För en tid sedan snubblade jag över en text där skribenten tyckte att bidragen måste upphöra: "Det är dags för alla lata människor att ta sig i kragen och skaffa ett jobb". Jag antar att skribenten tänkte att människor som lever enbart eller delvis på bidrag själva har valt att hellre ligga hemma på soffan än vara ute i arbetslivet. Kanske hen tror att den som lever på bidrag helt enkelt har det för bra för att välja att i stället jobba?

Jag kan förstå att man tycker att det är fel att någon lever "lyxigt" på bidrag, men hur många känner du som gör det? Kan man ens leva ett värdigt liv i dagens samhälle om den enda inkomsten kommer från statliga bidrag?

Jag blev riktigt arg över texten för under den tid jag jobbat som diakon har jag mött många människor som helt eller delvis just och jämnt överlever med hjälp av dessa bidrag.

Så vem är den där människan som lever på de här bidragen? Är det bara lata människor som helt enkelt inte ids göra annat, eller kan det vara någon annan "typ" av människa? Av dem jag mött finns det av alla slags människor. Helt vanliga familjer där båda föräldrarna jobbar men har låga löner kan t.ex. behöva bostadsbidrag och/eller utkomststöd för att klara av vardagen. Det kan vara en ensamstående förälder, en ensamboende vuxen eller två vuxna i ett hushåll, eller en studerande som inte fick sommarjobb senaste sommar och inte har föräldrar med så höga inkomster att de kan hjälpa ekonomiskt. Med andra ord: Det kan vara din granne, din arbetskompis eller din vän.

Vem som helst kan drabbas av en kris eller en sjukdom som leder till att man för en kort tid eller lite längre behöver ekonomiskt stöd för att klara sig. Det behöver inte alltid vara fråga om en kris eller sjukdom, det kan lika bra vara en högutbildad som inte lyckats få en fast anställning eller en person med fast anställning med med låg lön. Ibland är det en människa som varit arbetslös en längre tid, som av någon orsak inte mår så bra psykiskt att hen klarar av att jobba alls eller tillräckligt för att kunna försörja sig (men inte mår tillräckligt dåligt för att få pension).

Är det av dessa människor vi ska ta det lilla dom har? Av dem som gärna skulle känna sig delaktiga i arbetslivet men inte har möjlighet till det? Flera av de arbetslösa jag pratat med har sagt att de hellre skulle "vara till nytta" än lyfta bidrag. Någon har skickat in nästan hundra arbetsansökningar men inte fått jobb, kanske på grund av överkvalificering, ingen arbetserfarenhet, fel arbetserfarenhet, fel utbildning eller inte tillräckligt finländskt namn.

Så mitt svar på frågan om det är bara lata människor som lyfter bidrag, är nej! Det är helt vanliga, fina människor som helst av allt vill känna sig delaktiga i samhället. Någon av dem har en tung tid bakom sig och skulle behöva få en ny chans. Någon behöver bara hitta det rätta jobbet och en annan ett jobb, vilket som helst. Någon skulle behöva en möjlighet att få jobba på egna villkor och någon annan behöver först en möjlighet att återhämta sig och bli helt frisk.

Jag är tacksam över att få jobba på en arbetsplats där människovärdet inte mäts i pengar eller status. I mina ögon är alla lika värdefulla; Fattiga och rika, sysselsatta, studerande och arbetslösa, människor i alla åldrar.

Efter att ha lagt undan dagens tidning drar jag ett djupt andetag. Förutom alla övriga bedrövelser har jag koncentrerat mig på en artikel om vår försämrade färdtjänst. Visst har jag hört om den via mina klienter inom diakonin, så det är inget nytt, men det berör ändå hjärtat när man läser om en specifik situation och hur byråkrati och ogenomtänkta beslut orsakar bekymmer, drar ner på livskvalitet, höjer kostnaderna för skattebetalarna och allt vad det innebär.

