Flera av mina diakonkolleger har här i bloggen under senaste tid berört olika teman som har med sommartiden att göra. I år har jag jobbat genom alla sommarmånader och jag vill också dela med mig av de tankar som väckts i mitt nya arbete i Vanda svenska församling.

Sommaren har sin egen rytm. Tempot saktar ner, många reser bort, verksamheten håller stängt och sociala medier fylls av bilder från stränder, sommarstugor och grillkvällar. För många är sommaren en efterlängtad tid av vila.

Men nöden tar inte semester.

För en tid sedan mötte jag en ung man. Han bar på en oro som nästan gick att ta på. Ekonomi var ansträngd, ja rättare sagt en katastrof. Han hade inget arbete. Hyran var svår att betala. Depressionen gjorde dagarna tunga och framför honom väntade ett rättsligt beslut vars utgång han inte kunde påverka. Ovissheten och rädslan åt sig in i varje tanke. Sommarsolen förändrade inte hans verklighet. Den gjorde den snarare tydligare. När andra planerade semester försökte han bara ta sig igenom nästa dag.

Som diakoniarbetare möter vi människor vars berättelser ser olika ut, men som ofta innehåller samma längtan. Att bli sedd, lyssnad på och inte behöva bära allt ensam. Att få hjälp ens med något i den kaotiska vardagen som ofta fylls av en stor oro. Jag möter den som saknar en trygg plats att sova på. Den som kämpar mot sitt beroende och undrar hur man ska orka ännu en dag utan droger. Familjer där relationerna gått sönder. Barn som försöker hitta sin plats i ett nytt land, med ett nytt språk och ett nytt sammanhang. Människor som vårdas på sjukhus långt hemifrån, där sjukdomen känns ännu svårare när språket inte räcker till.

Sommaren förändrar ibland hur nöden ser ut, men inte att den finns. När skolorna stänger försvinner en viktig vardagsstruktur för många barn. När ordinarie verksamheter går på sparlåga kan ensamheten bli ännu större. Den som redan lever på marginalen får inte automatiskt en lättare tillvaro bara för att kalendern visar juli. Nöden tar inte semester.

Diakoni handlar inte om att ha enkla lösningar på svåra probelm. Vi ka inte trolla bort psykisk ohälsa, arbetslöshet eller missbruk. Men vi kan finnas där. Vi kan lyssna, vi kan erbjuda råd. Vi kan hjälpa människor att hitta vägar vidare genom kontakter, praktiskt stöd och gemenskap. Vi kan påminna någon om att deras värde inte avgörs av deras ekonomi, deras misstag eller deras livssituation.

I evangeliet möter vi en Jesus som gång på gång såg den människa som andra gått förbi. Han frågar inte om det passar i kalendern. Han ser, stannar och möter. Det är också diakonins kallelse och allas vår uppgift som medmännsikor.

Kanske är det just det sommaren kan påminna oss om. Att stanna upp. Att se vem som finns i vår närhet. Den ensamma grannen. Den nyinflyttade familjen. Den unga vuxna som tappat fotfästet. Den äldre som inte fått besök på länge. Den som bär på en oro ingen annan känner till.

Nöden tar inte semester. Därför kan inte heller vår medmänsklighet göra det.

Sommaren ser olika ut för oss alla. Kanske njuter du fortfarande av semestern eller sommarlovet. Kanske längtar du efter att återgå till vardagens rutiner. Kanske befinner du dig i ett skede där varken arbete eller studier står i centrum. Själv har jag nyligen återvänt till arbetet efter semestern.

Under semestern har jag haft glädjen att tillbringa många fina dagar tillsammans med familj och vänner. Dagarna har fyllts av nödvändiga måsten, trevlig samvaro, små utflykter och stunder av vila. Det har funnits plats både för aktivitet och för de där långsamma, lata dagarna, och ibland även för tråkiga stunder.

Mot slutet av semestern kände jag ett visst vemod över att ledigheten, med all den frihet den rymmer, snart var över. Nu gläds jag över allt det fina som sommaren hittills har gett och njuter av att det fortfarande är sommar.

Jag känner också tacksamhet över att få återvända till det välbekanta, en tillvaro med ordning och struktur. Arbete, skola, dagvård, aktiviteter och rutiner ger vardagen dess rytm och är en källa till både stabilitet och trygghet.

