska vara.
Att gifta sig i kyrkan och låta döpa familjens tre barn var en självklarhet.
– Det finns en trygghet i traditionerna. Man ska inte behöva tycka att man inte får ta del av dem fast man inte är så säker på vad man tror. Kyrkan är generös: Man kan få det man behöver fast man inte är så säker på vad man kan ge tillbaka.
Hon tycker att kyrkan många gånger blir orättvist dömd.
– Särskilt av personer som inte vuxit upp i de sammanhang de dömer och har fördomar om vad kyrkan är. Jag säger inte att det inte finns individer med väldigt tråkig erfarenhet av hur kyrkan behandlat dem, men kyrkan har många sidor.
Kanske allra mest uppskattar hon kyrkan för att den står upp för den lilla människan.
– I ett väldigt hårt samhällsklimat talar kyrkan med en röst som försvunnit från nästan alla andra ställen. Nästan överallt handlar det främst om pengar.
Aftonbön
När hennes äldsta barn var små blev aftonbönen en del av familjens kvällsritual.
– Vi brukar be aftonbön och be för fadderbarnen. Vad jag personligen känner och tänker i den stunden spelar egentligen inte så stor roll. Jag tänker mig att det är ett fint verktyg att ta till när man behöver det. Det handlar om att lämna ifrån sig dagen. På ett sätt handlar det också om en berättelse: att sätta ord på det man varit med om och det som bekymrar en.
Läs hela intervjun med Malin Klingenberg i papperstidningen 43/2016.
