Vardagstro och söndagstvivel.
”Det blir nog bra, säger han, det blir nog bra ...”
Han sitter mitt emot mig, trött, orolig och utan jobb. Det blir nog bra. Flera familjemedlemmar är sjuka, en av dem har en svår diagnos, med tuffa behandlingar, som kräver resor till andra sjukhus. ”Det blir nog bra”. Utgifter för resor, behandlingar och mediciner kan sökas ut från olika håll, men först ska familjen ut med pengarna – pengar som egentligen inte finns. Julen med alla dess förväntningar är förbi och vardagen tar vid. Elräkningen droppar in, telefonräkningarna, sophanteringen, en ovälkommen bilreparation... ”Det blir nog bra”.
Jag förundras över hur han kan hålla modet uppe med så många saker som trasslar runtom. Ibland brukar jag säga till mina besökare, när allt känns motigt och hopplöst, att jag kan vara ditt vikarierande hopp. Personen jag nu har framför mig lyckas på något sätt hålla hoppet kvar själv genom att upprepa ”det blir nog bra” en handfull gånger under vårt samtal. Det är inte vårt första samtal, vi har träffats av och till under några år redan och under hela processen har ”det blir nog bra” funnits med.
Ofta önskar man kunna säga de rätta sakerna, de som gör skillnad, som tröstar och bär, som visar att man kan sitt jobb; att vara vikarierande hopp. Ibland finns det ingenting att säga som gör skillnad. Jag vill tro att det räcker med att vara där. Att sitta kvar, att hålla och härbärgera trasslet en stund för att sedan varsamt lämna det tillbaka. Trasslet kanske har ändrat form medan jag höll det. Trasslet har fått komma ut i form av ord av frustration, ångest, skam, ängslan och bävan, det har fått vädras lite medan det låg i mina händer. Kanske besökaren har fått fatt i en trådända och kunnat börja nysta lite?
”Man kan inga så noga vetta” sa min minnessjuka svärfar så finurligt när han inte riktigt visste vad han skulle svara på olika frågor. Jag tror att det är samma i samtalet med människor. ”Man kan inga så noga vetta” vad som händer hos den andra, den vars trassel man håller. Man kan veta att det händer något. Saker får sägas ut och fråntas sin spökpower. Att få sätta ord på upplevelser, höra sig säga saker högt – det är power. Där får man kraft till kamp, där får man kraft till tro och hopp om att det skall bli bra. Det kanske inte blir som förut, det blir på ett annat sätt, och det kan till och med bli bättre än det var tidigare.
”Det blir nog bra”, säger han när han står med handen på dörrhandtaget på väg ut, och jag svarar: ”Det hoppas vi på!”
De vise har nått fram
Idag firas Trettondagen, Los Reyes i Spanien. En av mina söner, som föddes i Spanien, åkte dit för några dagar. De flesta åt gott redan igår kväll, som vi gör på julafton före juldagen. Mina vise män som klättrat ner från kökshyllan till krubban på det breda fönsterbrädet vid köksfönstret har också nått fram. De står i sina gröna, blå och vinröda mantlar kantade med guldglitter och frambär sina gåvor till Jesusbarnet. Konungen de läst om att ska komma till världen och ge frälsning åt alla som lever i mörker.
De vise har studerat astrologi, de heliga skrifterna och sin historia. De färdas en lång väg för att ta reda på sanningen. Nu har de nått fram och hyllar den nyfödde. Deras tro är stor. Deras nyfikenhet kanske ännu större. De överräcker myrra, rökelse och guld. De böjer knä. Och jag undrar hur många vetenskapsmän i vår tid som böjer knä, låter tro och vetenskap förenas? Hur många av oss låter ödmjukhet gå före och tillsammans med den här världens vishet? Allt är oss givet. Allt finns till för att användas eller låta bli. Tron är så enkel att den är svår att tro när hjärnan alltid vill krångla till allting.
Men vi kan be om nåd att tro.
Filosofen och författaren Simone Beauvoir sa (ungefär) att den som ärligt söker sanningen landar i Jesu famn. Och vi kan söka än här och än där, bläddra i böcker, ideologier, olika religioner – och vill vi på riktigt veta, vill vi verkligen ha reda på Sanningen om Jesus, om varför vi är till, så hjälper nog Jesus. Han säger själv att han är Sanningen, Vägen och Livet och att ingen kommer till Fadern utom genom honom. Min äldsta son berättade efter att han kom till tro att han sökte i allt före han sökte i kristendomen – han ville inte tro att Jesus, som han växt upp med, var svaret. Men han sökte ärligt, och landade efter många omvägar i Jesu famn.
