Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar folkkyrkan?

folkkyrka.

Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin.

23.6.2022 kl. 11:30

Trafiken dånade därute uppför Aning­ais­gatans backe i Åbo. Grå­svart damm kom in genom springor och lade sig på fönsterbräden och karmar.

Jag var ung och ensam i en ny stad. Gardinerna hemifrån mamma och pappa hängde molokna i den smala och höga ettan.

Härnäst skulle jag gå en sväng via student­prästen Håkan. Han och hans församling hade inte legat i mina planer när jag klev av bussen här. Men nu hade han lovat att om jag kom förbi så skulle jag få nyckel till kyrkan.

– – –

Om tio år har den evangelisk-­lutherska kyrkan i Finland enligt sina egna prognoser krympt med 425 000 medlemmar, Borgå stift med 22 000. Det motsvarar alla som hör till Helsingforsförsamlingarna Johannes, Petrus och Matteus. Folk dör, skriver ut sig, döper inte sina barn.

Förändringen är stor. Skatteintäkterna flyter ännu stadigt in i tre–fyra år, men redan 2030 förutspås en allt större andel gå till löner, 74 procent mot 62 procent i dag. Mindre till diakoni, mind­re till lokaler och hus. Anställda går i pension, deras platser förblir tomma.

Katastrof är väl ett för stort ord, men en historisk omställning är det. En ny möjlighet, tror någon optimist. Kyrkan omvandlas från en samhälls­institution till en folkrörelse och flyttar till den tredje sektorn.

Där har jag vuxit upp, i föreningskyrkorna. När jag var fyra lekte jag under bänkarna på de vuxnas bönemöte i pingstkyrkan i Tammerfors.

Frikyrkor, väckelserörelser och kristna före­ningar har i 150 år levat ekonomiskt knappt, men inte sällan välsignat. Deras egen kultur, sociala mönster och kontroll har ibland varit deras valuta.

Det finns saker jag gärna tipsar den nya evangelisk-lutherska folkrörelsen om när den kravlar ur sitt skal. Gör si. Och inte så.



Ta vara på kyrkans medlemmar och lekfolk. Ge dem ansvar och nyckel till kyrkan. Stöd och belöna dem ekonomiskt med arvoden eller personalförmåner. Låt kyrkbyggnaden vara ett rum för vänskap.

Abloynyckeln till kyrkan använde jag förstås också till att smyga in där med min nya flickvän; jag spelade för henne på pianot i kyrksalen.

Men det fyllde mig också som 22-åring med både stolthet och en känsla av tillhörighet att i gatu­vimlet på Tavastgatan kunna komma och gå i den moderna, lilla kyrkan inne bland höghusen som jag ville.

Församlingen var fördomsfri. Studerande som egentligen bodde på studieorten bara några få år fick ändå förtroenden och uppdrag. Siv blev bokförare, Kjell körde till Dalsbruk och höll lekmannamöten, och jag blev ordförande för studentföre­ningen som samlades i kyrkan.

Och snart blev jag medlem i kyrkosamfundet, i vars schyssta, människovänliga stil jag simmade med sköna, långa tag. Dess lära och teologi fördjupade jag mig i först senare, men fann att den också var min.

Lekmän är inte konsumenter, av församlingens produktion. De är kyrkan. Rikedomen i kyrkan ligger i att det är medlemmarna därute i vardagen som är de första på olycksplatsen, när någonting i mänskligt liv och leverne har gått sönder. Det är där kristen tro och livssyn allra först uttolkas. Först över tusen kaffekoppar, först senare i predikstolen.

Jag har förstås under mina frikyrkoår också hört lekmän ha ganska hisnande tolkningar av vad Gud anser, och allt har inte alltid varit rätt. Det är också bra att seriös, akademisk teologi efterhand har tagit plats i alla kyrkor.

Det är 2010-tal. Jag åker hem från en ekumeniskt arrangerad alphakurs genom östnyländsk vinterskog. Martina som är diakon hos lutheranerna kör. Hur många lekmän har ansvar för någon verksamhet i er församling? frågar jag.

Det blir tyst i bilen. Ingen.


V
ar stolta över att ni trots alla förändringar är en samlande, tyst kraft i samhället, vars betydelse inte går att mäta.

En radiogudstjänst för länge sedan. En brun radio i trä doftar heta radiorör, utländska städers namn lyser på displayen. Frikyrkliga i rummet skojar om det för dem främmande, liturgiska mässandet från en luthersk kyrka i radion. Och kanske med den dåvarande statskyrkans lite pompösa hållning till sig själv.

