Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt ljus av din fägring ... Sången klingar så vackert inne i kyrkan. Den vitklädda Lucian med ljus i håret tågar med sitt Luciatåg ner för domkyrkans trappor i Helsingfors. I skolor och i daghem rumt om i landet tågar luciatåget in i gymnastiksalen och sjunger de vackraste julsångerna. Stolta föräldrar torkar sina glädjetårar.

Lucia kommer för att sprida ljus och värme under den mörkaste tiden på året. Det är en dag som bär minnen. Minnen av glädje och förväntan, men också tokiga incidenter och orättvisor. Bittra sorgetårar över att aldrig ha kommit på första plats och blivit vald till skolans Lucia. För ett barn kan det kännas ledsamt att år efter år ”endast” få vara en tärna, stjärngosse eller tomte i luciatåget.

Jag träffade nyligen en person i 50-års åldern, som aldrig fått vara Lucia, trots att hon alltid önskat få bli det. Under hennes skoltid röstade skolan fram en Lucia bland alla sexans flickor. Det var den populäraste flickan som blev vald, och kvinnan fick nöja sig med att vara en av tärnorna i Luciatåget. På åttans klass upprepades samma sak. Skillnaden var att kvinnan denna gång fick gå som en tomte sist i ledet. Hon säger fortfarande många årtionden senare, att hon drömmer att ännu en dag få vara Lucia.

I varje människa finns en djup längtan att bli sedd. Sedd och bekräftad för den man är. Att inte bli ”vald” och bekräftad kan med tiden bryta ner på självkänslan.

I varje människa finns en djup längtan att bli sedd. Sedd och bekräftad för den man är. Att inte bli ”vald” och bekräftad kan med tiden bryta ner på självkänslan.

I mitt jobb möter jag människor, som berättar om utanförskap, och mobbning. Om kampen att bli sedd och bekräftad av andra barn och vuxna. Om upplevelser att inte passa in och duga som den de är.

Jag har hört klienter berätta om händelser där de blivit utanför, och inte passat in i gänget p.g.a. sitt utseende eller andra orsaker. Flera år senare gör de fortfarande ont. Sår som finns kvar ännu i vuxen ålder. Olika förluster och relationer som går i kras, öppnar upp gamla sår och gör livet tungt. Den gamla känslan aktualiseras. Känslor som ”jag har blivit lämnad”,” jag har blivit bortvald” eller ” jag är ingenting värd” kommer till ytan.

Som diakoniarbetare vill jag komma till dessa människor som en Lucia. Inte som en Lucia som alla tittar på p.g.a. utseende eller någon form av status. Utan en vanligt klädd person med en osynlig krona som förmedlar hopp, ljus och glädje. Jag uppmuntrar också alla andra oberoende av kön att vara ljusbärare och glädjespridare. På det sättet bygger vi upp en mera jämlik värld, där alla får möjligheten att lysa.

”Hej Maria!!”, ropar hon försiktigt över parkeringen. Jag vänder mig om. ”Men hej! Det var länge sen!” Det är flera år sedan vi setts och då på diakonimottagningen. Jag har undrat hur det gick för henne, så där som man kan undra ibland över besökare som ”bara försvinner”, där man aldrig får veta hur det gick. Det var kämpigt då, med ekonomin, med studier på hälft, med krafter som inte fanns och med förväntningar från olika håll. Jag frågar hur hon har det och hon säger: ”Vet du, jag har startat eget företag!” Och så berättar hon om kampen, om vändningen och var hon står idag. Blicken strålar och hon ler försiktigt när hon tittat på mig. ”Tack, för all hjälp jag fick från kyrkan när det var som värst! Jag har funderat på en sak; jag skulle vilja ge tillbaka på något vis, hur kan jag göra det, för att visa min tacksamhet?” Jag svarar henne att det var hon som gjorde jobbet, jag gick bredvid. Det var hon som vakade på nätterna, som kämpade med studierna, som jobbade och vände på slantarna också när hon inte hade, varken orken eller lusten. Jag gratulerar henne till att ha fått ekonomin i balans. Jag gläds med henne, det gör jag! Hon upprepar frågan om hur hon kan ”ge tillbaka” och när jag svarar att hon just gjort precis det, när hon skjutsat sina nya grannar till diakonimottagningen, dagen innan till FPA och socialen. ”Ge det goda vidare, inte tillbaka”, säger jag, ”det har du just gjort”. Hon blir blank i ögonen, hade inte tänkt det ur den synvinkeln.

Efter vårt samtal begrundar jag en stund det som just hände, glad över återkopplingen. Det händer med ojämna mellanrum, att f.d. besökare inom diakonin vill uttrycka sin tacksamhet och ”ge tillbaka” och jag tänker att det är viktigt att de får uttrycka det, både i ord och handling. Kom till högmässan någon söndag och ge en slant i kollekten, ge varor till Matbanken vid insamlingarna, hälsa på din granne, ring en vän – ge det goda vidare, inte tillbaka, brukar jag säga. Kärlek, vänskap och omtanke smittar. Låt oss starta en epidemi!

I adventstider vill jag försöka släppa greppet om mycket av det jag tror att behövs för att det ska bli ”en bra jul” (eller ett bra liv överlag, för den delen).

Behöver jag verkligen all den här maten? Behöver jag ha det perfekt städat i alla skåpen? Behöver jag visa upp ett estetiskt, läckert och lyckligt julmys på sociala medier? Det är så lätt att dras med i kommersiella och trendhajpade signaler om hur det borde vara, fast det kanske inte ens passar in i min egen vision av julfirande.

