Konsten att älta rätt

De förtroendevalda i församlingarna har nu fyra arbetsår framför sig. Somliga i skaran är gamla rävar i sammanhanget, andra är nya. I viss mån vet en del vad de har att vänta, men i andra avseenden är samtligas fyraårsresa i landet Kyrko-Byrokratien ny, spännande och utmanande för dem alla, oberoende av tidigare erfarenheter. Den nyvalda skaran fördelar sig över tre olika organ, beroende på församlingens status.

Kyrkofullmäktige är den enskilda församlingens högsta beslutande organ. De förtroende valda där godkänner församlingens budget och verksamhetsplan, och följer upp detta med att godkänna bokslut och verksamhetsberättelse. De fattar beslut om församlingens egendom och fastigheter, inrättar och drar in tjänster. Av stiftets 64 församlingar hör 47 till en kyrklig samfällighet. Där utgör gemensamma kyrkofullmäktige den plats där många av de förtroendevalda i Borgå stift kommer att göra sin insats för att leda förvaltningen i samfälligheten.

Församlingsrådet är i det fallet det exklusiva förtroendeorganet för den enskilda församlingen, och dit styr drygt 300 svenska ledamöter kosan. Den evangelisk-lutherska kyrkan har insett att aktiva lekmän behövs. I strategin för det svenska stiftet blickar man framåt mot ett 2015 där medlemmarna är ”medvetna, motiverade och delaktiga” och där församlingarna bärs av ”anställda, förtroendevalda och aktivt lekfolk gemensamt”. Det är positivt.

Det ska erkännas utan omsvep: mycket av det som kommer att ligga framför de förtroendevalda är rutinartat och handlar om att godkänna och fastställa sådant som binds upp av strikta och ofta ganska rigida ramar. Den som vill visionera och ljuda högt och fritt, kan ibland krocka omilt mot en kyrklig byråkrati. Men också den har sin gråa charm.

En av dem som suttit med i ett av dessa församlingsråd, Närpes, under förra mandatperioden är Rita Nordström-Lytz. Hon sammanfattar sina erfarenheter i ett av bidragen i Frimodig, den nyutkomna handboken för de förtroendevalda:

Kanske hade uppgiftens omfattning – om jag varit fullt medveten om den – skrämt bort mig? Jag, som bara ville göra en liten insats och ge mitt lilla arbetsbidrag, samtidigt som jag trodde på möjligheten att utveckla och vidga församlingens verksamhet.

I detta tysta, och många gånger ganska sega arbete hon nu ger över till nästa ansvarsbärare upptäckte hon en verklighet som bildar en skarp kontrast till polariserade debatter i strålkastarbelysning. Den drivs i bästa fall av en slags naturlag, som gör att skillnader och motsättningar sätts åt sidan – nej, inte försvinner! – men sätts åt sidan i den stund människor kavlar upp ärmarna för att utföra ett gemensamt arbete.

Rita Nordström-Lytz sätter fingret på den i sitt bidrag:

(…) Konstellationer som liberal eller konservativ, man eller kvinna, sakkunnig eller i saken oinsatt, ung eller gammal, har jag personligen inte erfarit som relevanta. Vi har kors och tvärs i församlingsrådet stött och ifrågasatt varandras synpunkter med syftet att nå så goda lösningar som möjligt. Vi har understött goda förslag, oberoende av vem som framställt dem. Vi har sällan grälat. Vi har i stället ”ältat” våra beslut tills vi nått en gemensam slutsats, vilket inneburit att vi nästan aldrig röstat i någon fråga. I den meningen tycker jag att församlingsrådet fungerat fruktbart; vi har strävat efter att förstå varandras hållningar och därför också stått relativt eniga kring de beslut som fattats. Konsensus i alla lägen är ingen universallösning. Men den ädla konsten att älta har sina poänger där människor och övertygelser möts, stöts och blöts. Det mötet erbjuder alla att gå vidare, en aning klokare, en aning öppnare, en aning ödmjukare.

Det är vad den friska kyrkan handlar om.