Stamningen och jag

Senaste vår sedan såg jag den omdiskuterade och Oscarbelönade filmen The King's Speech, berättelsen om kung Georg IV av England som besvärades av svår stamning. En gamman god barndomsvän ringde upp mig och sade att han gärna skulle se filmen och att det bara finns en människa som han ville dela filmupplevelsen med.

Jag har själv stammat enda sedan jag började prata och är med andra ord född stammare. Jo, det är ju faktiskt så att talfelet stamning är en neurologisk funktionsstörning som finns i generna och är därmed inte en följd av att t ex grannens arga hund skrämt upp en som barn.

I tonåren var stamningen nog som värst och svårast och det är knappast så underligt i och med att det under den tiden också annars händer så mycket både i kropp och knopp. Som stammare lär man sig undvika svåra talsituationer och åker slalom mellan svåra ord och andra kommunikationsutmaningar. För en stammare är dom hör- och synbara symptomen bara toppen av isberget. Den stora massan finns inom den som stammar, i form av rädsla och skam.

Personligen känner jag mig lyckligt lottad över att under åren, med Guds, människors och sångens hjälp, övervunnit det mesta av rädslor och undvikanden. Därmed har också stamningen krympt ihop betydligt. Både svåra, men också ibland ganska komiska, minnen lever ändå kvar. Ett minne av det mer komiska slaget kommer här:

Vi var med Nina ganska nygifta och bodde i Helsingfors. Maten handlade vi för det mesta i en sympatisk närbutik i södra Haga. Jag står vid köttdisken och tänker inhandla broilerlår (jo, det var lösvikt som gällde på 80-talet!) Bakom disken stod nästan alltid samma glada, tämligen kurviga och storväxta dam med sitt yvigt burriga röda hår. Så också den här dagen.

”Mitä saisi olla herralle tänään?” kvittrar damen glatt

”Hmm.. o-o-ottaisin b-rroileria”

”Saisiko olla koipipalaa vai rintapalaa?”

Här blev det tvärstop. Jag skulle ju ha lår, dvs koipipalaa, men k-ljudet var nästan det svåraste ljudet för mig att få fram i en stressad situation.

”K-k-k-k..” kämpade jag några sekunder men hasplade sedan i paniken ljudligt ur mig:

”Rinnat näyttää hyviltä!” ... varpå damen sträcker på sig, ler brett och utbrister:

”Ainahan ne rinnat hyviltä nayttää!”

Jag kände onekligen en viss lättnad när man något år senare började få broilerlår vid självbetjäningsdisken i färdig vakuumförpackning..

Man räknar med att ca 1 % av befolkningen stammar vilket betyder att vi stammande finlandssvenskar är ungefär 3000 till antalet. Det är därför sannolikt att du som läser det här känner någon som stammar. Två små tips: Låt den som stammar tala till punkt utan att fylla i och försöka gissa vad hon/han tänker säga. Ha tålamod och håll gärna ögonkontakt.

Det finns underbara intresseföreningar för stammare både på nationell och nordisk nivå. Har man ett handikapp, vilket som helst, också ett som långt går att dölja, så lönar det sig alltid att söka hjälp och stöd. Det ger både nya vänner, kunskap och uppmuntran på färden vidare.