Jag drar ett djupt andetag, trevar efter tacksägelseämnen, hopp. Och visst finns det orsak att tacka. Vi rör oss hela tiden på olika nivåer så där som den där rörliga trappan som man skulle gå upp för på Borgbacken – som inte mera finns – till lustiga huset bredvid den tidens spöktåg. Ena benet gled lätt ner alldeles för långt och jag klamrade fast mig i handtagen på sidorna och hävde mig upp på ett trappsteg som åkte iväg uppåt. Så stod jag någon stund med båda fötterna på det trappsteget och gjorde ett nytt försök i att ta mig an de återstående stegen som åkte upp och ner. På något sätt liknar bilden av trapporna min överlevnadsstrategi efter tevenyheter och dagstidningsläsande då jag tar min bibel och påminner mig om att grunden Jesus är fast mark – allt annat: världsläge, hälsa, jobb, relationer åker upp och ner som de svåra trapporna och vi tappar fotfästet gång på gång.

Tänk, Jesus finns. Visserligen osynlig, men helt på riktigt ändå.

Det är bibelns löften jag lutar mig mot. Evighetens perspektiv sköljer över mig. Så klarnar hjärnan, vägen är inte bottenlös trots hindren och fallgroparna.

Min man har just gått i pension och tänkte tillbringa en del av sin höst på en förmiddagsbibelskola i Borgå. Han motiverade det med för någon som frågade: att han efter 38 år på jobbet med MRI-maskiner behöver orientera sig i sin nya livssituation och låta Guds ord tala.

Sök först Guds rike så ska allt annat tillfalla er, står det Nya testamentet.

Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps. 143:5-6)

Jag får fylla på av Gud så att jag kan balansera vardagens utmaningar i rätt proportioner.

Vi möts på stan. Han är skakig, han vill att vi sätter oss ner. Jag frågar om han har ätit något, det har han inte fastän det redan är eftermiddag. Jag säger att vi går och handlar mat sedan då han samlat lite krafter. Vi samtalar om allt mellan himmel och jord. Han ser fram emot det som är vårt ärende; att få biblioteksböterna betalda så att han igen får låna böcker. Han har inte begärt det, men läsning är hans stora intresse och jag vill ge honom möjlighet att fylla dagarna med annat än flaskan.

Vi pratar länge, sedan går vi till bibliotekets kassa och jag betalar hans böter. Eftersom vi många gånger har samtalat om tro, förlåtelse och nåd utbrister jag: "Det här var ju riktigt bibliskt, din skuld är betald!". Han nickar, men jag vet att han har svårt att våga tro att orden gäller just honom.

Den slant han har att leva på per vecka är inte stor, inte ens utan alkohol och tobak. Det kan gå flera dagar utan att han ätit mat. Hans umgängeskrets består av andra med liknande liv som hans.

Vi samtalar om förändringen han längtar efter; han skulle vilja bli fri, vilja slippa helvetet som missbruket medför. Han skulle behöva få nya vänner, säger jag, och påminner igen om att jag följer med om han vill komma med på något i församlingen. Han är beredd att ge det en chans, men tröskeln känns ännu hög. Jag tänker inom mig att det skulle behövas fler som skulle vara med och hjälpa till att slipa ner tröskeln tills den är så låg att den inte längre existerar. Vänner som inte bjuder på sprit, utan på kaffe och bulla och mat. Vänner som bjuder på Jesus.

Vi går in i en mataffär. Han väljer de billigaste varorna och läser varje erbjudande fastän diakonin betalar matkassen. Jag uppmuntrar honom att ta något mer, något som är näringsrikt och ger energi, t.ex. någon frukt. Matkassen blir ändå inte dyr. Den hunger han bär på är inte bara fysisk, utan även själslig och andlig. Han längtar efter mening, hopp, tillhörighet, villkorslös kärlek – det som vi alla behöver.

Före vi skiljs kommer vi överens om att jag ringer honom, och att vi ska ta en ny träff. Jag önskar att han svarar i vilket skick han än är. Jag lovar fortsätta be för honom.

Kommer du med och slipar ner tröskeln?

