Snobben, Woodstock och jag – tre tvivelaktiga musketörer

När de globala katastrofmattorna lägger sig över min vardag, när den envisa covid-hostan bara kan tystas med etylmorfin och de sociala kontakterna begränsas till några korta hälsnings- och hälsorepliker med grannar stående på respektfullt avstånd, ja då vet jag vad klockan är slagen. Lägg därtill en småsvettig maskfylld sommar, inhiberade ut- och inlandsresor och klena finska resultat (med vissa undantag) i internationella idrottstävlingar och jag förstår att inte ens en tillfällig tröst av meteorologisk, turistisk eller sportslig karaktär hade kunnat dämpa min sakta mak tilltagande livsleda.

Nej, inte livsleda – det var bara allitterationen som lockade med det ordet – men nog en svårgripbar oro över denna världens tillstånd och de ofantligt många problemkomplex som väver in sig även i min tankevärld. Jag har fullt sjå att skilja det ytliga från det väsentliga, det självupptagna från det altruistiska. Jag är visserligen en stor vän av expressiva svartvita fotografier men när liv och debatt utmynnar i ett färglöst antingen-eller-resonemang drar jag öronen åt mig. Och jag söker febrilt efter en ledtråd, helst ett elegant tankehopp och en fjädrande motvikt till all denna förnumstiga, självförhärligande och hjälplösa retorik som fyller tidningssidor och flimrar förbi på sociala medier.

Och det slår mig att klimatologiska katastrofprognoser, maktfullkomligt vapenskrammel och politiskt rävspel blir omöjliga att bära och genomskåda utan någon form av fantasins flykt och lätthet. Vardagens vånda måste åtminstone delvis ersättas och betvingas med humor och värme. När vi i dag firar International Read Comics in Public Day tar jag följaktligen Snobbens tjocka 50-årsbok Ett guldjubileum (utkom år 2000) under armen och sätter mig här på Andberget och försjunker i Kalles, Linus, Gullans och alla de andras lilla värld, som på många sätt är mycket större än min egen. De eviga frågorna om matskålens betydelse, kärlekens nödvändighet och framgångens illusioner speglas med glimten i ögat när Snobben och hans kompisar, inklusive den småvimsige Woodstock, ställs inför tillvarons oundvikliga utmaningar och krassa realiteter.

För den livsgärningen tror jag att deras upphovsman Charles M. Schulz (1922–2000) postumt har tilldelats en glimrande glädjegloria i himlen.