Många av oss slänger ut julen vid Trettondag. Man kan också stanna upp och ta in helheten. Alla samhällsklasser ryms vid krubban och korset. All tro är oss given. Ingen kan prestera den. I tomma händer ryms Gud. Vi kan alla vara tomma. Vi kan alla fyllas. Vi kan alla böja knä.
Glad Trettondag!
Medvandrarens reflektioner inför ett nytt år
Det finns något både vemodigt och förväntansfullt över årsskiftet. Det gör mig lite filosofisk och får mig att tänka på livets mening, varför vi finns till och vad vår uppgift egentligen är här på jorden. Jag tänker på alla de människor jag mött i mitt arbete och under året som gick. Varje samtal, varje hållen hand och varje delad tår har burit spår av Guds närvaro.
Jag bär på en glädje och tacksamhet över möjligheten att jag som diakon och medvandrare fått vara med och göra skillnad för någon och samtidigt bär jag på en frustration över att inte alltid räcka till. Jag vet att jag inte är ensam om de känslorna, varken som diakoniarbetare, kyrkans medarbetare eller som medmänniska.
Jag tror att det är viktigt för oss att ibland stanna upp och se tillbaka. Inte stanna kvar och gräma oss över vad vi inte åstadkommit, utan mer för att reflektera över vilka erfarenheter och lärdomar vi samlat på oss. Just nu passar det bra att se tillbaka på året som gick. Varje möte, varje människa jag träffat har lärt mig någonting.
Att få vara medvandrare är något av det finaste som finns. Att få gå en bit tillsammans då en medmänniskas krafter tryter, att få dela någons börda genom att lyssna eller att få glädjas tillsammans över att bekymmer eller problem löst sig på ett bra sätt. Att möta människor i nöd ger också perspektiv på de egna bekymren och problemen. Det betyder ändå inte att vi skall glömma bort oss själva.
Det händer mig väldigt lätt att jag glömmer bort att jag inte behöver handla, agera och och prestera en massa av egen kraft. Plötsligt står jag där rätt sönderstressad och trött och undrar varför det blev så tungt och med den känslan kommer ofta också tvivlet. Jag tror att många känner igen sig här. Men hur gick det egentligen så? Hur kommer det sig att jag igen glömde bort varifrån kraften kommer? Antagligen för att jag bara är en vanlig människa.
Jag behöver ofta bli påmind om att Gud vandrar med mig, att han bär, beskyddar och älskar mig. Jag vill leva och vara buren av den kraften under det nya året. Känna glädje och tacksamhet över de små undren i vardagen. Genom bönen får vi om och om igen säga JA till vår kallelse som medvandrare och hålla oss nära den största kraftkällan av alla.
Liveta Gud, du fick ett ja från Maria,
ett ja till din vilja, ett ja till att bli bärare av ditt liv i sig.
Få mig också att säga ja när du kallar mig,
när din närvaro behöver mig, min röst, min hand, mitt hjärta.
Få mig att säga ja, trots rädslans nej,
trots bekvämlighetens nej, trots fördomarnas nej.
Få mig att säga ja för min egen skull,
för den utsatta världens skull,
för ditt rikes skull. Amen.
(Bön med ord av Per Harling)
Vita rosor, färgat liv
Min väninna gav min familj en bukett vita rosor före nyår. Hon sa att den vita färgen är som det vita, oskrivna papperet. Ett nytt år, ett tomt blad. Och så är det med nåden också.
Var morgon är Guds nåd ny.
Vad allt har inträffat det här året som snart går mot sitt slut? Är jag glad över att få gå vidare? Skulle jag gärna ha stannat kvar i något skede? Vilka glädjeämnen, erfarenheter, besvikelser bär jag med mig? Jag vill gärna ta med mig det konstruktiva, det som bär mig, det som uppmuntrar. Då färgas papperet lite. Kanske startar jag inte från blanco utan från rosa. Jag lämnar helst det mörka, de ord som sårade, sjukdomarna, stressen, det oacceptabla. Men också här behöver jag ta några mörkblå stråk med penseln, lite grönt och gult och brunt. För krigen finns ju kvar, en del sjukdomar likaså, problem att lösa från detta år till nästa återstår. Papperet är redan ganska kolorerat. För det är ju så att verkligheten och omvärlden följer med mig in i det nya året. Jag kan ändå välja och klä av och lämna bort allt bråte jag hittar i erfarenhetshögen och säga förlåt. Och jag kan förlåta.