De dagliga rutinerna kan ibland upplevas som plikter, men de skapar också mening och sammanhang i livet. De bidrar till regelbundenhet och balans, något som hjälper oss att må bra. Inte minst när livet utmanar oss kan rutinerna och vardagens rytm ge ett välbehövligt stöd och hjälpa oss att hitta fotfästet.

En ny termin påminner oss om att livet ständigt ger nya möjligheter. I mitt arbete möter jag ofta människor som saknar trygga rutiner eller ett sammanhang att återvända till. Jag möter också människor som har funnit en gemenskap, en plats att gå till där någon saknar dem om de inte kommer eller en uppgift att sköta i församlingen. Många olika aktörer erbjuder regelbunden verksamhet som kan ge var och en av oss mening, gemenskap och struktur åt dagen, veckan eller månaden. Församlingen vill också vara en sådan plats.

Gud, hjälp oss att se varandra och att tillsammans skapa gemenskap och tillhörighet, så att ingen behöver stå ensam. ❤️

Vi var på en fest.

Vi kom in på djupare samtal med några vänner. De hade läst Domen, Evangeliets bortglömda dimension av Olof Edsinger och sa att det är ju hemskt allvarligt det här med himmel och helvete. Man borde ju tala mer om det, predika mer, informera mer, varna mänskor. Bibeln lär faktiskt så att det finns två vägar. Vägarna går åt motsatt håll. Vi talar så gärna om Guds kärlek och nåd men få präster predikar idag om domen: himmel eller helvete och varför nåden är viktig och vad Guds kärlek verkligen innebär. Egentligen måste den potentiella vredesdomen som Bibeln undervisar om drabba alla mänskor som inte vill ta emot räddningen som är Jesus försoning för våra synder.

Det är allvarligt. Det är obehagligt att tala om.

Festen blev högljuddare ute på den svala terrassen där ungdomarna stojade och tävlade. Vi fyra satt inomhus i värmen och soffan medan kväll utbyttes till senkväll och vi hade lång väg hem. Alla äldre gäster hade åkt hem för länge sedan men ungdomarna började nu först komma ordentligt i form. Värmen, tystnaden och allvaret berörde mig som en kontrast till glädjetjuten och den kyliga luften och molniga himlen ute – bara en balkongdörr skilde oss åt. Bara ett ja eller ett nej till Guds frälsning skiljer mänskor åt för en hel evighet.

Ett minne dyker upp.

Den amerikanska sångaren och låtskrivaren Don Francisco gav ut låten Gotta Tell Somebody som jag bara inte kunde sluta lyssna på när jag kom till tro för ca 35 år sedan. Jag satt i tåget, gick från tåget på stan och lyssnade på Gotta Tell Somebody i min walkman: evangeliet måste ut, alla måste få höra. Fattar ni? Och hans låt He is Alive. Jesus lever. Lyssna på sångerna på youtube!

Jesus är densamma igår, idag och i evighet. I Folkbibelns översättning läste jag i morse ur Luk 9:25: Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad? Guds ord har inte ändrats. Må vi förändras i våra möten med Jesus, söka oss nära hans hjärta och dela med oss till dem som inte vet.

Det blev ett besök i Fredrika och Johan Ludvig Runebergs författarhem i Borgå, ett museum sedan 1882. Pelargonerna möter mig på yttertrappan och nere i den lilla trädgården dignar träden av äppelkart och buskarna av krusbär. Nog kan man vänta sig en dikt till en fågel här. Hur nöjd och glad fågeln är fast den varken samlar eller skördar och inte vet vad morgondagen bär med sig. Säg mig du lilla fågel där upp bland almens eller äppelträdets blad. Hur kan du ständigt sjunga och ständigt vara glad? Lina Sandell blir inte efter med psalmen Blott en dag. Att ta en dag i sänder. Ibland är dagen tung, ibland snabb och härlig. Vardagarna är flest. Också Bibeln lär oss att leva av Guds hand och en dag i taget. Det handlar om glädje och förtröstan. Glädje i Gud trots livets svårigheter och förtröstan på Gud hur allt än ter sig runt omkring oss. Också psalmen Jag lyfter ögat som Runeberg skrivit sprudlar av tacksamhet. I andra versen sjunger vi att vi är så glada att få tacka Gud och att Gud förstås hör våra böner. Vi tackar för allt vi fått och får älska och äga och slutligen är vi trygga i att Gud har sin hand över våra liv och vi ber om att få växa för livets land som är Guds himmelska rike.

