Att gifta sig och på fyra år få tre barn, har fått henne att lära känna sig själv på ett nytt, avskalat sätt.
– Att gå i skola och studera gick på räls, men att få familj är som att fiska på djupt vatten, säger Jutta Eklöf.
Både hon och hennes man är prästbarn och de tyckte i början att de var ganska lika. Idag ser de olikheterna.
– Förälskelsen förde oss samman, sedan fick vi lära känna varandra på riktigt. Det gör gott att i relationen våga vara obekväma, inte bara stryka medhårs, våga vara sårbar. Vi har tron gemensam och bönen har stor betydelse för oss båda. Vi har sett att när vi grälat så att allt låst sig så kan bön lösa upp situationen så att vi kan prata igen.
Men betydligt enklare är det att vara två än fyra och nu snart fem.
– Vi gifte oss med insikten att vi kanske inte får några barn. Därför var undret så stort när vi fick Rasmus och sedan Benjamin.
Rasmus föddes utan ändtarm och det har varit svårt att se sitt lilla barn lida av olika behandlingar. Som baby hade han stomipåse, nu blöjor, framtiden är osäker.
– Vi försöker förklara allt för honom vartefter. Ett medfött handikapp är ändå lättare att tas med än ett som kommer senare.
– Det är inte lätt att få barn och att fostra barn. Men att få vara mamma och hustru ger mitt liv mer mening och innehåll. Det är roligt att se pojkarnas utveckling, höra deras funderingar. Hur olika och ändå lika de är.
Läs mera i Kp 17/2008.
