Om somrarna blir det ofta besök i olika församlingar en söndags förmiddag eller kväll. Det är roligt att kliva in i andra mötesrum och traditioner. En kväll satt vi Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka och en annan sommarkväll besökte vi Pingstkyrkan i Nickby, Sibbo.

Ibland blir jag förvånad över att någon annan också hittat hit denna sommarkväll och gläds över att bänkarna fyllts i det lilla kapellet eller den stora kyrksalen. Prästen predikar om hur vi ser på andra och på oss själva: vilka vi utestänger ur gemenskapen för att hon eller han inte passar in – inklusive oss själva: vi tycker kanske att vi inte duger, inte kan, inte är någonting – och de andra kanske har fel klädsel, hudfärg eller lukt omkring sig. Det är viktigt att få höra hur Jesus mötte mänskor och hur han ser på var och en av oss.

Vi är alla lika värda. Vi är föremål för Guds längtande kärlek. Ingen mer eller mindre – det enda, tänker jag som är mer eller mindre – är vår egen respons på kärleken Gud visat oss och alltjämt visar.

Utanför fönstret här i skärgården har dimman lättat. Den har hjälpt mot hettan och jag har stått på verandatrappan och iakttagit hur doppingarna lekt. Ja, de sprang tafatt – såg det ut som. De virvlade omkring i vattnet. Först trodde jag att de skrämts av någonting, men nej, de lekte, dök, spurtade och jag log. För någon månad sedan hörde jag en sommarpratare som sa att vi skrattar mest i barndomen. Efter 30 års ålder skrattar mänskan mycket litet, enligt statistiken. Lekfullheten – vart försvinner den? Gapskrattet? Jo, förut ganska ofta med mina väninnor.

Det är så mycket vi på något sätt tappar bort på vägen: att känna sig älskad? Att leka? Att skratta? Förnöjsamheten? Glädjen över det lilla, iakttagelseförmågan? Myran traskar på, tänk så underbart med myror egentligen! Måsskriet över kobbarna, havet som ständigt rör sig, skiftar, speglar, skvalpar, stormar, knottrar till sig av regnet. Allt har Gud skapat. Allt är oss givet.

En man i Afrika, berättade en missionär för mig, slutade slå sin åsna efter att han läst skapelseberättelsen: Inte kan jag ju slå det som Gud har skapat, resonerade han. Guds kärlek når ut till allt skapat: mänskor, djur och natur. Vi är kallade att vårda, njuta av, dela allt detta. Vi är kallade till gemenskap. Vi är kallade vid namn. Vi får leva i det vi läser i Bibeln. Bli del av det.

För två år sedan dog min mamma, det var en tidig julimorgon med livligt fågelkvitter utanför den fladdrande gardinen. Jag har inte vant mig vid att tala om min mamma i preteritum, det känns fortfarande underligt att forma orden kring henne i förfluten tid. Kanske det är sådant man aldrig blir riktigt van vid.

Men vardagen rullar på också utan mamma. Barnen växer, amorteringar kruxas av, jobbprojekt avlöser varandra, vi renoverar garaget. Vattnet strömmar vidare kring mammas älskade skärgårdsudde, det ställe där både hon och jag har vuxit upp i sommarsol och vintersnö. Där är hon nu allra mest närvarande för pappa och mig. Mamma är med mig vid stenen där vi borstade tänderna när jag var liten medan jag trodde att trollen i skogsdungen bredvid tittade på mig. Hon går med mig på den barriga stigen till Utkiksberget. Min blick smeker samma rödfärgade tallstammar som hon älskade att vila ögonen på i kvällssolen. Jag hör hennes röst inom mig om jag slarvar med att lägga båtlinorna snyggt på bryggan. När jag somnar på stora verandans säng med kinden mot en prydnadskudde som min mormor har broderat flyter mitt liv ihop med mammas och mormors.

Hemma pratar vi om hur mamma älskade jordgubbar eller hur hon skulle ha slagit ihop händerna av stolthet över att vår äldsta fått körkort. Jag pratar om mamma sådan hon var innan minnessjukdomen sakta tog hennes ork, hennes livsglädje och personlighet, jag pratar om det så att barnen och vi vuxna inte ska komma ihåg bara hennes sista tio år då hon inte var sig själv. Ibland pratar jag mest för min egen skull. Jag har ju inte alls ännu kommit över att jag, liksom många andra, förlorade en kär människa långt innan hon dog. Ganska ofta är jag nästan mera upprörd över att mamma suddades ut av alzheimers än för att hon inte längre lever.

Idag på mammas himmelska födelsedag cyklade jag med ett knippe vinröda pioner till graven. Under de gamla trädens höga, gröna valv stod jag och kände mig fortfarande ovan vid situationen. Mina tankar fylldes av olika kyrkiska eller poetiska uttryck för att vi återförenas efter döden. Jag kan tycka att de är vackra så där på ett teoretiskt plan, men på något vis berör de mig inte.

Är jag för upptagen med att leva min tro i vardagen när jag inte så mycket har tänkt på döden och hur det är efter det? Eller har jag inte kunnat släppa mänsklig logik tillräckligt mycket för att i hjärtat förundras över något så förunderligt som att en dag återförenas med mamma? Jag får fortsätta umgås med de här frågorna, både på skärgårdsudden, vid graven och annars.

