I mitt arbete lever jag i en vardag präglad av ovisshet om när döden kommer och knackar på dörren. Det var bara förra veckan som jag satt mitt emot henne vid lunchbordet.

Jag brukar variera var jag sätter mig; jag vill ge alla en möjlighet att bli sedda. Just den dagen hade de andra som brukar sitta vid hennes bord inte kommit, så jag bestämde mig för att sätta mig med henne så att hon inte skulle behöva sitta ensam. Hon var ibland snabb på foten, så medan jag gick runt i rummet för att hälsa på de andra hade hon redan hunnit fram till matkön.

Jag tog ett språng fram till henne och gav henne en kram. ”Nu ska du inte hasta dig så att du faller omkull”, sa jag.

Jag tog tallriken ifrån henne och började skyffla upp mat på den. Det känns kanske obetydligt för dig som hör det, men det är precis det jag gör varannan onsdag: hjälper till att ta mat och bära den till bordet för de många äldre som tagit sig till de dagledigas lunch.

I 1 Petrusbrevet 4:10 står det: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” Att tjäna innebär att se andra som värdefulla och värdiga att bli betjänade, precis som Gud ser dem. Diakoni kommer från det grekiska ordet diakonia, vilket betyder just ”tjänst” eller ”tjänande”. Diakoni beskrivs ofta som att ”förkunna evangeliet i handling”. Det innebär att den kärlek Gud visar människan ska föras vidare genom konkreta handlingar av omsorg och kärlek.

Förra veckan visste jag dock inte att det var sista gången jag fick sitta framför henne och prata om vaniljglassen som var så go, men svår att äta. ”Du ska ta och doppa din sked i kaffet så att den blir varm, och sedan ta en bit av glassen”, var en av de sista meningarna jag fick säga till henne.

Jag är tacksam för allt jag får dela med mina församlingsbor. Vi får skratta och gråta tillsammans, vi får ta svåra och viktiga samtal, men vi får också dela vardagliga stunder kring kaffe och glass. Men viktigast av allt: jag får tjäna dem för att Gud älskar dem.

Vi befinner oss just nu i påskveckan. Påsken bär ett alldeles särskilt budskap om att ljuset bryter igenom mörkret och att livet på ett ofattbart sätt kan resa sig där allt tycks hopplöst. Det är ett budskap om att vi får vila i ett större hopp än vårt eget.

I diakonins vardag får detta hopp ofta ta konkret form i människomöten, samtal och gemenskaper där människor bär varandra när livet är tungt. Diakonin kan bli ett slags ställföreträdande hopp och ljus för den som lever i en svår situation. Det kan ske genom att en diakoniarbetare eller medmänniska finns där, vandrar med och lyssnar. I samtalet kan nya perspektiv växa fram. Råd eller konkreta stödinsatser kan ingjuta hopp och ge kraft att ta nästa steg. Men hopp kan också väckas och stärkas i de gemenskaper och sammanhang som församlingen och diakonin skapar för människor i olika åldrar och livssituationer.

För ett par veckor sedan deltog jag i "Hoppets skrivarverkstad", ledd av prästen Malena Björkgren, i vår Café Orchidé-grupp. Där spanade vi efter ljusglimtar i en orolig tid, samtalade och delade sådant i livet som vi är tacksamma över och sådant som inger hopp. Ofta är det så att det vi känner tacksamhet över också kan bli en källa till hopp. Många uttryckte tacksamhet över hälsa, relationer, sammanhang och gemenskap. Flera lyfte fram tacksamhet över olika gemenskaper i församlingen och över att få vara aktiva i församlingen.

Som avslutning fick deltagarna möjlighet att skriva tackkort eller brev till någon de vill tacka, för att på så sätt sprida hoppet vidare. Den dagen åkte jag hem med sol i hjärtat och i sinnet, stärkt av delandet och gemenskapen, och med ett tydligare fokus på det jag själv är tacksam över, det som bär och ger mig hopp.

Nuförtiden har jag en tradition; inför påsken handlar jag endast ett pynt. Pyntet får inte vara i plast utan glas eller porslin. Årets inköp blev en höna i porslin från loppmarknaden Fida i östra centrum av Helsingfors.

Hönan ser lite lustig ut och är helt rosa. När jag skulle betala märkte kassören sprickan på hönans näbb och på några andra ställen. Hon ursäkta sig en massa och sa jag får rabatt då den var så söndrig. Jag ville säga att det är okej, hönan kanske inte var perfekt men den gjorde mig ändå glad. Jag kanske kände mig lite som porslinhönan den dagen. Färggrann men med några sprickor i.