Ni var makten som skulle utmanas, till och med förtrycket ibland. Vi i frikyrkorna var alternativet som skulle vara vassare och mind­re tama i tron än ni.

Förlåt. Sådär sade man i vår krets, i den belägenhet vi var i på den tiden. I dag gläder ingen sig åt den evangelisk-lutherska kyrkans svikande marknadsandelar. Vi förlorar alla mark åt religionslösheten, tillsammans.

I dag förstår vi att den nordiska folkkyrkan har varit fundamentet och infran. Utan dess breda stengrund skulle ingen ha något språk och några begrepp att bygga på.

Ni är inte omgivna av tyst skadeglädje. Ni är inte ensamma.


Välj vem ni ska samarbeta med. Öva flexibilitet som sträcker sig över ideo­logi och teologi.

Irina pensionerar sig från diakonin i sin hemstad. Vad som har blivit annorlunda i hennes jobb sedan hon började? Jo, i dag kan församlingen samarbeta, med kommunen, Röda Korset och andra föreningar om det gäller. Så har det inte alltid varit, säger hon.

Diakonin är en föregångare där, och är kanske genom allt mänskligt bryderi den möter kyrkans känselspröt mot framtiden.

Men i övrigt verkar årtionden ha gått förlorade, då kyrkan varit sig själv nog,och haft svårt att samarbeta under något annat varumärke än sitt eget. Ekumeniken har varit artig med allmän välvilja mot den andliga biodiversiteten. Men man har inte lagt axeln under stora lyft tillsammans med andra.

På 2000-talet kom det nya sättet att tala om religionsfrihet. Den nya, felaktigt haltande betoningen blev att var och en på något sätt ansågs ha rätt att slippa andras religion. Och då backade folkkyrkan snällt, som ett sårat, stort djur.

Istället kunde man ha haft lite entreprenörs­anda. Och sett att spelreglerna förändrades, men att kyrkan fortfarande hade väldiga assets, tillgångar i form av kontakt­yta i samhället. Kyrkan kunde ha förhandlat sig fram till nya sätt att vara närvarande, nya allianser, ny samverkan med andra folkrörelser och samhällskrafter.


Reflektera över era privilegier.

Biskopens nacke var nybarberad över kragen på den lila skjortan. Han satt ensam på första bänken på gymnasiets studentdimission. Det var sommar ute och snart skulle det sjungas Den blomstertid. Någon skulle förstås harmas igen i lokaltidningen över att Gud nämns där i en vers, vid en ”neutral”, kommunal skolavslutning.

Mera sällan noterades den evangelisk-luthers­ka biskopens hedersplats i festsalen. Sedvänjan var troligen från samma anno dazumal som det att ett av gymnasiets stipendier skulle få sin motivering uppläst på latin.

Hör man inte till den evangelisk-lutherska kyrkan är det ibland ganska lätt att vara överens med de rena religions­kritikerna om att folkkyrkan inte alls reflekterar över sina markörer och privilegier från det förflutna.

Om hedersbänken på studentdimissionen hade varit full av företagsledare, politiker och Runebergspristagare och olympiamedaljörer plus kanske ortens imam, skulle det kännas fint att också den kristna biskopen var där. Men nu var det en av många kvarlevor från en gången tid, som kyrkan ibland bara är lite blind för.


Skapa och skriv ny teologi så länge ni har tid och resurser.

Jag minns – lyckligvis – inte vem fri­kyrko­pastorn med den långa feel­good-predikan var. Men jag minns att han i nästan nödigt kretsade kring en enda vers i Romarbrevet 11, i en predikan där han inte hade så mycket att säga.

Medryckande, och roligt var det förstås, och kryddat med anekdoter. Men som tankegång: lite soppa på en spik. Nåja, han hade kanske inte den här gången hunnit förbereda sig.

När arbetet i en kyrka, eller vilken organisation som helst, fördelas på färre personer hamnar man snabbt i en ond spiral, där ingen längre får tid att reflektera, stanna upp och tänka nytt.

Många frikyrkor har i brist på personresurser hamnat i den knipan. Om det man till sist spelar upp är gamla teologiska skivspår och tankebanor räcker det inte långt att bara byta fot, eller att skruva upp volymen.

Församlingens vision är också i grunden dess teologi, och någon måste jobba på den. Röj under alla omständigheter tid och rum för den av er som gör kartor för en ny tid.