Nåden ges mig, jag vill använda den till att ge den vidare. Snälla, använd du den också. Vi är alla så bristfälliga, vi behöver så mycket förmildrande omständigheter och varma ögon.
Papperet är vackert när nåden stryker över sidan. Rosorna hon gav står i en vas vid julkrubban. Djuren trängs vid halmen runt det lilla speciella barnet. Änglarna berättade om vägen för herdarna. Stjärnan leder de visemännen fram. Generation efter generation får ta emot och ge vidare. Nåden och förlåtelsen går som ett eko genom släktleden, händer räcks upp, omhuldar, varsamt får vi leva år 2025.
Välsignat nytt år!
Den lilla björken och livets stödband
Under vårt köksfönster växer en ung björk. Den är ungefär tre meter hög och ganska sned. Den började växa från en gammal stubbe och därmed har grunden varit ostadig redan från början. En vårmorgon tittade jag ut genom köksfönstret och märkte att hela trädet hade fallit omkull över ett dike och delvist på grannens åker. Björkens rötter hade gett efter när den gamla stubben hade murknat. Den hade redan fått mössöron som var ljusgröna och glittrade vackert i vårsolen.
Tillsammans med familjen bestämde vi oss för att lyfta upp björken innan den skulle bli överkörd av grannens traktor. Vi såg att det unga trädet hade potential att klara sig och bestämde oss för att stöda det med två band som vi omsorgsfullt fäste med två metallkrokar i marken.
Sommaren kom och trädet fick större blad. Den stod upprätt trots blåst och regn. Jag såg att rötterna sökte sig djupare i marken. På hösten verkade trädet må bra men eftersom höstvindarna blåste hårt och vintern, med den tunga snön, närmade sig bestämde vi att trädet skulle få ha kvar sina stödande band också genom vintern.
En dag förstod jag att det här trädet är som vi människor. Ibland "faller vi omkull". Det kan handla om stormar i form av livskriser och övermäktiga utmaningar. Den ostabila jorden kan vara ett trauma från t.ex. barndomen eller en destruktiv familjerelation. Precis som trädet kan vi inte välja vilken start vi får i livet och för en del av oss kan starten vara ostabil. Det här kan i sin tur påverka förutsättningarna att klara utmaningar i livet. Alla har inte en stadig grund i form av t.ex. släkt och vänner som lyfter upp och stöder när livet vänds upp och ner.
Inom diakonin får vi möta och hjälpa människor som "fallit omkull" och som inte kan ta sig upp på egen hand. Vi får fästa stödbanden i form av samtal, handledning, ekonomiskt stöd och själavård. En del behöver stödbanden en längre tid tills rötterna, de egna krafterna, blivit stadiga. När tiden är inne är det dags att lösgöra banden och låta personen stå upp och fortsätta självständigt.
Om "stödbanden" lämnar kvar för länge får trädet inte möjlighet att stärka sina rötter på egen hand. Om rötterna är svaga faller trädet igen under nästa storm. När hjälpåtgärderna pågår för länge får personen inte möjlighet att ta eget ansvar, att stå upprätt själva. Det är här som vi diakoner får sätta vår professionalitet på prov. Vi får utvärdera när det är dags att "lösgöra banden" och uppmuntra och uppmana personen att ta nästa steg in i en mera självständig fas. Det här kan vara en rejäl utmaning, men samtidigt har vi diakoner mera frihet att hjälpa personer enligt de individuella behoven. Vi är inte lika bundna som andra professionella inom socialt arbete.
Vi får följa klienten en bit på vägen, vi får ge första hjälpen och vara medvandrare. En dag behövs kanske inte vår hjälp mera. Ibland kan klienten behöva hjälp igen och då får vi ta nya tag tillsammans. I bästa fall får vi ibland träffa personer, som en gång varit våra klienter, och får konstatera att det idag går bättre eller rent av bra för dem. Hjälpen kan vara en avgörande pusselbit i personens process att komma vidare i livet. Jag tänker att det mest värdefulla i vårt arbete är att vi får visa på Guds kärlek och omsorg i handling, ibland under ett enda möte med klienten, ibland under flera år som medvandrare.
Den en gång lilla, sneda björken behövde hjälp och stöd under en kritisk period. Tack vare stödet får den nu växa och blir kanske ett högt och ståtligt träd som står stadigt i livets stormar.
"Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om för jag är din GUD. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand." - Jesaja 41:10