En svårare fråga är hur jag själv förändras. Klart att mitt utseende har förändrats, men har det någon betydelse? Till sättet har jag blivit mer filosofisk. När jag var yngre kunde jag peta sönder en videokasset i stundens ingivelse, idag skulle jag tänka efter om Mr Bean faktiskt förtjänar att bli sönderklippt.
När Jerusalem sjunger om ständig förändring menar de troligtvis den inre, andliga förändringen. Att vara troende är inte ett on-off-tillstånd, utan en ständigt pågående process. Frågan är bara om förändringen sker framåt eller bakåt, i en bra eller i en dålig riktning. Jag tror att skribalägret och konfirmationen är en bra kickstart för den andliga utveckligen. Som yngre följde jag nog med till gudtjänsten, men på den tiden gick trosutövandet främst ut på att käka russin ur mammas handväska. Efter skriftskolan började den personliga tron utvecklas och kontakten med församlingen bli starkare. Det ledde senare till deltagande i ungdomssamlingar, höstdagar och ungdomens kyrkodagar på olika håll i landet.
När jag var liten ville jag bli kock. Hade jag inte förändrats skulle jag knappast jobba som sommarredaktör på Kyrkpressen. Samtidigt tror jag inte att russinen är orsaken till att jag gillar att delta i kristna evenemang.
Om vi aldrig förändras skulle vi sannolikt förbli ganska tomma varelser. Därför får vi hoppas och be att Herren leder utvecklingen åt rätt håll. Själv trivs jag bättre som aktiv journalist än som rus-sinätande kock.
