Om du vill berätta, så vill jag lyssna

Skulle jag inte vara präst, så skulle jag nog arbeta med barn. Kanske på dagis. Jag älskar det genuina och omedelbara hos små människor. Och när de blir större söker jag fortfarande komma i samtal med det barnet, som jag tror att finns i varje människa.

Ibland är det lätt. Ibland är strukturen i en människa tydlig och bekväm för henne själv, medvetandegjord. Men ibland är överbyggnaden så arkitektoniskt genomtänkt att det är svårt att se vilka balkar som är bärande.

När himlakören är på hörbart avstånd - när evigheten kommer nära - är det lättare att höra människans eget ljud. När smärta eller glädje, förtjusning eller förfäran, nyfikenhet eller längtan överrumplar en, då framträder det genuina, omedelbara och sårbara. Om det tillåts, och har tillåtits.

Det är ett privilegium i mitt arbete som präst, att jag får komma människor nära.

Under veckoslutet var jag och min familj på en församlingsutfärd som barn- och familjearbetet ordande. Jag såg hur församlingens barnarbetsledare arbetade. De hjälpte någon med bältet i bussen, ledde en sångstund, småpratade, snöt en näsa och höll andakt. ”Jag kan vara med barnen, så får du duscha i lugn och ro.”

Kyrka, när den är som mest sig själv. När den ser till den lilla människan, som kan vara av vilken generation och vilket format som helst, och frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad behöver du?

Jesus ställde den frågan till människor som tydde sig till honom, även om han antagligen visste svaret. Det tycker jag är spännande. Om Jesus ställde den frågan, med all den insikt han som Gud av Gud hade, så behöver vi säkert också göra det.

Vi kan tro oss förstå och veta vad det är vi ser i människor vi möter, men det finns alltid så mycket mer att veta, också om de människor som står oss allra närmast. Varje människa är sitt eget universum, sitt eget outforskade världshav.

Och jag vet inte om Jesus ställde frågan som ett exempel för oss, eller därför att det överlag gör oss gott att få formulera oss. Kanske behöver vi få berätta vad vi behöver för att bli tydligare både för oss själva och för andra.

Min vän Mari Puska, kyrkoherde i Mariehamn, sa en gång: ”Hur kan vi någonsin vända ryggen mot Kristus om vi vänder oss mot människan och frågar: Vad kan jag göra för dig?”

Nu är jag i Åbo och Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, har börjat sin vårsession. Den här veckan frågar jag och 108 andra av kyrkan: ”Vad vill du att vi ska göra för dig?” Vad kan vi göra för Kristi kropp? Vad för Guds rike framåt i vår tid och vår kontext?

Vi är beslutsfattare, förtroendevalda. Alla församlingar har sådana. Alla församlingar har församlingsanställda. Människor som församlingen kallat att som arbete eller mot arvode fråga: "Vad vill du att jag ska göra för dig?"

Jag hoppas att vi som beslutsfattare, förtroendevalda och anställda ställer oss inom hörhåll, så att vi hör vad Kristi kropp, den lilla människan, berättar om sig själv och sina behov. Den kommunikationen och kontaktytan behöver kyrkan för att fungera. Det kräver mod både att fråga och att lyssna, och alla kan göra bådadera, men för kyrkans förtroendevalda och anställda är det en del av uppdraget.

Om du vill berätta, så vill jag lyssna.