De gamla cyklarna var inte alls gamla eller i dåligt skick. Tvärtom. De var som nya och i alldeles prima skick.
Problemet med dem var att de var obekväma. Då man cyklade måste man sitta framåtlutad på ett sätt som gjorde att man påmindes om att man har nack- och sittmuskler. Och det i timmar efter avslutad cykeltur.
Till syvende och sist blev det helt enkelt motbjudande att bestiga dessa ädla springare. Eller mera prosaiskt sagt: att göra cykelturer.
Eftersom vi bägge tycker om att cykla började vi se oss om efter cyklar som var bekvämare. Vi hittade också snart en dam- och en herrcykel av samma märke och modell. Damcykeln var smaragdgrön och herrcykeln kolsvart. Färgerna var tilltalande och cyklarna såg bekväma ut. Vi blev förtjusta.
En kommentar från försäljaren fick i alla fall plötsligt intresset att svalna en aning.
– De här seniormodellerna har blivit mycket populära.
Det kändes nästan lika irriterande som då en biljettförsäljare på en spårvagn i Stockholm undrade om vi skulle ha vanliga biljetter eller pensionärsbiljetter. Åtminstone jag förstod plötsligt den dam på 83 år som inte kunde ta pensionärsbussen med motiveringen att det ju bara är gamla människor som tar den. Inte heller min hustru såg ut att trivas med kommentaren.
Men samtidigt gick det upp för mig att jag förhoppningsvis var lite som både min gamla och min nya cykel. Som den gamla i den meningen att den inte alls var dålig som sådan utan endast olämplig på grund av vissa egenskaper som inte längre passade mig. Som den nya i den meningen att den just nu är perfekt inte trots utan just för att den är en seniormodell.
Vi kom just hem efter en skön och avstressande runda med de nya cyklarna. Med både nack- och sittmusklerna i skick. Tacka vet jag fungerande seniormodeller.
