Vem är Jesu mor egentligen?

Hon blev gudsmodern, gudaföderskan.
Vi lutheraner känner oss lätt tafatta inför Maria. Vad ska vi ta oss till med henne? Finns det någon plats för henne i vår kyrka? Borde vi importera henne? Eller återimportera henne?
– Vi ska inte importera något vi redan har, säger teologie doktor Elina Vuola, författare till boken Jumalainen nainen som handlar bland annat om Latinamerikanska kvinnors uppfattning om Maria.
– Maria är en del av den lutherska kyrkans undervisning och lära. Om du inte tror på mig är det bara att läsa Luther.
Samtidigt vet vi lutheraner väldigt lite om Maria. Okunskapen är stor till och med bland teologerna. Maria är också lutheranernas egendom, men vi har skyfflat henne åt sidan.
– Ortodoxa fader Serafim som också skrivit en bok om Maria påpekar att det inte handlar så mycket om skillnader i lära som det handlar om att Maria hos oss lutheraner inte står i trons centrum, i centrum för bönelivet och liturgin och andligheten.

Gravid av ett lingon
Maria är – också hos Luther – en förebild för alla kristna. Men vi har glömt bort henne. I kyrkorna från den katolska tiden finns hon kvar på målningar och skulpturer. Folkloristerna har samlat på folkdikter om henne. Enligt en gammal finsk legend blir hon gravid av ett lingon och inte av helig Ande. I den berättelsen med frukttema förenas på ett oväntat sätt Evas och Marias roller.
– I den finska folkliga traditionen hade Maria en roll som hjälpare och stödperson i livets alla bekymmer. Hon var en himmelsk barnmorska som hjälpte till vid svåra förlossningar. Hon var den som hjälpte till i frågor som hade att göra med fruktbarhet och hälsa och sjukdom.

Spirande Marialängtan
När Vuola skrev boken om Maria intervjuade hon katolska kvinnor i Costa Rica.
– Kvinnorna sa att Maria är en viktig förebild för dem för att hon gått igenom samma saker som de själva. Hon var speciellt viktig för dem till exempel under förlossningen. Och två kvinnor som förlorat ett barn sa att de kände att Maria stod dem särskilt nära just då: också hon förlorade ju sin son.
När Elina Vuola åkt runt och talat om sin bok både i sekulära och kyrkliga sammanhang han hon upptäckt en spirande Marialängtan också hos finländska kvinnor.
– Om situationen känts trygg och intim har det nästan utan undantag, varje gång jag pratat om Maria, hänt att någon sagt att Maria är viktig också för henne.
Vuola minns speciellt en kvinna som berättade att hon inte var särskilt religiös fast hon hörde till den lutherska kyrkan, men att hon gått igenom en livskris som gjorde att hennes krafter var nästan slut.
– Då hade hon börjat gå till en ortodox kyrka för att tända ett ljus framför en bild av Maria. När något sådant händer tror jag att man ritualiserar sådant man inte har ord för. På något sätt är det lättare att lägga fram den där ordlösa smärtan inför en annan kvinna. Att den där blicken som man möter är en annan kvinnas blick.
På så sätt, menar Vuola, kan religionen erbjuda en spegel eller en kanal att behandla stora och svåra saker vi möter i våra liv.

Läs mer om Elina Vuola och Maria bebådelsedag i Kyrkpressen 12/2012