Låt inte ekonomi och medlems­trender krypa in i läran. Bind inte upp medlemmar i ekonomiska åtaganden och livslånga fri­villig­upp­drag. Bind inte tron till medlemslojaliteterna.

Jag trodde uppriktigt sagt jag hade kommit fram till flygplatsen i Sankt Michel. Men den pampiga uppfartsrampen ledde i stället till ett evangeliskt-lutherskt kurs­centrum någonstans i södra Savolax.

Folkkyrkan och min frikyrka förde ekumeniska lärosamtal och i samtalsdelegationen var jag den enda icke-teologen.

Ibland försökte jag säga att skillnaderna mellan våra kyrkor inte så mycket kom sig av Luther eller min kyrkas lärofader John Wesley – utan av att vi socio­logiskt jobbade i helt olika skala. Den ena av oss räknade i miljoner, den andra i hundratal.

Frikyrklig lära och teologi har genom åren blivit så påverkad av att vi måste vara andligt företagsamma. Så många nya medlemmar måste ständigt värvas. Deras frälsning blir angelägen, för annars försvinner vi själva från kartan.

Så många måste gå troget på gudstjänst, och ge rejält i kollekten, att det nästan blir en synd att stanna borta. Det blir djupare understrykningar med kulpennan i Bibeln av det, än det blir av de historiska, teologiska skillnaderna.

Och vice versa förstås. En folkkyrka med många passiva medlemmar betonar gärna det tysta dopet som gavs en gång, och en nåd som är verksam även om medlemmens aktivitet i kyrkan är noll.

Den breda lekmannakyrkan har också sin avig­sida. Den som har offrat många timmar, och som i frikyrkan ibland, tusentals euro av egna pengar, blir också baksträvig den dag det blir dags för förändringar. Sälja orgeln vi stretade så för att skaffa? Kyrkan vi byggde själva?

För att inte tala om när det blir konflikter och man får känna sig besviken över att allt det man satsat så mycket av sin fritid och sitt liv på gav allt annat än en belöning.


Bind inte upp er till hus. Våga strukturera om.

Några få av den evangelisk-lutherska kyrkans hus är sekelgamla och historiskt värdefulla. Men många av kyrkans närmare 7 000 fastigheter är bara hus.

Här är kyrkan redan på god väg att röja. Församlingshem och lägergårdar säljs redan. Illa byggda kyrkor från 1980-talets byggboom rivs. Behöver Gud äga hus, eller kan han verka på hyra?


Akta er för personkult och informella bindningar. Ha ordning och reda, procedurer och transparens.

När ekonomin blir osäkrare och svajigare växer också lusten att göra klipp och ta risker i verksamheten. Från att ha varit en stilla skattefinansierad kyrka år ut och år in, växer behovet att åtminstone bildlikt, vara lönsam. Att det ska komma folk, och att man inte ska slösa pengar på tomma gudstjänster.

Många frikyrkor har föredömligt väl klarat av det här. Man har en liten ekonomisk bas med avkastning från arv, donationer och någon fastighet. Så att inte hela resultaträkningen ska tas in på kollekten varje vecka.

Men frestelsen finns alltid: att kroka upp sig på stora namn, populära talare och lite show ibland. Också när det går på tvärs med idén om en allas gräsrotsförsamling eller kanske lite emot vad man teologiskt ville stå för.

Stora affärer, små marginaler, färggranna ledare och begränsade sällskap kan ibland leda fel. Som när ledaren för en kristen förening i stiftet nyligen dömdes för ekonomisk oegentlighet, eller om det var slarv, av tingsrätten i Karleby.



Isolera er inte. Se till att präster och anställda har stöd hos yrkeskolleger. Ge dem tid att spegla sitt uppdrag mot idé­debatt, samhälle, kultur och politik.

Jag har under årens lopp sett många frikyrkopastorer bli utbrända, vila något år i ett annat yrke, och försöka igen. Den dagen en församling har så smalt om pengar att man är det enda proffset på jobbet och ensam på kansliet, är man snabbt där.

Många trötta frikyrkliga som har fått jobba en tid i folkkyrkan har upplevt att inget rum är mera välsignat i Guds rike än lutheranernas kafferum. Arbetskompisar! Kolleger!

Med omställningarna krymper isflaket snart också på de lutherska arbetsplatserna. Och så blir det allt oftare så att det är församlingen som får ta hand om sin präst, och inte tvärtom.


Tappa inte styrfarten. Bli inte en förening som saknar teologi eller vars enda lära är – att finnas till.

