Sankta Maria Aracoeli

För att litet travestera den heliga skrift – den trappa är brant och den dörr är smal som leder in till kyrkan Sankta Maria in Aracoeli. Fast till det här stället finns faktiskt en annan och bekvämare väg – i stället för att flämtande traska sig upp för de 132 trappstegen från antiken kan man ta den betydligt bekvämare trappan strax bredvid, ”la cordonata” till Piazza di Campidoglio, gå runt en av de vackra byggnaderna uppe på kullen och sedan hitta en liten sidotrappa upp till kyrkporten.

Fasaden är så grov den kan bli, fri från alla utsmyckningar, och gör ett urgammalt intryck. Men fasaden är faktiskt betydligt yngre än själva kyrkan. Kyrkan nämns redan i en text från 570-talet som mycket gammal, den nakna fasaden är från 1100-talet. Hur gammal Aracoeli är vet ingen exakt. Troligen har den börjat byggas under 300-talets slut, på ruinerna efter ett gammalt tempel.

Sedan dess har den förstås genomgått en lång rad förändringar, när man väl har stigit in genom dörren är det en blandning av gammalt och ännu äldre som möter. Förutom blommorna på altaret och elektricitet finns här just ingenting som har lagts till sedan 1600-talet, så en vandring i kyrkan är som en liten lektion i Roms historia.

Helena var en kändis
På 500-talet var kyrkan en del av ett grekiskt kloster som bredde ut sig över den gamla Capitoliumkullens östra sluttning. En grupp munkar med grekiska som modersmål skötte klostret och kyrkan. Då var redan en av kyrkans dyrgripar gammal - Sankta Helenas kista, där man tidigare trodde att kvarlevorna av kejsar Konstantins mor vilar. Hon var en riktig kändis på sin tid, en samlare av heliga reliker och en stark förespråkare för kristendomen under en tid då det rådde vad man kanske kunde kalla religiöst kaos i romarriket.

Kistan är av bergarten profyr, eftersom purpur var den kejserliga färgen. Helena levde på 300-talet, långt innan alla konflikter mellan öst och väst ledde till uppdelningen av den kristna kyrkan i de två huvudriktningarna katolicism och ortodoxi. Men relationerna mellan det andra Rom, som Konstantinopel kallades, och det första blev alltmer ansträngda under seklernas gång. När kontakten mellan de båda kyrkorna bröts 1058 fick de grekiska munkarna upplåta klostret åt benediktinerna, som sedan i sin tur fick flytta ut och bereda plats för franciskaner på 1200-talet.

Men som minne av äldre, försonligare tider finns i Sankta Maria Aracaeli förutom Helenas porfyrkista en bysantinsk ikon, som fungerar som altartavla. En ganska liten sådan, anspråkslös och sympatisk, som avbildar Gudamodern med Jesusbarnet i famnen.
Om den påminner om tidiga kristna sekler vittnar själva byggnaden om förkristna tider. Bokstavligen urgamla pelare delar upp kyrkorummet i tre skepp – de har släpats hit från gamla romartempel på Forum. Det som i vår tid snarast betecknas som kulturellt barbari var i många sekler fullt godkänd vana – antik marmor och antika statyer från de gamla byggnaderna återanvändes till kyrkor, boningshus och administrativa byggnader. I Sankta Maria Aracaeli finns en mängd urgammal marmor, från pelare till små marmorfragment som lyser och skimrar på väggarna, och på golvet, som är ett konstverk i sig.

Läs hela artikeln i papperstidningen.