"Det är ingen fars", säger Jörn Donner om att blir gammal.
"Det är ingen fars", säger Jörn Donner om att blir gammal.

Om att inte kunna bli bättre

Bok.

Magbesvär. Svindel. Inkontinens. Ihållande trötthet. Olust. Ensamhet. Jörn Donner har skrivit en bok om att bli gammal och kanske obehövlig.

22.3.2019 kl. 11:00

Jörn Donners bok Sista striden bärs upp av en bar ärlighet. Han skriver om trötthet, magbesvär och depression, men han arbetar okuvligt vidare. Minnen och planer silas genom en hinna av missmod som framkallas av åldrandets svaghet och melankoli.

Du tar upp stora existentiella frågor: ensamhet, åldrande, död, svaghet. Du skriver till exempel om att ha diarré på offentliga platser. Det känns som den ultimata metaforen för kontrollförlust.
– Det är sanna historier från livet! Det är klart att det är väldigt mycket sådana känslor som äldre personer umgås med. Det är ju inte roligt att bli äldre. Det är ingen fars, precis. För man blir ju inte bättre, säger Donner.

Men blir man en bättre människa när man blir äldre?
– Man samlar ju på en viss erfarenhet, men inte vet jag om man blir bättre i moralisk mening. Man blir kanske mer tolerant mot andra. Samtidigt blir man mer medveten om vad man vill. Ensamhet är ju både en förbannelse och välsignelse. Jag är för det mesta hellre ensam, men ibland längtar jag också efter sällskap. Jag märker av en minskad lust att föra samtal eller hålla föredrag. Jag sätter mig hellre vid min dator och skriver. Jag är bättre på att uttrycka mig på det sättet. Därför är en mejlkorrespondens sällsynt väl anpassad för mig.

Är det lätt för dig att vara ensam?
– Jag har ju vant mig. Jag har haft långa perioder i mitt liv då jag levt helt ensam utan någon fast kvinnlig förbindelse. Men nog är ensamheten ett dagligt problem. Det kan kännas svårt ibland.

Hör ensamheten ihop med åldrandet? Så att vänner dör, kontakter avslutas, människor försvinner ur ens liv?
– Det finns ett samband. Det som jag är intresserad av – utöver att skriva – är att följa med vad som händer i världen. Jag har ju inga sådana samtalspartner. Många av mina samtida är döda. Jag ingår inte i någon självklar gemenskap, så det blir lite att prata med sig själv. Det går an. Jag läser ju mycket. Jag har sällskap av böcker, ständigt. Jag kan undgå ensamhet bara genom att öppna en bok.

På något ställe skriver du: ”Själen är sjuk.” Vad menar du med det?
– Jag tänkte på tillstånd av obalans. Jag vill inte påstå att jag har maniska anlag, men depressiva anlag har jag. Min mamma, som var född Bonsdorff, hade hört någon säga att det skulle behövas lite maniska egenskaper i den dystra donnerska dynastin. Att själen är sjuk handlar om ett slags pessimism, anlag för depression. Det har ökat lite med åren. Det beror också på de fysiska sjukdomstillstånden. De kan påverka själen också.
Jag är sällsynt mångsidigt drabbad av olika sjukdomssymtom. Jag hade mycket svårt att gå länge. Jag har haft prostatacancer. År 2006 blev jag opererad för lungcancer. Sedan dess har jag umgåtts med den här lungcancern nästan varje år, fått återfall och blivit strålbehandlad ett par gånger. Prognosen är osäker. Därutöver har jag lungsjukdom, KOL, som gör att jag har svårt att andas. Jag har dragits med mycket, men också överlevt.

Du skriver att du borde skriva mer om döden. Tänker du då att du borde tänka på döden men inte vill eller kan?
– Det är svårt att tänka på döden, för efter döden händer ju ingenting. Hur ska man tänka på det? Tanken slutar i och med att man dör. De flesta av oss är rädda för tomheten. Men man ska försöka ha ögonen öppna för att leva sitt liv så länge man kan.

Du säger dig lida av religionsallergi. Betyder det att du också har Gudsallergi? Eller helighetsallergi?
– Jag tycker ju om att sitta i tomma kyrkor. Hellre i tomma än i fulla kyrkor. Jag besöker kyrkor när jag är utomlands. Jag skulle inte säga att jag är allergisk mot det som kallas helighet. Den kan finns i musiken, i kyrkan. Jag sa tidigare att jag har blivit tolerantare, och jag har blivit tolerantare också mot religion, och mot mig själv i förhållande till religion. Så nej, jag är inte allergisk mot helighet. Jag är allergisk mot religiöst hymlande och predikningar. Men det finns ju element i kyrkorna och religionerna som är intressanta. Till exempel bikten i katolska kyrkan.

”Sista striden” känns som en väldigt ärlig bok. Är ärlighet något du lärt dig eller har du alltid haft lätt för det?
– Hundraprocentig ärlighet finns inte. Det finns ett skikt hos varje människa som hon kanske aldrig visar upp, och det är kanske inte heller nödvändigt. Men i övrigt försöker jag vara så ärlig jag kan. Förmågan till öppenhet är svår att handskas med. Jag har ju av olika skäl kommit att tala om mina sjukdomar i dagboken. Alla tycker inte om det. I min bekantskapskrets finns några stycken som dött knall och fall, men det har aldrig talats om vad de lider av. De drar sig undan, vill kanske inte ha kontakt under pågående sjukdom. Min stora lungoperation kom en gång ut i kvällspressen. Nu kan den som vill veta hur jag mår göra sig besväret att läsa boken.

Kanske sjukdom kan kännas som en svaghet. Eller som något alltför intimt för att delas.
– Ja, det finns människor som uppfattar att det jag berättat om mig själv är vulgärt.

Du återkommer ibland till att du är fundersam kring vissa val du gjort i ditt liv. Ångrar du mycket?
– Det kan komma ögonblick då jag minns handlingar från det förflutna som varit ovanligt töntiga. Och då kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag gjort mig skyldig till diverse, icke-nämnda dumheter när jag ändå är en mer än vanligt begåvad person.

Finns det något som du lärt dig av livet och gett vidare, exempelvis till dina barn?
– Den vägkost jag kanske gett mina barn är en viss flit. Jag tycker om att jobba. Den som håller på med intellektuellt arbete kan hålla på hur länge som helst. Jag kommer till mitt arbetsrum om morgnarna och tillbringar min dag här, och fem–sextiden försvinner jag. Om kvällarna läser jag. Men jag kommer hit varje dag, också lördag och söndag. Man ska inte överdriva min arbetskapacitet eller min arbetslust, det låter lätt som tomt skryt. Men det vore tomt utan arbetet.

Sofia Torvalds

Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30
Slutet nått