Det är också lätt att glömma att advent historiskt har varit en fastetid. Den lilla fastan var inte lika strikt som den stora fastan inför påsken, men ändå en tid av återhållsamhet, förenkling och bön. Lilla fastan kan bli en stillsam påminnelse för oss idag: om vi håller det materiella stökandet och fixandet inom rimliga gränser kanske vi orkar också med lite varsam inre julstädning?

Städandet, röjandet och avståendet i mitt inre är inte till för att bryta ned eller tävla om vem som är duktigast i försaka något. För att något nytt ska få rum måste man bli fri från något, om det så är materiella saker eller kanske stolthet, oro eller kontrollbehov.

Stunder av stillhet nu i adventsljusens sken kan hjälpa mig att urskilja vad som är viktigt och vad jag kanske kan befria mig från. Det kan ge mig mod att lite släppa den ständiga kontrollen, att andas friare och med lite mindre stirrig blick kasta mig in i Guds skapardans som pågår i mig och omkring mig.

Hur mycket står du ut med? Vår gränsdragning för olika fenomen och motgångar är töjbar och varierande litet beroende på hur vi mår, hur balanserad vår verklighet är just nu, hur många motgångar som ställt sig i rad, hur många dagar av mörker och regn, arbetslöshet, sjukdom, undergångar och elakheter vi hör eller läser om och så vidare i all oändlighet.

När mörkret är som mörkast betyder ett litet stearinljus som brinner på bordet väldigt mycket för mitt välmående. Men också grannens adventsstjärna i fönstret som lyser när jag stiger upp på morgonen, en ännu överlevande sommarblomma i någons utekruka eller nyheten att min äldsta son funderar på att bli delägare i ett inköp av en renrasig finsk mjölkko som ger 7-10 liter mjölk om dagen – inte 20-30 liter som pressas ur våra fabrikskor med alltför stora ljuver. Mellersta sonen köper in material för osttillverkning och jag funderar på goda efterrätter med komjölk.

En inneboende längtan tillbaka till en tid då mänskan och djuren levde närmare varandra, då jag tappade bort mig i en stor skog för att den aldrig tycktes ta slut. Nu är skogen för varje år på alla de vägar jag rör mig oberoende om det är österut, västerut eller norrut kalhuggna med jämna mellanrum och för varje gång gråter mitt inre – inte bara för träden, doften, svamparna, mossan – men för alla hemlösa insekter, fåglar, däggdjur. Var bor de nu? undrar jag varje gång. Gamla stigar försvinner under sjok av kvistar som ligger kvar och täcker svampställe, blåbärs- och lingonris och gör marken nästan oframkomlig. Ändå kan mitt sinne fånga in en sten, en tuva, en gren och nagla sig fast vid skönheten – det lilla som ännu sträcker ut sina armar mot mig och jag tackar. Tackar för det Gud givit och det jag nån gång igen ska få – en ny himmel och en ny jord när mänskan våldfört sig färdigt. Vi är många som väntar – en del tysta, en del högljudda – och vi vet, löftet finns: att vår Frälsare lever och kommer tillbaka och upprättar. Vi väntar.

Advent betyder ankomst. Vi väntar på vår Herres ankomst.

Tillbaka till ljuset. Det Stora, det som kom till världen in i mänskans mörker. Vi tänder små ljus, vi tänder ett till och ett till tills vi tänt fyra. En dag är det faktiskt dagen D då det stora ljuset kommer och lyser så att inget mörker mer ryms in. Välkommen Jesus. Välkommen in i mänskans oförmåga och mörker. Välkommen till de sargade, hemlösa och lemlästade. Välkommen till allt ofullkomligt som värker och väntar. Kom snart.

Man kan säge "jag älskar dig och bryr mig om dig" på många sätt. Jag sitter och skriver en lista på mat till församlingens julmiddag. Kålrotslåda, morotslåda, potatislåda, rosoll, skinka, gravad lax och sill, kanske något till. Jag funderar på vad som hör till ett traditionellt julbord och hur mycket det kan behövas av allting. I vår församling har vi ingen värdinna eller husmor som skulle sköta matlagning och servering. Vi kan antingen göra maten själv eller beställa från ett centralkök i samfälligheten. Det svåraste är att beräkna åtgång så att det går jämnt ut och blir så litet svinn som möjligt. Det är otroligt svårt att veta vilken rätt som blir det här årets succé. Diakoniarbetare, präster, en kantor, ungdomsarbetsledare, barnledare och vaktmästaren, alla involveras för att skapa en lyckad fest.

Jag minns tillbaka på förra årets julmatsservering. När vi hade hälsat gästerna välkomna med några inledningsord bjöd vi in till maten. Så fort jag sagt varsågoda gick en av gästerna med bestämda steg till matbordet och försåg sig med gravlaxen. Tallriken var till hälften fylld med lax, på restenlitet potatis och skinka. Hen sade att fisken är det absolut bästa på julbordet och att det är så sällan hen har råd att unna sig fisk. Vi är flera som tycker om fisken och den tog snart slut. Vi måste alltså ha mera fisk i år.

Att bjuda på mat är en kärleksgärning, vårt sätt att visa omtanke och uppskattning. God stämning, julmat, sång och andakt är allt som behövs för en lyckad fest och det vill vi göra för våra församlingsmedlemmar. Om man bor ensam gör man sig kanske inte besväret att laga av alla sorters traditionella julmaträtter. På vår fest får var och en äta sig mätt tillsammans med andra och får hoppeligen med sig litet julglädje i advent.