Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.

Alla hennes ord var borta – nu har hon skrivit en bok

Bok.

– Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv.

19.8.2020 kl. 08:48

"Jag steg ut ur bilen, bara för att märka att benen inte bar mig. Jag ramlade ihop mellan bilarna på parkeringen. Jag låg på asfalten mellan två bilar på parkeringen och tittade upp mot molnen. Jag ropade på hjälp, och hjälpen kom nästan genast.”

De raderna hittar man i Christa Mickelssons nyutkomna bok Ett blodkärl som brast. Hon var 33 år, jobbade som journalist på Kyrkpressen, gift och mamma till två barn, när hon fick en massiv hjärnblödning, med grav afasi som följd.

– När jag är trött gråter jag, och då funderar jag på det som hände. Men jag känner inte en grundsorg. Livet är så bra ändå! Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv. Jag har lämnat det gamla livet bakom mig och nu lever jag ett nytt.

Efter att hon vaknade upp efter den där oförklarliga septemberdagen 2017 började en lång och mödosam resa.

I boken beskriver hon en kväll när hennes storasyster besökte henne på sjukhuset:

”Jag grät förtvivlat hela besöket igenom, och jag tror att den kvällen grät jag mest av alla kvällar på sjukhuset den hösten. Jag grät för att vi inte kunde kommunicera. Jag grät för det hopplösa i situationen. Och jag grät över min olycka. Sofia försökte trösta mig med att säga att jag snart skulle komma hem igen till mina barn. Men hon förstod inte att jag inte saknade mina barn. Jag saknade mig själv.”

Har du hittat dig själv?

– Ja! Jag hittade mig själv ganska tidigt ändå, på våren någon gång efter det som hänt. Sedan förstärktes den känslan, först och främst när jag kunde prata lite och sedan för att jag kunde vara hemma. På sjukhuset blir man en annan människa.

I början kunde hon ljuda enstaka vokaler. Och hon arbetade hårt med lucktest; att placera in ett s på rätt plats i ett ord som ”ost” gav henne panik i början. Från det har hon tagit sig tillbaka till arbetslivet. Hon jobbar femton procent som journalist på Kyrkpressen, och nu har hon nått fram till en bokrelease.

– Jag har aldrig drömt om att skriva en bok. Men en bok blev det!

View this post on Instagram

I dag är det min s t r o k e v e r s a r y! Ett år sedan hjärnblödningen. . . Kanske ni tycker att bilden är hemsk? Men jag ser bara liv. Tänk att jag lever! . Jag kan inte springa men jag kan gå. Jag kan inte tala så bra, men jag kan tala så att ni förstår. Jag kan inte använda min högra hand som förut men jag har en hand som fungerar perfekt. . Min personlighet har inte förändrats (men Linus säger att jag har blivit snällare) och mitt minne är nästan lika gott (mitt språkliga arbetsminne kan jag ännu jobba på). . Det är klart att jag funderar på hur det var förut, men det är ingen idé att dröja för länge vid de tankarna. . . Livet är skört, jag och du kan få en hjärnblödning när som helst eller bara annars dö. Men nu lever vi! ⭐ #brainsurgery #stroke #hjärnkirurgi

A post shared by Christa Mickelsson (@christa_mi) on

Hennes talterapeut Kirsi sa bedrövad för ett par år sedan att Christa knappast kommer att jobba som journalist igen, och att hon kanske kan skriva en bok om det hon upplevt med en medförfattare.

– Jag älskar Kirsi! Hon var så bra och stöttande. Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken.


"Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken."


Det var i det ögonblicket som fröet såddes. Hon skulle skriva en bok. Alldeles själv.

– Jag började skriva på ett familjeläger, två år efter min stroke. Jag skippade något program som pågick och skrev på telefonen på mitt rum.

Hela hennes högra sida har mindre rörlighet än tidigare, och speciellt höger hand. Hon har därför skrivit boken med vänster hand, på dator, telefon och pekplatta.

– Vissa har frågat: Har du skrivit själv eller med någon annan? Jag har fått hjälp av min redaktör, som alla får, men inget annat.

Med terapi, tid och obändig vilja har hennes afasi gått från grav till lindrig.

– Jag har svårt ibland att få till en bra mening om det är lite svårare konstruktion, men det blir bättre. Det hör till min typ av afasi.

