Utifrån sett var det kanske inte ett så stort under att Jukka Paarma började studera teologi. Med det valet gick han nämligen i sin pappas fotspår. Men riktigt så enkelt var det inte.
– Egentligen var det tvärtom. Jag reflekterade intensivt över andra möjligheter inte minst just för att jag inte automatiskt ville gå i min pappas fotspår, berättar ärkebiskop Jukka Paarma.
En del av de yrkesalternativ som Paarma reflekterade över – mer eller mindre allvarligt – hade att göra med kroppslig kultur, alltså med idrott. Det berodde på att idrott, i synnerhet bollspel och orientering, var sådant som intresserade honom och som han aktivt ägnade sig åt.
– En möjlighet jag tänkte på var att bli sportjournalist, en annan – som det hette på den tiden – gymnastiklärare. Ett tredje alternativ, som föll utanför den idrottsliga ramen, var att bli historielärare.
Teologi och vetenskap
Erfarenheterna från skriftskolan satt i alla fall djupt och under beväringstiden fattade Paarma mer eller mindre uttalat sitt beslut: han skulle bli präst. Ett steg i den riktningen var att han i armén sökte sig till militärprästutbildningen och efter avtjänad värnplikt till teologiska studier vid Helsingfors universitet.
– Under studietiden väcktes mitt intresse för den vetenskapliga sidan av teologin och i början av min prästkarriär var jag tjänstledig en tid för att arbeta som assistent.
Det centrala för Paarma var i alla fall att vara präst och uttryckligen församlingspräst. Och det blev Paarma också … till en början.
Läs mera i Kyrkpressen 18/2010.