Mötet är återgivet med tillåtelse

En god vän till mig sedan över trettio år tillbaka firade sin 60-års dag. Jag tänkte, när familj, släkt och vänner höll sina tal, att det är bra. Det är bra att vi säger vad vi känner och tycker till min kära vän så länge hon är frisk och lever. Ofta sparas de goda adjektiven till efter begravningen och sägs på minnesstunden. Då har tåget gått. Hon behöver höra hur fin hon är just nu, hur vi uppskattar hennes humor, gästfrihet, tuffhet och mjukhet tillika. Hur viktig hon är för oss. Hur glada vi är över att hon är den hon är och att vi får dela livet med henne på olika sätt.

Hennes man avslutade sitt tal med att han är lycklig över att få hålla just henne i handen, och så sjöngs Beatles låt I wanna hold your Hand av bandet på plats. Vi vill hålla någon i handen. Om inte en partners hand, så kanske min gamla mors hand när vi tar en stilla promenad med käpp i den ljumma kvällen. I södern är det inte ovanligt att flickor går hand i hand utan att ha ett kärleksförhållande. Barnbarnen söker våra händer, vi behöver få hålla i hand.

Händer kan göra så mycket gott och ont. Bibeln är full av meningar som handlar om Guds hand i bemärkelsen skydd, stopp eller att hamna i knipa. Job klagar över att Guds hand hemsökt honom, men i ett annat andetag säger han att Gud ska ta hans själ i sin hand. I Psaltaren läser vi gång på gång om Guds hand som stöd, som räcks ut då vi behöver den som mest eller vi hör klagolåt då psalmisten undrar var Guds hand dröjer...

Jesus tog den lame i handen och helade honom, sträck ut din hand sa Jesus flera gånger till dem han mötte och människorna som sökte hjälp bad Jesus sträcka ut sin hand och hela. Nöden var och är stor. Vi får sträcka våra händer mot Jesus.

Det är viktigt vad vi gör med våra händer. Häri ligger ett stort ansvar. Varje dag får vi be Gud fylla våra tomma händer. Vi får lämna oss i Guds hand och ta emot ny nåd.

I wanna hold your Hand, säger både Jesus till oss och vi får säga det till Honom. Men ibland är det som på bilden av en ensam människa som går på en sandstrand och det bara finns fotspår av en enda person: den gången går vi inte själva, Jesus bär oss.

Vi behöver en omsorgstagande församling fick jag höra här i veckan.

Jag kan inte annat än hålla med. Men vi behöver också bry oss om varandra som medarbetare. Utbrändhet blir allt vanligare bland kyrkans anställda. Jag inser att jag låter upprepande för de som känner mig men vi måste ta detta på allvar. Jag hoppas chefer och ledning inom församlingarna tar detta på allvar. Det finns en trend i församlingarna att det alltid ska göras mer, men det kan inte bli på vår egen hälsas bekostnad. Det måste vara okej att sätta gränser, fritiden är lika mycket värd för den som är ensamstående som för den som har småbarn.

Diakonin, och speciellt det tunga klientarbete, som görs kan vara väldigt ensamt speciellt för den ensamma diakoniarbetaren. Vi bär andras bördor, ibland fall som stannar med en, ibland funderar man hur denna människa man möter ens lever med allt den gått igenom. Nöden är stor och den tar inte slut.

Vårt samhälle och vår värld behöver hopp. Besvikelsen på regeringen är stor. Nedskärningar påverkar de mest utsatta och mentala ohälsan är större än någonsin, samhällshjälpen verkar inte räcka. Så diakonin pressas samtidigt som det är sparkrav i flera församlingar. Många diakoniarbetare vittnar om att man drunknar i arbete.

Jag vill lyfta upp mina diakonikollegor för det fina arbete som görs runtom i Borgå stift. Tack för allt det som DU gör, ni är värdefulla.

Tyvärr glöms ibland diakonin bort. Vi gör arbetet under tystnadsplikt och ibland blir det osynligt. Men det borde det inte förbli. Jag citerar Susanna Landor: ”Diakonin är kyrkans finaste visitkort”. Vi brukas kalla oss för medvandrare och den som förmedlar hopp. Men alla kyrkans anställda och dess medlemmar bör ta detta som sin uppgift. För vad är starkare än hoppet som Jesus Kristus kommer med. Den nåd som Gud ger är inte bara för våra församlingsmedlemmar och klienter vi möter. Även vi får leva i den nåden.