Kyrkans dolda resurser

De indirekta konsekvenserna kommer med en viss fördröjning, men de kommer. Det innebär att inte endast företag måste anpassa sig till en ny verklighet. Också staten, kommunerna, kyrkan och församlingarna tvingas reagera. Också de måste – som det heter – se om sitt hus.

Åtgärder med anledning av den nya ekonomiska verkligheten som företagen lever i vidtas för att nå bestämda mål. Först prioriteras, rangordnas, målen och därefter åtgärderna.
Kyrkan och församlingarna delar, tillsammans med staten och kommunerna, företagens verklighet. Också de politiska och kyrkliga beslutsfattarna måste vara beredda att kritiskt och fördomsfritt se över sina prioriteringar.
Det är ju osannolikt att det som man gick in för i övertygelsen om fortsatt ekonomisk tillväxt är vettigt eller möjligt att genomföra i dag.

För kyrkans och församlingarnas del underlättas prioriteringsprocessen av att uppgiften är given en gång för alla. Den finns definierad i Jesu missionsbefallning och har för vår kyrkas del formulerats i kyrkolagen och kyrkoordningen.
Uppgiften är att förkunna Guds ord, att förvalta sakramenten, att utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan.

I den välkomna strategihandledning för församlingarna som nyligen utkom på svenska (Pub-likationer från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 2009:6) betonas genast i början att ”kyrkans framtid beror i hög grad på hur vi sköter dess grundläggande uppgift”.
Lite senare sägs att ”utgångspunkten för planeringen måste vara kyrkans väsen och det uppdrag som anförtrotts kyrkan”. Alltså det uppdrag som ovan nämndes.

Den övergripande frågan i planeringen av verksamheten och i prioriteringen av verksamhetsformerna bör därför vara: sköter vi med detta kyrkans grundläggande uppgift på bästa tänkbara sätt?
Det svåra är att i princip allt gott som görs är ett ja-svar på den frågan. Plus att allt som ännu kunde ingå i verksamheten också är det. Också här gäller sentensen alltid mer, aldrig nog.

En väg vidare kan vara att reflektera över hur direkt eller indirekt en viss verksamhet bidrar till att förverkliga kyrkans grunduppgift.
Det mest indirekta i förhållande till förkunnelse i olika former, sakramentsförvaltning, diakoni och mission blir i den modellen det man först kan överväga att avstå från.

Omfånget av verksamheten och hur den ordnas avgörs ytterst av vilka resurser som står till förfogande.
I vår kyrka har vi mer eller mindre vant oss vid en utveckling mot verksamhet baserad på lönearbete. Med andra ord på att det finns anställda som tar ansvar för och sköter allt.
Detta är naturligtvis förenklat sagt och verkligheten varierar också till denna del från församling till församling, men rent allmänt taget torde bedömningen vara korrekt.

En central, kanske till och med avgörande fråga i vår nya verklighet är om det också till denna del är dags för omprioritering.
Kunde inte församlingarna mera satsa på att ta fram och aktivera de dolda resurser som finns i form av kunniga lekmän i stället för att utgå från vad man klarar eller inte klarar av med avlönad arbetskraft?
Att i ord och gärning sprida det kristna budskapet, alltså förverkliga kyrkans grunduppgift, är en uppgift alla kristna är kallade till. Var och en gör det på sitt sätt och med sina nådegåvor.

Om de aktuella utmaningarna möts idérikt och konstruktivt kan det visa sig att de blir till stor välsignelse för kyrkan och de enskilda församlingarna.
Så går det om alla de resurser som trots allt finns aktivt kartläggs och fördomsfritt ställs till Guds förfogande. Men så går det knappast om tid och krafter i allt för hög grad används för att bokföra minustecknen i budgeterna.
Så gjorde de första kristna med lärjungarna i spetsen.