Vardagstro och söndagstvivel.

Att krossas, att tröstas

Catherine Granlund 19.02.2024

Här i veckan tillintetgjordes min senaste bok ”Bara människor” av Hbl:s litteraturkritiker NN.

Det gjorde ont.

Det kändes orättvist. Varför gå emot så hårt? Hon misstolkar mig. Hon har inte förstått någonting alls! Osv.

Skammen. Hur ska jag täckas gå till jobbet? Jag som skrivit en så urusel och falsk bok, enligt NN. Varför en hel sida utskällning? Hade det inte rymts på en halv? När jag stängde ytterdörren bad jag en bön om att Jesus skulle sända mig uppmuntran från oväntat håll.

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

Så läser jag arbetstelefonens whats app och ser ett meddelande från en församlingsbo som jag inte visste att läst boken: ”NN må skriva vad hon vill men jag tyckte din bok var bra”. Vad glad jag blev! Senare kom ett sms där igen någon skrev att min bok var bra. Några kom muntligt fram och sa att de inte förstod den negativa publiciteten. Jag gladdes för omtanken och att dessa människor vågade ta det till tals och ville säga vad just de tyckte om boken de läst. På kvällen kom ett långt mejl från en väns syster som i höstas läst min bok. Hon tog boken i försvar och skrev att NN ju inte förstått någonting. Hon hade tyckt om just det som NN kritiserat.

Gör mot andra det du vill att andra ska göra mot dig.

Klockan var runt halv tio på kvällen när jag stökade i köket och tackade Gud för människornas kärlek jag fått motta denna svåra dag. Och så ringde det på dörren. Min man öppnade.

In kliver min sons kompis mamma. Vi brukar inte umgås, men våra söner brukar göra det. Hon visste ingenting om min svarta dag när hon räcker mig en stor bukett blommor och säger att hon fått buketten sin sista dag på sitt jobb och när hon körde hemåt kom tanken så tydligt till henne att jag skulle få buketten. Hon hade kollat upp med min son att jag är hemma. Vi öppnade blompapperet i köket tillsammans och jag sa gång på gång till henne att det är inte sant. Hon är ju direkt sänd av Gud. Ja, inget visste hon om mitt bedrövliga tillstånd eller att jag gett ut en bok, men att jag skulle ha blombuketten det hade hon fått för sig: skära rosor, eukalyptus, en vit lilja, brudslöja, en kvist som liknar prästkrage, lite annat grönt.

All trösts Gud. Jag skrev på min tacklapp till Jesus på kvällen: Tack för blombuketten. Jag visste ju att jag mottagit mycken kärlek idag av medmänniskor, men buketten, den var av Jesus själv. Han använde sin kurir. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.

Fastetiden bjuder in till att höja blicken

Anna Edgren 14.02.2024

”Vah, är det dags igen?!” hör jag mitt inre förvånat utropa. Ganska nyligen var det ju som jag senast var överrumplad av att stora fastan före påsk närmar sig med snabba steg. Ett år har gått, min längtan efter något mer än vardagsruljangsen har inte blivit mindre.

Fastan ska förstås inte vara en tävling i att lyckas fasta bättre än tidigare år, men eftersom den där längtan efter att se livet i alla sina färger och inte bara som en räcka deadlines finns kvar vill jag ändå ta nya tag.

Första rutan i årets fastekalender bjuder idag 14.2 på frågan ”Var fäster jag min blick?”. Det känns som en bra startsträcka inför årets fyrtio fastedagar att fundera på ett svar. Var vill jag fästa blicken under fastans veckor? Var vill jag fästa blicken i mitt liv överlag?

Jag vill se förbi egna och andras prestationsförväntningar.

Jag vill se förbi materiell kapprustning.

Jag vill se förbi yta och snabba kicks.

Jag vill se förbi det världsliga mot något större.

Låter det här som höjden av präktighet? Kanske lite naivt eller elitistiskt? Vill jag så ädelt höja min blick för att kunna kruxa av nya (andliga) duktighetspoäng? Är det ett lyxproblem när jag anser mig ha tid och behov att fundera på finlirande ärenden som det här?

Jag tror inte det. Jag tror att vi behöver den stillhet och eftertanke som fastan bjuder in till. Det är sedan länge populärt med mindfullness och mycket annat som tränar oss i att vara närvarande, ger övning i att stilla oss mitt i samhällets flöde av stimuli. Oberoende av om du närmar dig fastan med uttalat kristna tecken eller inte kommer fastan som en möjlighet att bli mera närvarande, att varsebli andra aspekter i tillvaron än vi kanske annars gör.

Jag drömmer om den glädje och frihetskänsla en nyvunnen enkelhet kan ge inte bara under fastans sju veckor, utan också långt efter att fastans allvar övergått i påskens glittrande glädje.

Kittlar det till i dig av en liknande dröm? Vill du också begrunda var du fäster din blick? Häng med i fastekalendern! Kalenderns rutor uppmuntrar varje dag till stillhet och eftertanke; varje ruta bjuder på en tanke, bön eller förslag till någon konkret handling. Kom med, ta steg för steg mot drömmen och mot påsken!

Här hittar du kalendern som pdf om du vill printa ut den. Du kan också följa med i kyrkans och flera församlingars sociala medier och hitta dagens kalenderruta där.

https://evl.fi/sv/familjefester-och-helgdagar/helgdagar/pasken/fastekalender/

Tröst och ljus

Catherine Granlund 05.02.2024

Vi har firat kyndelmässodag - en dag när alla stearinljus som skulle användas under kyrkoåret välsignades. I söndags lästes texten om Symeon upp ur predikostolen.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Den helige Ande hade uppenbarat för honom att han skulle få möta Messias, Frälsaren innan han dör. Nu hade han kommit, ledd av Anden till templet och träffade föräldrarna till Jesus. Han tog barnet i sin famn och såg det, kände det och visste att tiden var inne, att löftet var fullbordat.