Det hon upplever som mest frustrerande med afasin är oförutsägbarheten.

– Ibland går det riktigt bra att hitta ord, men så ibland är jag trött och då går det inte alls. Hoppet mellan dem två är frustrerande, för jag kan nog!

Rakt på sak

I boken beskriver Christa Mickelsson kampen och vardagen efter hjärnblödningen med ett högt tempo, utan överflödiga utvikningar.

– Jag tänkte inte på det när jag skrev, utan jag tror att jag har en sådan stil. Jag vill inte brodera ut så mycket. Jag vill vara rakt på sak.

Hennes tonfall består.

– Jag upplever inte att det har förändrats mycket på grund av afasin, men man måste vara tydligare kanske. Och för att det är fysiskt svårt att skriva, så är det ännu viktigare nu.

Före intervjun har hon fått se och hålla sin bok som nyss anlänt från tryckeriet, ett spännande ögonblick för en skribent.

– Det var roligt, och jag är glad att den såg ut så som jag hade tänkt mig, men jag är inte så sentimental av mig.

Samma odramatiska ådra delar hon med sin ursprungsfamilj.

– När jag sa till pappa: ”Jag ska skriva en bok”, sa han tankfullt: ”Ja … det är svårt att sälja böcker”, berättar hon och skrattar.

Det är ändå befriande att reaktionerna är mer eller mindre lågmälda bland familj och vänner.


"De vet att jag har förmågan, så jag tror de mest har tänkt: okej, nu skriver hon en bok."

Drömmar och rädslor

Det finns saker Christa blivit bättre på efter allt som hänt.

– Att vara tålmodig, för jag kan inte annat. Jag måste vänta tills någon kommer och hjälper mig. Jag kan ju göra väldigt mycket själv, men inte allt. Det är till exempel svårt att ta ner någon grej från högsta hyllan eller bära något som är lite tyngre.

– Och så har jag kanske blivit bättre på att vara lite mera rakt på sak, också med svåra saker.

Hon är ingen drömmare egentligen, och livet är fullt av annat, som familj, rehabilitering och jobb.

– Det finns så mycket jag har uppnått ändå. Jag drömmer inte om något mer än att kunna gå lite bättre.

Har du blivit mer eller mindre rädd efter det som hände?

– Jag har inte blivit mera rädd, inte för livet och inte för döden. Ibland är jag rädd för att jag ska få en ny stroke, men den rädslan kan man inte leva med hela tiden.

– Jag minns så bra den där första sommaren efter hjärnblödningen. Det var jättevarmt och fint hela tiden, och jag brände mig i solen. Då tänkte jag: Äh, jag har fått en hjärnblödning, inget kan stoppa mig! Men det är ju inte sant. Nu är jag noga när jag är i solen, säger hon lite roat.

Vad som är viktigt har också utkristalliserat sig.

– Det har alltid varit ganska oviktigt för mig vad folk tycker och tänker om mig och det har blivit ännu oviktigare.

Hon hoppas läsarna ska få med sig något angeläget från hennes bok.

– Det låter kanske naivt, men ta vara på tiden du har! Jag skulle också vilja att folk förstår vad stroke är. Jag hade inte en aning, fast jag visste att det förekommer. Det finns många som haft en stroke, liten eller stor. Jag vill dedikera den här boken till dem.

Känns det nervöst att ge ut en bok, att uppträda inför publik?

– Nej. Jag tycker inte om att vara i centrum av uppmärksamheten, och jag har inte varit jättebra på att uppträda, men jag spänner mig inte heller för det. För mig är det bra bara att jag pratar, och en bonus om jag kan förmedla något viktigt. Nu har jag alltid en ursäkt om talet inte flyter så bra, säger hon och skrattar.

Text: Ulrika Hansson
Foto: Nicklas Storbjörk



KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00

UNGA MÄN. De unga är mer toleranta till tro och andlighet. Få betraktar sig själva som troende, men gör de det är de allt oftare unga tonårspojkar. Det visar den nyaste Ungdomsbarometern. 13.8.2024 kl. 10:00

diakoni. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar. 1.11.2024 kl. 15:34

Alla helgons dag. Svenska Yle sänder en ljuständning på alla helgons dag. 1.11.2024 kl. 12:26

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34