Alla får vi sprickor i oss någon gång i livet. Det kan vara den mentala hälsan, sorg, stress något vi inte kan kontrollera som verkligen skär oss på djupet. Alla behöver vi någon gång hjälp. Med någorlunda stabil hälsa och goda omständigheter kan sprickorna läka, bli ärr som vi lär oss av.

Människorna som diakonin möter har ofta många sprickor. Ibland sådana som bara växer och växer. Sår som aldrig läks, krafter som har förlorats och hopp som har tagits ifrån en. Ibland står människan i dörren helt nedbruten av livet. Men även en bruten människa är värdefull, även en bruten person omfamnas av Guds kärlek och nåd. Hur välkomnar vi också de människorna med sprickor in i vår gemenskap? Genom att bjuda in och dela Jesus kärlek i ord och handling.

Påsken står inför dörren och i vår moderna tid har påsken en tendens som julen, att bli alltför fokuserad på det materiella. Men Jesus korsfästs, besegrar döden och uppstår, för oss och det ska förbli fokuset. I påskens händelser finns mycket sorg och lidande som i den verkliga världen men framför allt är det en berättelse om hopp. Ett hopp som lever ännu idag.

Att vi får komma till Jesus hur brutna och fulla med sprickor vi än må vara är för mig det största hoppet. Även om du känner dig sönder inuti finns det mycket kärlek att ge och få.

Nu sitter min rosa höna med sina sprickor bredvid mitt andra påskpynt, ännu gör den mig lika glad som då jag hittade den. Jag hoppas du i påsk hittar de små och stora glädjeämnena.


En dikt om påsken

Kom påsk med ditt ljus,
med tulpaner, fjädrar och ägg i var hus
Kom sol och fågelkvitter
se marken med snart grönska spricker.
Snart ses vi vännen min
och även hoppet stiger in.

Glad Påsk

Skärtorsdagsmorgon. Jag får några samtal och ringer några samtal, stämmer mötesdatum, slutför ett PM, vi önskar varandra en vacker påskhelg.

Jag känner paradoxen i mig, när tystnaden sänker sig mot eftermiddagen till, samtidigt som mitt inre samtal tilltar.

Hur var det för dig, Jesus? Att sätta dig till bords med dina vänner en sista gång innan det svåra? Att lämna evangeliet i händerna på Petrus, som innan morgonen kom hade svikit tre gånger, fast han dyrt och heligt lovat att aldrig, någonsin? Undrade du över om Judas skulle vika undan med blicken innan han gav dig den där kyssen, eller om han tvärtom skulle stirra dig rakt in i ögonen, med en glasartad blick?

Jag följer de här tankarna och ber, förundras, gråter och tackar. Vilken kärlek, vilket mod. Jag blir liten inför Guds stora kärlek, och sen fylls mina lungor av ny luft och jag växer. Tänk, att jag är så älskad – att mänskligheten är så älskad.

Till min e-post sänds högsta domstolens dom mot Päivi Räsänen. Jag läser domen, som fastslår att det hon gjort är brottsligt. I domen finns också en förteckning över vilka yttranden som domstolen bedömer vara hets mot folkgrupp. Det är en markering från Finlands rättsystem om att en gräns har överskridits, när man pratar om andra människor som störda, onormala och skamliga. Ens förståelse av Guds ord ger en inte rätt att kränka en annans människovärde.

Bilden av Räsänen, som med Bibeln i hand leende går in i rättssalen, fladdrar förbi i mitt minne. Är det hit evangeliet, som lämnades i Petrus händer och förts genom historien, kommit? Till att bli ett slagträ i en rättegång om vad man i Guds namn får säga om en annan människa?

Guds namn har också gjorts till ett vapen i USA:s anfallskrig mot Iran. Över 200 klagomål från cirka 50 militärbaser inom alla försvarsgrenar har lämnats in till den amerikanska organisationen Military Religious Freedom Foundation, där militärer värjer sig för påståenden som att kriget mot Iran är ”en del av Guds gudomliga plan” och att president Trump är ”smord av Jesus” för detta krig. Mina tankar går till att Jesus, när han höll på att arresteras i Getsemane just den här kvällen sa till Petrus: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd ska dödas med svärd." (Matt. 26:52). Är det hit vi kommit, Kristi kyrka? Till att acceptera en stormakts fundamentalistiska sanningsanspråk? Att heliga krig utropas i Jesu namn?

Påven Leo XIV, den katolska kyrkans överhuvud, sa i Palmsöndagsmässan förra veckan: ”Gud lyssnar inte till bönerna från dem som för krig, utan avvisar dem och säger: ”Hur många böner ni än frambär, kommer jag inte att lyssna – era händer är fulla av blod.”

