Den döda själens närvaro i det offentliga rummet blir mest uppenbar på gravgården natten mellan den första och andra november. Medan fyrverkeripjäser förgäves försöker lysa upp den svarta himlen, och hornorkestern taktfast uppmuntrar till dans och leenden, sitter anhöriga i lågmäld samvaro vid de överdekorerade gravarna. Barnens glada skrik när de jagar varandra mellan stenarna, och turisternas fotoblixtar, bidrar till en säregen känsla av djupt allvar och uppsluppen glädje.
Doften av talrika orangegula cempasuchil (tagetes erecta) ligger tung i dunklet och får sällskap av chili och tortillas när bröd bryts i tyst gemenskap. Turisternas tillfälliga nattvisit på gravgården stör knappast mannen som redan sover vid sin hustrus grav. Eller är det mammans sista viloställe, eller någon annan närståendes? Det vet vi inte men känner påtagligt att här går gränsen mellan det privata och det offentliga – avståndet mellan liv och död kan knappast bli kortare än så.
Stapplande i mörkret bland alla dessa stenblock, somliga sneda och omkullfallna, och omgiven av andra tysta skuggor, glömmer jag tillfälligt min akuta magsjuka. Den nyfikna blicken från en gammal indiansk kvinna blänker i ögonvitan. Jag är bekräftad.
Utanför de slitna gravgårdsmurarna skramlar marknadens mekaniska förlustelseapparater i ett febrilt försök att ytterligare höja stämningen. Gatukökens matos och sötsakernas lockande förpackningar återbördar gravgårdsbesökaren till verkligheten. Döden är visserligen nära, men dock bakom en mur.Memento Mori
De spanska conquistadorerna (från latinets conquisitor: ”uppspårare”, ”värvare”) var de första västerlänningarna som kolliderade med denna mångtusenåriga tradition som till sin yttre utformning påminde om den medeltida karnevalens uppochnedvända värld. Och de var också de som, i tidens anda, från den gamla världen till den nya förde med sig det symboliska bildspråket kring memento mori (Kom ihåg döden). Döden var ofrånkomlig både för fattig och rik, för katolik och lutheran.
Octavio Paz, nobelpristagare i litteratur 1990, har förklarat att mexikanerna är ett rituellt sinnat folk som med ibland våldsamma åthävor betvingar den inre ensamheten. Fiestan är den enda lyx som mexikanen kostar på sig. ”Och denna fest, genomkorsad av blixtar och yra, är som den lysande baksidan av vår tystnad och apati, vår måtta och vresighet.”I det katolska Mexico förenas allhelgonahelgen – todos santos, med De dödas dagar – Dia de muertos. Under senare decennier tillkommer dessutom inslag av amerikanskinspirerade Halloweenfestligheter.
Idag involveras de gamla traditionerna också i en officiell statlig kulturpolitik som strävar efter att profilera det genuint mexikanska. Även i det sammanhanget får döden en synlig position på livets karta.
Läs mera i Kyrkpressen 44/2009
