Recensioner

Utmärkt novellsamling

Joanna Nylund

Ett gott språk är som god hälsa: märks mest i sin frånvaro. Därför finns det skäl att ge en eloge till just språket i Mårten Westös novellsamling Som du såg mig då. Rikt, mångsidigt och till synes utan ansträngning flyter det på – det bästa jag läst på länge inom finlandssvensk litteratur.

Men här finns fler trumfkort än språket. Novellerna beskriver ögonblick i olika människors liv, ofta avgörande sådana. Är det i själva verket de till synes anspråkslösa stunderna som är de mest betydelsefulla? Flera av berättelserna har en subtilt hotfull underton: den pratsamma frisörskans monolog, den unge mannen som smider planer på gymmet. Nästan ingenting är som det ser ut, och flera gånger blir läsaren försiktigt manipulerad i sina sympatier. De psykologiska underströmmarna är skickligt ledda och många av novellerna är riktiga bladvändare.

Min personliga favorit är Riksväg ett, skriven i tankedialog mellan Kaj och Gabriella, vars yngsta barn just flyttat hemifrån. Det är en vemodig, dröjande berättelse om ett äktenskap på odramatisk upphällning. Westö rör sig obehindrat mellan det manliga och kvinnliga perspektivet i flera av sina noveller, och här lyfts dessutom ett ovanligt tema fram: faderskärleken. Där Gabriella ser nyktert på tillvaron och konstaterar att livet går vidare sörjer Kaj att den lyckligaste tiden, den då barnen var i centrum, är förbi. Den ömsinta fadern är ett ofta förbisett tema i litteraturen, som gärna fokuserar på det misslyckade faderskapet; Westö ger här papparollen en välkommen upprättelse.

I övrigt är männen oftast otrygga, volatila och beroende av steroider (missbruket förekommer i flera av novellerna), medan kvinnorna är ömsom beslutsamma, ömsom bräckliga. Huvudpersonerna är sällan lyckliga – däremot framstår de som ohjälpligt, ofta rörande mänskliga.

Godhet skriker sällan, den viskar – det är lätt att missa det goda hos någon

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55