Här hittar vi tröst tillsammans

En scen i ett magasin, vi sitter trångt på träbänkar. Utanför blommar Hangö och barnen äter glass, men här inne ser vi en man falla 400 meter mot sin död. Och varför faller han? För att han vill leva. För att skyskrapan brinner.

Pyry Nikkiläs och Janne Pellinens föreställning Putoava mies visar vad teater kan vara när den tar sina åskådare på allvar. Vad skulle ni göra om ni hade nio sekunder kvar att leva? Vad eller vem skulle ni tänka på? frågar Nikkilä och han verkar verkligen vilja veta. Att svaren känns futtiga är intressant det också.

Himmel och helvete var temat under årets teaterträff i Hangö. För den som jagar efter existentiella teman var det som att vara i en godisaffär: om det inte är Lucifer som står på scen och reder ut sin relation till Gud är det en präst som brottas med sitt samvete eller en ung man som tampas med de som brukar kallas ”de stora frågorna”. Vad har hänt? Är det bara jag eller verkar teater plötsligt handla väldigt mycket om tro?

– Det är tillåtet att tala svåra ämnen i dag, också om något så personligt som tro, och det syns också på scen, säger Maria Lundström, konstnärlig ledare på Viirus.

Hon tittar frågande på Jesper ”Jeppe” Karlsson från Klockriketeatern. Finns det något ämne man inte skulle se på scen i dag? Framför allt på många finska scener sätter man i dag upp verk om obekväma ämnen som politik, sexualitet och invandrarfrågor.

– Ja, det finns grymt många duktiga finska dramatiker i dag som skriver texter om aktuella samhällsproblem. Till exempel Juha Jokela, säger Karlsson.

Jokela är förövrigt mannen bakom Fundamentalisten, succépjäsen där en ”liberal” och en ”konservativ” kristen möts på scen.

Vad är det att vara människa?
Den aktuella Viiruspjäsen Tröst var ett projekt som fick sin början efter debatten om homosexualitet och den massutskrivning ur kyrkan debatten resulterade i.

– Vi ville fråga oss vad tro har för betydelse för människor i dag, är den en grundläggande sak eller något man tar lättvindigt på, säger Lundström.

Karlsson menar att kyrkan och teatern är de institutioner som i dag verkar ha mandat att ta upp frågor som gäller värderingar.

– De diskuterar samma frågor, men tilltalet är olika.

Lundström menar att det hör till teatern som konstform att de frågor som tas upp är existentiella.

– Vi jobbar med vad det är att vara människa, vad det är att leva.

Samtidigt, påminner Karlsson, är teaterjargongen väldigt sekulariserad.

– Det finns ett sökande, ett holistiskt tänkande. Men det sökandet går inte ihop med att hitta ett enda svar. Teaterns roll är att ifrågasätta allt, säger han.

Lundström säger att det finns något som hon vill kalla andlighet närvarande när man skapar konst. Samtidigt kan man med teaterns medel förmedla tröst, tillit, tro eller hopp.

– Teatern kan på många sätt jämföras med en kyrka.

Karlsson berättar om en gudstjänst han var med om i domkyrkan och hur han önskade att han hade kunnat fånga samma känsla av kollektivt deltagande och ta den med sig till teatern.

– Ja, säger Lundström. Det handlar om rörelse, om emotionell rörelse. På teatern och i kyrkan kan man vara kollektivt berörd.

Läs hela artikeln i papperstidningen.