Ingen har tidigare sett en topptränare i ett så sårbart skick som hockeyns solkung Juhani Tamminen. För ett år sedan slutade hans era i Vasalaget Sport med burn-out. Duracellkaninen och ikonen från tränarbåset låg nu utbränd och vissen på soffan med blanka ögon och slocknad blick under största delen av programmet, matt av att ha fyllt diskmaskinen efter morgonkaffet. Han väljer ord som ”total katastrof”, ”helt slut och rädd”.Sällan har en sportintervju lodat på ett sådant djup, och implicit serverat ett så svidande samhällspolitiskt budskap.
Antagligen finns det de som väljer att uppfatta det som hjärteblött och partiskt. Men lika många grips säkert av hur naket och ensamt det är i den misslyckade tränarens värld. Kaj Kunnas visar med inslaget att han är värd utmärkelsen som årets sportjournalist.
Programmet speglar den stenhårda trend där tränarens arbete enbart utvärderas på ekonomiska grunder. ”Ingen medalj = dålig tränare = byt ut” är den enkla matematiken. Att guldmedaljerna i stortävlingarna bara är ett av resultaten av tränarens arbete orkar få förstå.
Tränarna är inte ensamma om att vara slit-och-slängprodukter. Dagens arbetsliv konsumerar folk i rasande takt, trots att välfärdssamhällena har vaknat till insikt om att arbetande människor är en begränsad resurs. Det finns drösvis av ”oersättliga människor” som är i samma situation som Juhani Tamminen. Nästan var fjärde arbetande finländare ligger i riskzonen för utbrändhet.
Därför, cyniskt sagt, så har folkhälsovården inte råd att klassificera utbrändhet som en sjukdom. Men reellt sett är den en sådan, en kollektivets sjukdom som blommar ut i individen. Och därför är det viktigt vilka värderingar kollektivet – i det här fallet det finländska samhället – driver.
Ett försiktigt medgivande i den riktningen finns i forskarna Arpo Aromaas och Seppo Koskinens översikt över finländarnas arbete, arbetsförmåga och hälsa i början av 2000-talet. De konstaterar: ”Det är oklart i hur hög grad frekvensen av utbrändhet bland befolkningen speglar det rådande läget och förändringar inom arbetslivet. Det är i alla fall klart att den allmänna förekomsten av utbrändhet inte är konstant.”
Går man till botten är det just mänskligheten som arbets- och näringslivet inte har förmått prissätta rätt och därför försvara. Systemet har en prislapp på vad det kostar att vara sjuk – och den lyder ”för mycket” – men ingen på vad det är värt att vara frisk, lycklig och tillfreds med sitt arbete.
Paradoxalt nog är det de sjuka människorna, och deras anhöriga, som återupptäcker grundsanningarna. De tvingas att värdera om. Steve Jobs mänsklighet har ett konkret värde. Hans ohälsa och canceropererade bukspottskörtel är värd ett aktiefall på Apple på nästan 7 procent bara minuterna efter beskedet att den legendariska vd:n är sjukledig till juni.
Själv väljer han också att värdera – och prioriterar lugn och ro och tid med familjen.
Juhani Tamminen får i sitt sköra tillstånd flankstöd av kedjekompisarna Juhani Wahlsten och Pertti Kuismanen från TPS för fyrtio år sedan. De ger ett vittnesbörd om vad som är viktigt i livet:
Att ha någon att ringa när man är svag, att ha familj och vänner som stöttar en.
Att det är livet som helhet som är viktigt.
Och att det inte får ätas upp vare sig av ett arbete, en hobby eller ett aldrig så brinnande kall.
