För mig brukar julen alltid hämta med sig en viss tid av ro som tillåter mig att reflektera över mitt liv och hur framtiden kunde se ut. Nu är juletiden i stort sett slut och det nya året har kommit igång, så det är en passlig tid att försöka sätta till pappers de tre “principer” som jag vill hålla med mig under det kommande året och förhoppningsvis också längre än så. Jag är ung och i en övergångsperiod mellan livsskeden, vilket innebär mycket osäkerhet och stora känslor att leva med. Dessa tre principer tror jag kommer hjälpa mig med detta.

Hopp. Att hålla fast vid hopp är inte lätt, att leva enligt det är ännu svårare. Dagens digitala värld matar oss med förödelse, domedagstänkande och självkritik. Min osäkerhet och stress, är fördelaktig för alla företag som påstår sig ha lösningarna och som gärna säljer dem. Det är fördelaktigt för de aktörer som vill att jag ska ligga hemma, stressad och trött av all information som kommer i ett oändligt flöde och inte säga eller göra någonting åt saken. Jag vill försöka bryta mig ut ur denna destruktiva tankecykel som jag allt oftare märker att jag sitter fast i. Jag vill börja varje dag med hoppet om att det kan bli en bra dag, att saker kan bli bättre, och att människor i grund och botten bryr sig om varandra. Jag vill inte lyssna till de röster (invärtes eller utvärtes) som säger att det är hopplöst, att jag är ensam, istället vill jag tro på en framtid med blommor, sol och skratt. Jag vill ha hopp för framtiden, för mänskligheten, varje dag.

Minne. Vi är idag väldigt isolerade från varandra, men speciellt genom mina studier, och genom konsten, har jag funderat på hur viktigt det är att ha en koppling till de människor som har kommit före oss på denna jord. Människor för flera hundra år sen funderade också på hur de skulle få ekonomin att gå ihop, och när den första snön skulle komma. Vi är mer lika än vi tror. Det gäller också våra närmaste, mina mor- och farföräldrar har också varit unga och funderat på hur det skulle gå, och samtidigt skrattat åt dumma skämt. Jag vill under det kommande året minnas hur viktigt det är att tala med människorna jag beundrar och ställa frågor om deras minnen och tankar. Jag vill göra vad jag kan för att känna att jag har kopplingen till alla som gått livets väg före mig, och som visar vägen bara jag vågar fråga. Livet går vidare, vare sig det är med skratt eller med gråt. Minnet hjälper oss att förstå det.

Mod. Att tala om mod kan kännas stereotypiskt och förenklat (det finns trots allt mycket som är skrämmande i den här världen). Trots detta håller jag fast vid att jag vill leva ett modigare liv det kommande året. Det handlar inte om att åstadkomma otroliga storverk, att besegra en drake, utan istället något så enkelt som att ha modet att tro på mig själv, att ha modet att säga ifrån då jag innerst inne vet vad som är bäst för mig. Att ha modet att prova nya saker, att vara dålig på de sakerna jag provar och att ha modet att fortsätta göra det iallafall. Jag vill ha modet att ta chanser som är osannolika, men kan vara värda det ändå. Modet att leva som mig själv, varje dag. Vi har inga drakar här, men jag kan vara modig ändå.

Som sagt är detta inget nyårslöfte, eftersom det känns som att nyårslöften så lätt blir bortglömda. Världen är stor och jag har mycket liv kvar att leva. Jag tror att det blir roligast ifall jag kommer ihåg att leva enligt hopp, minne och mod.

Hyacinten är min viktigaste julblomma. Det finns ingen vinterdoft som slår hyacintens doft i huset, trodde jag, tills jag skrev ner det. Men genast trängde grandoften sig på och gjorde anspråk på en delad första plats eller åtminstone en andra plats runt jul och så rullade mandarinerna inför mig. Jag minns att min kollega i november skalade en mandarin i personalköket och genast reagerade jag på att julen närmar sig. Mandariner och nejlikor, just det.

Våren har också sina dofter: syrenen. Vårvädret får inte vara för varmt så att syrendofttiden går för fort. Det är absolut nödvändigt att plocka en liten syrenblomma, alltså inte en klase – utan en liten enskild blomma och hålla den i handen för att med jämna mellanrum lägga den under näsan och dra in doften.