Min lilla frikyrka brukar skämta om att vi är så glada – för att vi är så många i Amerika.

Det var från USA någon för många år sedan hade fått med sig en binge t-tröjor med texten Thank God, I’m a Methodist! – tack gode Gud att jag hör till den kyrka jag hör.

Min kyrka har haft sina ups and downs. Ibland när jag filosoferar över vad som inte har gått så bra minns jag det här med t-tröjan. Och hur det gick så att också de tongivande i samfundet pratade fram en kultur som mest älskade varumärket, identiteten, föreningen och skylten ovanför dörren.

Dit kommer förändringscoachar och brandingexperter att erbjuda sig att leda också lutherska församlingar i de kommande årens stora berg- och dalbana.

Gå inte dit. Det fördunklar lätt bara vad kyrkan egentligen ska göra. Det är att vara ljus och salt i världen. Och att ha kärlek till människor, och inte till sin egen verksamhet.


– – –

Någon nyckel till kyrkan har jag inte längre där jag numera bor. Men det händer att de ringer och frågar om jag kan spela piano till psalmerna på söndag. Församlingen har aldrig haft en heltidsanställd kantor.

Jan-Erik Andelin är medlem av Metodistkyrkans församling i Borgå.

Jan-Erik Andelin


Rebecka Stråhlman, en av arrangörerna för Ungdomens Kyrkodagar, ger delegaterna en eloge. De är förebilder i att motverka polarisering.

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00
Katarina Gäddnäs, Sören Lillkung, Silja Sahlgren-Fodstad och Jani Edström diskuterade vilka krockar som uppstår när kyrkan möter konsten. Undergräver det trovärdigheten som konstnär eller kritiker att vara troende?

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15
Rapporten tog inte upp förslaget att grunda en egen kyrka.

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04
Jennifer Enqvist är glad över att en del församlingar börjat satsa på unga vuxna, men vill gärna se mer av samma vara.

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22
Forskning visar att det budskap som barn får med sig, utöver bibelkunskapen, är: ”Var snäll.” – Det är inte vad kristen tro går ut på, menar Joseph Sverker.

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00
I hälften av sitt 30-åriga liv har Kevin Holmström stått på scen.

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42
Himlaliv är ett program som utvecklats genom åren, men hittade sin nuvarande form för över tio år sedan.

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58
Helene Liljeström var kyrkoherde i Sibbo svenska församling i nästan tjugo år.

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46
Petruskyrkan är samlingsplatsen för Petrus församling.

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06
Biskop Teemu Laajasalo intervjuade presidentkandidaterna.

PRESIDENTVAL. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo intervjuade alla nio presidentkandidater på scen i sin domkyrka. ”De uttryckte alla hopp”, säger han nu efteråt. 22.1.2024 kl. 10:00
Överraskande många av presidentkandidaterna vill hålla kvar traditionen.

PRESIDENTVAL. Under presidentkandidaternas valrörelse har en symbolfråga varit: Ska presidenten i nyårstalet önskaGuds välsignelse? Så här har de svarat i valkompasser och medier. 22.1.2024 kl. 16:13
Biskop Bo-Göran Åstrand överräcker den finska delegationens gåva till påven Franciskus.

PÅVEN FRANCISKUS. Idag på S:t Henriks minnesdag träffade biskop Bo-Göran Åstrand påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. I delegationen som träffade påven ingick också biskop Raimo Goyarrola från katolska kyrkan och metropolit Arseni från ortodoxa kyrkan. 19.1.2024 kl. 15:34
Kristna i norra och centrala Nigeria lever under extrem  förföljelse.

FÖRFÖLJELSE. Fyra av fem fall där kristna dödats för sin tros skull under fjolåret har skett i Nigeria. Sahelområdet söder om Sahara hör till de områden i världen där det är svårast att leva som kristen. 17.1.2024 kl. 09:39
Johan Kanckos hälsades välkommen till församlingen med en applåd.

kyrkoherdeinstallation. På söndag var det fest i Solf då församlingens nya herde Johan Kanckos installerades i tjänst. Det blev en späckad dag som utöver högmässa också bjöd på många goda tal och inte minst en välsmakande laxsoppa. 14.1.2024 kl. 14:54

Susann Stenberg blev ett viktigt stöd för Monica Björkell, som nyligen flyttat till Lovisa.

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30
För Johan Byggningsbacka är glädjen den känsla som fyller hans påsk.

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00