Min kollega och jag vandrade runt i Grankulla och letade efter blommor till några midsommarbuketter inför en andaktsstund på servicehemmet Villa Breda. Vi märkte att många blommor redan var utblommade men efter vår långsamma vandring fick vi ändå ihop ljuvliga sommarbuketter. Glad blev jag över en gård som gjort en liten blomsteräng framför sitt hus fylld med prästkragar. De sprider sig hoppeligen till vägkanterna omkring. Litet moloken kände jag mig när syrentiden redan var över, så fort – doften jag gått och längtat efter hela året. Endast hyacinterna närmar sig den doften.

Blommorna skänker en omätbar glädje: allt från den minsta lilla skära strandkrypan på strandängar till midsommarrosor, vitsippsmarker, gullvivor, näckrosor, hägg, lingonblom, hav av ljung, förgätmigej.

Förgät mig ej. Folksagan om det älskande paret: Kvinnan som ser de vackra blå blommorna på andra sidan det djupa diket och mannen som vill ge henne vad hennes hjärta begär; tar sig över, plockar blommorna, faller i vattnet, ropar med sin utsträckta hand fylld av de blå blommorna, medan han drunknar: Förgät mig ej. Och jag tänker på det förgängliga och det oförgängliga. Det som sås i kärlek, det vi gör mot varandra, Guds kärlek till oss som vi ger vidare till varandra medan vi vandrar på jorden.

Vi har varandra en tid, sedan går var och en av oss in i evigheten. Det enda vi får med oss är vad vi gjort eller lämnat ogjort. Inget förgängligt kan vi ta med, allt på jorden kan murkna, ruttna, förtorka, ätas upp, avdunsta, slitas ut, brinna upp. Men det vi ger varandra i relationer förvaltas på ett annat sätt. Jesus säger att vi inte ska samla oss skatter här på jorden där tjuvar kan stjäla och mal förstöra utan vi ska samla oss skatter för himmelriket. Ändå är det inte via gärningar vi kommer in i himlen. Först av allt är att vi vill tillhöra Gud och får del av försoningen. Allt detta är nåd. Vi tas in på Guds väg och på den märkliga vägen får vi ge varandra det bästa vi har – och ibland de sämsta, det svåraste, det tyngsta – för livet är en växelverkan mellan att ge och få, vara svag och vara stark, hjälpa och bli hjälpt, förlåtas och förlåta. Livet är händer som möts, kyssar som kysses, blommor som ges och tas emot.

Himmelriket, lite redan på jorden i kärleksgärningar – väntar oss med Jesus på den eviga vägen. Jag tror där finns blommor, av alla slag. Och ingen är allergisk. Ingen förtalar någon, dörrarna till våra hus är öppna och vi kan sitta och småprata med fåglarna som besöker våra bord och tar del av det nybakade brödet.

Jag står på Silja Lines däck och ser oss närma oss Helsingfors. Vi når Sveaborg och historien går genom min kropp: 1808-1809-års krig, Fänrik Ståls sägner av Runeberg, förrädarnamnet som inte får nämnas, Jarl Hemmers roman En man och hans samvete där tro och tvivel konfronteras med de eländiga förhållandena bland fångarna på Sveaborg. Men jag minns också barndom och ungdom: hit har vi kommit för att simma, hit kom jag under studietiden för att sola, läsa till tenter, halvsova, ta avstånd och komma tillbaka till mig själv när intrycken blev för många, händelserna för omvälvande – att leva som känslig kräver stilla stunder, tider att dra sig tillbaka.

Måsarna skränar. Sveaborgsfärjan tuffar på. Här firades mina femtio år för tio år sedan med vänner och släkt på gräsmattan bland syrener nedanom kyrkan. Havet glittrar. Färjan har passerat Sveaborg. Min blick söker Domkyrkan och den Ortodoxa kyrkans guldkupoler. Lökarna blänker – symboler för den helige Ande. Guds Ande som utgöts på pingstdagen och som gång på gång fyller en kristen mänska med liv.

Jag känner att jag kommer tillbaka. Vi har rest i några veckor med färjor och med tåg. Island känns avlägset just nu när Helsingfors välkända arkitektur välkomnar mig. Jag börjar långsamt landa både i mig själv och i insikten att vardagen snart tar över.

Något dygn senare sitter jag i hemstadens kyrka och känner att jag kommit tillbaka också hit. Jag tar emot oblaten och vinet tills du kommer åter, Jesus, tills du kommer igen. Världen har rullat på med sina katastrofnyheter medan vi sjungit i körer och kört genom vulkanlandskap i hård vind. Det har varit paus på nyhetsläsande och vardagslunk. Island har tagit en del av mitt hjärta, men att komma hem känns också bra. Jag behöver min hemförsamling, jag behöver mina rutiner, jag behöver gång på gång fyllas med nattvardsstunder och Guds Ande, med tillit och hopp. Böneämnen poppar upp i mobilen och jag vet att bara Jesus kan få också dem till något bättre. Tack för resan, tack för hav, tack för släkt i Sverige, tack för dina löften, Jesus, i en värld som mår illa. Kom Jesus, kom till mänskohjärtan, kom tillbaka snart.

Jag kollar mobilen och läser ”När äter vi?” Och tack för hem och vardag. Tack för midsommarrosor och finska stränder.