FILM
Les Misérables
Regi: Tom Hooper.

”När man älskar en annan människa ser man Guds ansikte.” Citatet är hämtat från den färska musikalversionen av Les Misérables, fritt efter Victor Hugos Samhällets olycksbarn som publicerades år 1862.
Men trots att andligheten i filmen inte sällan antar högst vardagliga, känslomässiga former har man ingalunda fuskat bort de mera existentiella kvaliteterna.

De facto kretsar handlingen i filmen kring det här med brott och straff, försoning och botgörelse. Till saken hör att den gode Hugo vägrar att skriva på den populärkulturellt sanktionerade tesen enligt vilket kyrka och tro hör endast makthavarna och förtryckarna till.

När Jean Valjean (Hugh Jackman) första gången i sitt liv stiftar bekantskap med nåden – en lyx som trasproletariatet inte nödvändigtvis har råd med – sker det i ett kapell.
Valjean är, som bekant, den före detta straffången som efter nästan tjugo år i sinkabirum (hans brott var att stjäla en brödbit, ämnad åt sin systerson) blir villkorligt frigiven. Hans lott är att driva omkring, fattig och hungrig.

Det enda ställe där han känner sig välkommen är bönehuset – vilket inte hindrar Valjean från att som tack lägga beslag på kyrkosilvret. En gåva, uppger pastorn, när myndigheterna knackar på dörren.
Det blir vändpunkten för Jean Valjean, som i rollen som borgmästare ställer upp för Anne Hathaways nödställda ensamförsörjare. Alldeles som om detta skulle imponera på hans plågoande, den mer än lovligt nitiska polischefen Javert (Russell Crowe).

Fast nu är det ju inte endast det goda och det onda som drabbar samman i filmen, regisserad av engelsmannen Tom Hooper (The King´s Speech). Hand i hand med den inbördes rivaliteten vädras också mera revolutionära stämningar.

Och här, i gränslandskapet mellan det personliga, det andliga och det sociala samt samhälleliga, fattar filmen eld. Visst finns det mera glättiga partier i Les Misérables men trots det andas helheten en säregen pregnans – inte minst med tanke på den i regel så glättiga musikaliska inramningen.

Men det som gör att himlarna öppnar sig, det känns faktiskt så, är skådespelararbetet. Kanske kunde man hävda att Jackman och Crowe anslår en något ”akademisk” ton i sina sångpartier men vänta bara tills de unga tu – Amanda ”Cosette” Seyfried och hennes käresta, Eddie Redmayne – stämmer upp i Kärlekens höga visa.
På den punkten får jag lov att hänvisa till det inledande citatet. Storslaget är bara förnamnet.