Så många av mina bekanta visar nuförtiden bilder på sina barnbarn. De små söta ansiktena, munnar som söker ett bröst, slutna ögon, fullständigt beroendeskap av de vuxnas händer och kärlek. Doften av ett spädbarn, jag känner den fast mina barn nu är vuxna.

Så valde världens Frälsare att komma till oss.

Nu kunde Symeon tryggt lämna jordelivet. Israels och hela världens Tröst vilade i hans armar. Bokrullarna från forntider rullades upp för hans sinne där alla profetior om Messias finns nedskrivna. Den helige Ande kanske pekade på några specifika ställen i hans inre, fyllde honom med visshet om att världens ljus var här. Är här.

När vi tänder våra stearinljus eller kökslampor får vi tacka för att Ljuset, något större bär oss. Gud valde att ge sin son för att vi skulle få liv och förlåtelse. Vi får också vara ledda av Anden i vår vardag – som Symeon på sin tid. Vi får be att Gud leder oss till tröst och att ge tröst och uppmuntran. Vi får låta oss ledas till platser och beslut som är tänkta för oss och för våra medmänniskor omkring oss. Israels Tröst, barnet som vilade i Symeons knotiga händer, växte upp och tog sitt kors och är hela världens tröst. Det känns att det är viktigt nu att leva nära Jesus. Mycket av det självklara har blivit osäkert. Vi får, medan vi inväntar Messias andra tillkommelse, vänta på Guds Ande och hans ledning i vår vardag, öva oss i lyhördhet och i att låta oss älskas. Söka Kristusdoften.

Våga ställa frågan

Karin Westerlund 30.01.2024

I många år har människor (inte minst mina syskon) förundrat sig över att min första impuls när det gäller att få svar på ganska lätta frågor är att fråga någon jag känner snarare än att googla. Man skulle säkert få svaret snabbt då man googlar, och jag har aldrig egentligen haft någon annan förklaring att jag helt enkelt inte vill. Jag har själv funderat på detta på senaste tiden. Varför vill jag hellre fråga någon jag känner?

Trots att jag gärna skulle vilja påstå annat så är jag en produkt av min tid. Jag är van med att kolla upp saker på nätet, som vilka konserter som är på kommande eller vilken tid en debatt sänds på TV. Jag vet hur en gammal radio fungerar. Alla kanaler har frekvenser, och man ställer in radion till kanalens specifika frekvens och så hör man det som sänds. Då insåg jag plötsligt att jag inte visste hur man fick reda på vilken kanal som var på vilken frekvens innan man kunde söka upp svaret på nätet. Så jag frågade mommo, trots att det kändes som en rätt dum och irrelevant fråga.

Jag fick ett rätt enkelt svar, ganska fort, och det uppmuntrande orden: “det finns inga dumma frågor”. I den stunden insåg jag att en del av glädjen av att fråga ligger i den kontakt man får med andra människor, speciellt med människor som är annorlunda än jag själv. Mina morföräldrar har vuxit upp i en helt annan verklighet än jag, och en kort stund får jag ta del av den.

De senaste trettio åren har skapat en helt ny värld. I tusentals år har man frågat de som är äldre, för att det var så man lärde sig. Idag bara söker vi upp svaren på nätet. Tänk på en maträtt som din mamma, eller någon annan du lärt dig mycket av, brukar laga. Kan du det receptet? Vet du vad knepet är?

Jag vill lära mig av människor. Jag vill känna att jag är en del av kunskapens kedja. Det finns många som inte hinner tala med sina mor- eller farföräldrar, så det kan löna sig att ta chansen. Jag som är studerande har också tusen resurser att ta till, och inte minst av dessa är den otroligt kunniga staben vid Helsingfors Universitet. Dessa människor som har spenderat flera år på att samla kunskap. Jag kan gå och fråga vilken som helst av dem om hjälp.

Internet är en otroligt värdefull resurs, som absolut ska utnyttjas. Men fundera ibland ifall ni kan fråga någon istället. Ställ den “dumma” frågan, och tänk på alla de människor som i flera generationer har ställt liknande frågor. Vi är alla en del av en större helhet, ingen är ensam. Ibland lönar det sig att ta en stund och uppskatta det. Tala med varandra, och ställ dumma frågor.

En framtid full av sång

Catherine Granlund 29.01.2024

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång, sjunger vi i psalm 274 i psalmboken (översatt av Britt G Hallqvist 1970).

En morgon när jag vaknade var alla mina problem borta och det var helt som det skulle vara. Med ens kände jag mig ändå borttappad. Jag tyckte att jag svävade i luften utan hållpunkter. Hela mitt liv var ju uppbyggt på problem; mina egna och andras och vad skulle jag nu göra?

Kroppen drev omkring i rymden. Den sökte efter någonting att utgå ifrån. Då hörde jag röster, medan jag svävade där med utsträckta armar och ben – det lät som sång. Luftströmmen lotsade mig närmare ljudet. Jag hörde klockor, bjällror, stråkinstrument, klarinetter och oräkneliga sorters fågelsång och – kvitter. Där stod Han, Honom jag längtat att få se på riktigt hela mitt liv, och dirigerade orkestern. Han var så glad och omgiven av alla fåglar som existerar och existerat och jag tänkte att jag nu är i den himmelska kören, det här som Guds folk talat om. Allt ska lovprisa Herren, allt skapat är befriat!

Paulus skriver i brevet till Filipperna: Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är. (Psalm 274)