Det brinner, det glöder och det pyr

Förra helgen brann en brasa på åkern nära mig, sly från grannskapet skulle eldas upp. Brasan var stor, fylldes på längs med dagen med mera sly och brann väldigt länge. Under kvällspromenaden med hundarna såg jag hur starkt det ännu glödde och i flera dagar efteråt pyrde det ur den stora högen av aska.

I grundskolan har jag fått lära mig att elden har olika skeden. Upptändningen, då fukten i det som kommer brinna torkar ut. Den som någon gång tänt en brasa vet att det lite sprakar i veden och kommer rök. Och det är lättare att tända brasan om veden är torr. När fukten försvunnit kommer de orange-röda lågorna, själva elden. Ofta på scoutevenemang är de yngre scouterna otåliga, de lägger grillkorven på elden direkt då lågorna kommer fram. Men oftast brukar korven de gångerna inte alls bli varm i mitten, mest kanske bara sotig och kanske t.o.m. bränd på utsidan. Det är först vid följande skeden som den bästa värmen kommer fram. När de orange-röda lågorna börjar frigöra gaser från veden förändras lågorna plötsligt till blåaktiga eller genomskinliga - då brinner det varmt! Sedan avtar lågorna och kvar i den mycket varma högen finns glödande kol. När det inte längre finns något kvar att brinna, avtar glöden sakta och långsamt. Ibland ser man inte ens glöd, utan bara lite rök som stiger upp ur det som finns kvar.

I diakonin möter jag människor i olika skeden av kriser. Det brinner, det glöder och det pyr. På samma vis som med elden har kriserna olika skeden. En del kontaktar diakonin redan innan det brinner, de har kunnat förutspå att krisen är på väg och vi kan arbeta förebyggande. Andra kontaktar oss medan det brinner, då kan vi arbeta med den akuta krisen och förhindra glödbildning. De som kontaktar oss då krisens glöd lyser starkt, har ofta varit med om mycket redan vid det skedet. En kris är aldrig trevlig men då det brinner och glöder är krisen fortfarande ganska enkel att se, greppa tag om och göra något åt.

Är det inte längre okey att be om hjälp?

De personer som kontaktar oss först då det pyr oroar jag mig för. Jag undrar om det inte i vårt samhälle längre är okey att be om hjälp? För det är denna typ av klientkontakt som ökar i mitt arbete inom diakonin. Personerna har ofta försökt så gott de kan redan. Oftast ensamt, ibland tillsammans med social- och hälsovård. Då det pyr i en kris så har det brunnit länge. Personerna jag möter har försökt kanske i månader, år eller decennium. Då handlar det redan om fler problem och ibland flera olika kriser samtidigt. Föreställ dig de otaligt många kvistarna i en brasa av sly. Mångfacetterade och komplicerade saker att reda ut och finna lösningar till. Väldigt ofta blir församlingens diakoni en medvandrare för dessa personer; i månader, år eller decennium.

Därför försöker jag arbeta ännu mer i förebyggande syfte. Skriva här på bloggen och göra andra inlägg samt berätta om församlingens diakoni. Jag tar alla tillfällen jag får exempelvis i skriftskoleundervisningen och under skolbesök att prata om hushållsekonomi, människans grundläggande behov, kyrkans hjälpnätverk och vikten att be om hjälp direkt då man känner att man behöver den. Och när jag ser att det brinner, glöder eller pyr hos min nästa – då sträcker jag fram en hjälpande hand.