Humlornas och min sommarfavorit är vresrosen – den utjagade, feldömda och mycket saknade ros som jag var jag än vandrat: i Grankulla passerande parkeringsplatsen vid stadshuset brukade sticka näsan i rosorna och akta mig för bin och humlor som ständigt konkurrerade om platsen, stranden i Sibbo där vresrosen funnits i blåsten lika liten eller lika stor sedan barndomen, på Fölisönpromenaderna vid havsbandet – anhalter av vresrosinandning – och jag undrar var bina och humlorna nu håller hus när rastplatserna och tankstationerna grävts upp och kastats bort.

Har hösten en doft? Är det mognadens, förmultningen, våta löv, jord, mossa, skog?

Har du en doft som gör dig lycklig (nybryggt kaffe? Rostbröd? Nyslaget hö? Rökt sik?), som ger dig livsglädje? Dofter är viktiga. Vi som kan njuta av och leva bland dofter är privilegierade. Många minnen gör sig påminda via luktsinnet – både goda och dåliga. Utedasset? Fiskleverolja? Rå fisklukt på fingrarna? Ved som brinner, tångdoft, stall, nygjord asfalt, våt ylle – var rör sig minnena? Dofternas värld är stor och djup.

Den hoppfullaste doften är väl Kristusdoften, som Paulus skriver om i sitt brev, som vi får föra in i det nya året. Den får vi ge och dofta in alla årstider. Den håller till och med över årstiderna in i evigheten.

De senare åren märker jag att julnatten med herdarna på fältet och juldagsmorgonen med alla sovande i huset och ett besök i julottan utgör min innersta jul, den längtan och det behov som finns och trängtar efter sin egen tid och uppmärksamhet, inte på ett oartigt sätt, men välkomnande, inbjudande så att jag inte kan motstå att gå in i natten med stjärnorna som gnistrar och höra fåren bräka. Vad rör sig i himlavärlden, vilken förundran väcker ännu denna natt?

Så när vår julaftonskväll är över och alla går in till sig, endast stjärnan i köksfönstret får lysa hela natten över krubban inunder, då kommer den där rösten igen, inbjudan till helighet?

Det har varit många bråda dagar med förberedelser och många kära ansikten jag mött på besök borta eller hemma med god mat och god vilja med sorgsna mänskor och glada, tysta och högljudda och det är just så som det ska vara. Men tillika behövs den där speciella längtan, tvåsamheten med något så stort att inte universum räcker till, något så förundransvärt att blicken inte vet om den ska se upp mot världsalltet eller inåt mot hjärtat: djup möter djup, som psalmisten någonstans skriver i Psaltaren då hav möter hav. Guds rörelser.

Jag läste en bok i adventstid som heter Advent. Islänningen Gunnar Gunnarsson skrev den 1936. Den handlar om Benedikt, hans bagge Barsk och hans hund Leo som varje år beger sig första advent upp mot bergen och glaciärfloden för att leta upp vilsna får som inte hittat hem i trygghet under hösten då man samlat in fåren i nejderna. Samma färd har Benedikt gjort i tjugosju år och han är nu femtiofyra. En liten vacker bok om längtan, ansvar och tillit mellan Gud och mänska, djur och mänska samt mänskor emellan i snöns virvlar, månsken, hett kaffe, lä och storm, seghet och förnöjsamhet. Den är en skatt att ta till sig som vinterläsning. Jag låter Benedikt få tala:

Benedikt tog med varsamhet ordet (Advent, min anm.) i sin mun, detta stora, stilla, förunderligt främmande och dock samtidigt förtroliga ord, kanske var det för Benedikt det mest förtroliga av alla. Nå, han visste inte så noga vad det betydde men det var en väntan i det, förväntan, förberedelse – så mycket förstod han. Efterhand som åren gick hade detta enda ord kommit att gälla hela hans liv. Ty vad var hans liv, vad var människans liv på jorden om inte en otillräcklig strävan som dock bärs upp av väntan, förväntan, förberedelse?

Fridfull jul.

Tre ljuslågor fladdrar redan i adventsljusstaken. Snart är de fyra, sedan är det jul! Jag som tycker att det alldeles nyss var augusti är lite häpen över detta faktum.

Medan tiden runnit vidare har jag under adventsveckorna varsamt försökt styra mina tankar, förväntningar och drömmar förbi decemberklassikerna julklappshysteri, städmani och allmänt överväldigande julplaner.

Vi väntar ju så på julen, men det är lätt att tappa bort sig i väntans dagar. Jag har försökt inspireras av adventstiden försynta förundran och stillhet. Bakom det lockande glittret, varuhusmusikens smöriga klanger och uppfattningar om hur en lyckad jul ska se ut kanske det finns något annat vi längtar efter? Något som verkligen skulle beröra oss på djupet? Något som skulle göra att livet får annan gestalt, så där som vi sjunger i adventspsalmen Gå Sion, din konung att möta.