Man får säga vad man vill om Runeberg. Men dikter och psalmer kunde han skriva som håller än idag. Han kunde sin Bibel, kunde ta av sig prästkappan och rektorsminen och bli som ett barn då han skrev psalmer. Han tuggade hungrigt i sig av nåden och delade med sig av den i diktform.

Sträng lär han ha varit mot sina elever i gymnasiet. Kanske var han sträng också mot sig själv och behövde nåden så innerligt. När han mötte Guds nåd, när han satt inför Gud i sin trädgård lyckades liv och längtan en stund förenas, glädjen porla fram, tron bära. De stunderna kanske under äppelträden eller i den lilla syrenbersån i samma trädgård var väl det vi kallar uppenbarelsestunder, de där uppe-på-berget-stunderna då vi på något sätt smälter in i Guds ljus och kärlek. Ögonblick av nåd.

Hela skriften är nåd för oss. Den fostrar, vägleder, gläder oss - Guds ord frälser oss, ger oss tro och fördjupad tro. Vi behöver mycket nåd för vår själ, kropp och ande, för vårt bristfälliga liv här på jorden.

Efter lite strosande köper vi glass och smak: runeberg, mandelsmak med hallon.

Så blir det kväll framför ett blankt hav. En dopping dyker, en vit svan mot gråsilvrigt vatten, en koltrast som påminner om sin närvaro. Runebergs psalms ord ur Till natt det åter lider känns rätt: O Gud, min bön jag slutar och mot din nåd mig lutar. Ej finnes ro i världen som på den huvudgärden.

En obruten rengbåge sträcker sig över himlen. De starka färgerna mot den dovt blåa åskhimlen är som ett påstående. Jag hoppas jag hinner tänka min tanke till slut innan regnet är över mig. Jag torkar stänken av skärmen.

Jesus säger: ”Ni är världens ljus.” Jag vet inte om man ska ta det som ett konstaterande, ett förtroende eller ett hopp. Men för den som tror på Jesus har det kanske mindre betydelse. Om det inte är så, men det är hans vilja och önskan, är det något vi får låta gå in under paraplybönen: ”Låt din vilja ske”. Och låta det ske.

För att lysa måste man vara okej med att synas.

Jag har förstått att jag kan upplevas som självsäker, trygg och obrydd av vad människor säger och tänker om mig. Men så enkelt är det nog inte. Min hud är en människas hud, min bröstkorg är ingen skottsäker väst.

Om jag är självsäker och trygg är det bland annat därför att jag vet vems axel jag får gråta mot. Efter att några gånger ha fått stå i kristallregn när glastak krossats, vet jag att en människa aldrig står ensam i utveckling. Det krävs fler axlar. Det är knappast en slump att Jesus sände ut lärjungarna två och två, och att han i sitt avskedstal underströk: "Detta befaller jag: att ni ska älska varandra."

Ljus visar också vad som kastar skuggor, och det kan vara svårt att se. Det kan göra en förkrossad, desillusionerad, kanske till och med lamslagen för en stund. Men med tiden blir man mindre rädd för allt det som rör sig i mörkret. Kanske för att man lär sig lita på att mörkret inte övervinner honom, som är världens ljus.

Jag torkar av skärmen igen. Vid en av strandkrogarna tackar dragspelsorkestern för applåderna. Som svalor cirklar en handfull barn omkring och på sina cyklar. De pratar om huruvida de ska ta skydd undan regnet under bron, eller om lite vatten inte gör någonting. Det är ju så roligt, och de måste ju ändå hem snart. Vad gör det, om de blir blöta i regnet.

När man vill något tillräckligt mycket, faller rädslan i bakgrunden, nästan av sig självt. Som om viljestyrka, när den drivs av kärlek, är magnetisk och repellerar rädsla.

Rädslan kanske inte försvinner. Det kan fortfarande kännas obekvämt. Benen kan fortfarande kännas som spaghetti och tungan torr som sandpapper. Det är inte så farligt.

”Det som görs i kärlek görs väl”, sa Vincent van Gogh.

Låt oss älska, så som Gud först älskade oss. Låt oss ge oss till känna, säga vad vi ser och tänker, visa vår kärlek och heliga vrede. Lysa.

Du är världens ljus. Och världen väntar på att få se dina strålar.