Räsänen: Omdömeslös – och oskyldig

STORM ÄR inte vad man önskar sig när det är 20 minusgrader ute. Då känns kylan enligt meteorologernas vindkylindex som minus 38. Ett luftskikt närmast huden blåser bort och det blir bitande, hypotermiserande kallt.

En liknande chilling effect talar samhälls­juristerna om kring yttrandefriheten. Hanteras den av otydliga lagar eller slump­artad rättspraxis blir det så kyligt att vi inte längre vågar säga vad vi anser.

Vi blir rädda att en replik med en några minus­grader vass underton i en debatt kan ge en annan värsta köldskadan. Eller oss själva ett straff. Tror vi. Och samtalet, demokratin, mångfalden förlamas.

Det blir som finlandiseringens år då var och varannan av oss undvek att säga någonting snett om Sovjetunionen, hög som låg. Att det var självcensur alldeles i överkant, förstår vi nu efteråt.

"Den juridiska domen mot Päivi Räsänen bör vara friande. I övrigt har hon fel."

PÄIVI RÄSÄNEN, KD-riksdagsledamoten, väntas ännu före sommaren få sitt domslut kring yttrandefriheten kring hennes ”det är ingen stolthet”-tweet om homo­sexualitet till prideveckan 2019.

Som juridisk dom bör den vara friande, liksom de tidigare domarna i tingsrätten 2022 och i hovrätten 2023. Annars får vi sätta oss ner och verkligen fundera på västerländsk rättsordning och friheter ett varv till.

Processen mot Päivi Räsänen är selektiv rättsskipning, i synnerhet när man i en och samma process buntar två incidenter med femton års mellanrum, ett häfte från 2004 och en tweet från 2019, med hennes person.

Bland allt som sägs i bakrum på släktkalas, vid bardiskar och på machoklubbar runtom i landet är Päivi Räsänen knappast den värsta i riket i att tala nedsättande om bögar. Medier­na har gjort henne till den galjonsfigur hon är, ja, men juristerna har ändå inte rätt att gå så här ojämlikt åt just henne.

EN RÄTTSSTAT som Finland ska inte ha en primitiv skyttegravsrätt där man skjuter någon för att visa andra ett varnande exempel. Åklagarna har också frångått principen att en folkvald riksdagsledamots yttrandefrihet ska vara lite vidare, inte snävare än andras.

Bråket om homosexuellas vara och inte vara blir mer och mer marginellt i samhället. I sin kärna kan det förstås fortfarande vara brutalt. En ung person som nyligen återvänt från en homo­healing skrev på sociala medier att ”den kristna kärleken är den grymmaste”.

Men likväl: Om åklagarna syr ihop Päivi Räsänens synder av lösa trådar, bör de också kunna se att hon står i en klar tradition som tror sig vilja alla människor Guds goda väl. Även om hennes ord för många betraktare är föråldrade, motsägelsefulla och absurda före­språkar hon inte våld, eller hets mot någon.

TEOLOGISKT, medicinskt, moraliskt och politiskt förtjänar Päiv­i Räsänen, 66, däremot allt annat än goda betyg.

Inte minst hennes senaste stuntnummer att åka till USA för att i ett republikan­riggat kongressförhör racka ner på Europa, och Finland, var omdömeslöst av en parlamentariker. Rätts­staten Finland har faktiskt så här långt friat henne mer än den har förföljt.

Om någon som hon härnäst skulle packa kappsäcken för att åka också till Moskva för att där låta sig höras offentligt om hur illa det är ställt i ett homo­ifierat Gayropa, som Ryssland krigar mot, klarnar bilden kanske något.