Jag väntar, längtar och förbereder. Varför, inför vadå? Det skulle vara lätt att svara att jag väntar på julens mirakel, på hur Gud kom till jorden som ett hjälplöst barn för att ge oss kärlek, hopp och frid. Men allt det där är så stort, det är svårt att greppa. Min förundran blandas med otillräcklighet i att inte fatta, otålmodighet över att jag ens försöker fatta det ofattbara, att jag är så trög inför överlåtelsen.

Så här inför fjärde advent kan Maria bli en förebild när det ofattbara överskuggar förundran. Inte kunde väl Maria heller helt fatta och ha koll på läget när hon fick änglabud om att hon skulle föda Guds son, men ändå sa hon Låt det ske.

Jag sneglar på min julklappslista, varken där eller på matlistan för juldagarna kommer något att ske av sig själv. Men på helt andra plan kan Marias svar på Guds initiativ inspirera mig. Min väntan och längtan i advent får forma mig, den inre förberedelsen låter mig ana nya vidder omkring mig och inom mig.

Jag vill liksom Maria säga Låt det ske. Inte som passiv lydnad, utan som aktiv tillit. Jag menar inte Gör vad du vill, jag bryr mig inte, utan Jag väljer att ta emot det du vill, jag bereder plats för dig. Överlåtelsen kanske kan börja försiktigt fladdrande som ljuslågorna i adventsljusstaken. Inte med säkerhet och i full kontroll, men i ett stilla erkännande om att jag behöver ljus, jag behöver Gud.

Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt ljus av din fägring ... Sången klingar så vackert inne i kyrkan. Den vitklädda Lucian med ljus i håret tågar med sitt Luciatåg ner för domkyrkans trappor i Helsingfors. I skolor och i daghem rumt om i landet tågar luciatåget in i gymnastiksalen och sjunger de vackraste julsångerna. Stolta föräldrar torkar sina glädjetårar.

Lucia kommer för att sprida ljus och värme under den mörkaste tiden på året. Det är en dag som bär minnen. Minnen av glädje och förväntan, men också tokiga incidenter och orättvisor. Bittra sorgetårar över att aldrig ha kommit på första plats och blivit vald till skolans Lucia. För ett barn kan det kännas ledsamt att år efter år ”endast” få vara en tärna, stjärngosse eller tomte i luciatåget.

Jag träffade nyligen en person i 50-års åldern, som aldrig fått vara Lucia, trots att hon alltid önskat få bli det. Under hennes skoltid röstade skolan fram en Lucia bland alla sexans flickor. Det var den populäraste flickan som blev vald, och kvinnan fick nöja sig med att vara en av tärnorna i Luciatåget. På åttans klass upprepades samma sak. Skillnaden var att kvinnan denna gång fick gå som en tomte sist i ledet. Hon säger fortfarande många årtionden senare, att hon drömmer att ännu en dag få vara Lucia.

I varje människa finns en djup längtan att bli sedd. Sedd och bekräftad för den man är. Att inte bli ”vald” och bekräftad kan med tiden bryta ner på självkänslan.

I varje människa finns en djup längtan att bli sedd. Sedd och bekräftad för den man är. Att inte bli ”vald” och bekräftad kan med tiden bryta ner på självkänslan.

I mitt jobb möter jag människor, som berättar om utanförskap, och mobbning. Om kampen att bli sedd och bekräftad av andra barn och vuxna. Om upplevelser att inte passa in och duga som den de är.

Jag har hört klienter berätta om händelser där de blivit utanför, och inte passat in i gänget p.g.a. sitt utseende eller andra orsaker. Flera år senare gör de fortfarande ont. Sår som finns kvar ännu i vuxen ålder. Olika förluster och relationer som går i kras, öppnar upp gamla sår och gör livet tungt. Den gamla känslan aktualiseras. Känslor som ”jag har blivit lämnad”,” jag har blivit bortvald” eller ” jag är ingenting värd” kommer till ytan.

Som diakoniarbetare vill jag komma till dessa människor som en Lucia. Inte som en Lucia som alla tittar på p.g.a. utseende eller någon form av status. Utan en vanligt klädd person med en osynlig krona som förmedlar hopp, ljus och glädje. Jag uppmuntrar också alla andra oberoende av kön att vara ljusbärare och glädjespridare. På det sättet bygger vi upp en mera jämlik värld, där alla får möjligheten att lysa.