Om man inte läser mer än rubrikerna, kan man få intrycket att påven å Guds vägnar avfärdar människors böner, i kraft av sin ställning som påve. Det blir en liknande synvilla som när Päivi Räsänen demonstrativt flashar sin Bibeln i rättssalen - den som har Gud på sin sida, och talar i hans namn framstår som oövervinnerlig, och skulle det ändå visa sig slå ut annorlunda, har man i alla fall åberopat ett kosmiskt rättsskipande. Either way, I win.

Men i påvens fall citerar han sannolikt Jes. 1:15: "Hur många böner ni än frambär, hör jag dem inte – era händer är fulla av blod.” Därmed hänvisar påven till Guds ord, och påminner om att Gud inte är en gummistämpel för människors böner, när ens liv står i strid med Guds vilja. Och det är en annan sak, än att göra sig till talesperson för Gud och Guds vilja.

Nu när vår beröringsskräck för Gud har släppt, måste vi öka vår synskärpa när det gäller hur vi pratar om Gud i samhällsdiskursen.

Gud är Gud, människan är människa. Att jag är i honom om han i mig – att han älskar mig och jag honom – ger mig inte rätt och frihet att göra honom till mitt redskap och ännu mindre till mitt slagträ. Gud måste vara större än så i mina ögon, annars undrar jag just om jag alls förstått vem jag har att göra med.

Det är en teologisk omöjlighet, att prata om Gud utan att göra det med den gudsfruktan som tillkommer honom. Och då kan ingen människa göra anspråk på att äga honom, veta vad han tänker eller vill, eller tala i hans ställe.

Om jag gör något i Jesu namn är det en bön, där jag ställer min vilja under hans, och ber honom ta sig an det jag ber om - om han vill, i sin egen tid och på sitt sätt. Vår bön ska vara att han visar oss på sin vilja och låter den ske, i oss, genom oss och för oss.

Jag välkomnar ett samtal om vad som är Guds vilja – ifråga om krig, sexualitet och allt som berör oss. Som gemenskap på olika nivåer får vi och ska vi söka den och reflektera över den. Men jag blir illamående när Gud inte tillåts vara sin egen, utan reduceras till en schackpjäs, ett trumfkort, ett vapen.

En Kristi efterföljare måste vi ha något annat att säga om Gud än: "Min pappa är större än din pappa".

”Lugn! Besinna att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden.” - Ps. 46:11

Nu är det Skärtorsdag och stilla veckan kulminerar. Välsignelse över dig där du går och är. Tack för att du tog del av mina tankar.

Flera påskprocessioner från Spanien har satts ut på nätet av mina vänner och bekanta som antingen bor i Spanien eller vistas där nu. Det är Palmsöndagens procession som visas och Stilla veckan har börjat.

Stilla veckan då diakonen brådskar på hembesök, bakar till basar på stan, delar ut pengar till behövande inför den stora helgen, glömmer att så påskgräs...

Men det är ändå Stilla veckan, fastans sista vecka, de djupa dagarna då vi får gräva oss ner i Ordet, betänka att Herren Jesus red in i Jerusalem på en åsna och uppfyllde därmed den profetian, höll sitt avskedstal och sin långa förbön för lärjungarna och oss efterkommande följare, instiftade nattvarden, bedrogs av en vän, fängslades, misshandlades, korsfästes, hånades, dog, besegrade döden och uppstod. Det är mycket som händer under den sista veckan i Jerusalem. Inte är det stilla där heller.

Men stillheten är inte alltid beroende av plats och handling – fast dessa har stor betydelse för upplevelsen av lugn och ro. Stillheten sitter ändå djupare och den kan vi bära med oss in i stökigheten, in i folkhopen, in i vardagen. Vi har grundlagt friden långt tidigare, tankat Gud, tagit fasta på hans ord, begrundat – så lutar vi oss på det när vi går ut i våra göromål.

Ta till vara den här veckans aktläsningar eller konserter i kyrkor du har omkring dig och låt dig själv landa i påskens budskap. Vi firar vår största kristna högtid. Vi firar vår Herres kärlek till oss och det finns orsak att stanna upp och bli stilla, stundvis sätta oss ner, ställvis stanna upp. Han gjorde det för mig. Han gjorde det för dig. Han gjorde det för mänskorna som han älskar. Vi får tacka och ta emot. Det är gratis för oss, men var aldrig gratis för Honom som gav allt.

För dig utgiven, för dig utgjutet. Gör det till minne av mig tills jag kommer åter.

Stilla veckan för oss till Glad påsk! Kristus är uppstånden!