Smeden både bullrar och bankar

– Jag känner mig nog som en skapare. Då järnet beter sig som leran känner jag mig i princip som en krukmakare fast jag arbetar med lite skarpare lera, säger Kay Vikström.
Men den bibliska lyriken passar inte helt in i Purmosmedens verklighet. Försöker han forma något med händerna bränner han sig ordentligt. Järnet är över sjuhundra grader varmt. I stället är det hammaren, antingen den mekaniska eller den konventionella, som står för formgivningen.
–  Finns det något manligare jobb än det här? Det både bullrar och bankar.
Vikström sätter in järnet i ässjan, tar ut det glödande hett och bearbetar det med den mekaniska hammaren. Proceduren upprepas tills han flyttar över järnet till städet och formar det genom att slå på järnet med hammaren.
Av järnet formar han en ljusstake.
– Det är ett genuint hantverk, säger han när han betraktar den färdiga ljusstaken. Den är kanske inte den roligaste att tillverka. Men den är lätt att sälja.
Är designen din egen?
– Tro inte den person som påstår sig ha designat den här, säger han. Den fanns redan på vikingatiden. Men järnet var så dyrbart på den tiden att konstruktionen var klenare.

Församlingarna beställer
Som slutarbete smedsstudierna gjorde han en missionsljusstake i egen design som i dag står i hemkyrkan i Purmo.
– De trevligaste uppdragsgivarna är församlingarna, säger han. Med lite tur har de kvar det jag tillverkat ännu efter tvåhundra år. Jag har redan sett ljusstakar jag gjort på loppmarknader. Det stör mig inte, men skillnaden är att en församling sannolikt behåller det jag gjort längre än så.
Förutom missionsljusstaken till Purmo kyrka har Kay Vikström gjort liknande ljusstakar till Nastola kyrka och till församlingshemmet i Gamlakarleby. Dessutom har han gjort krucifix, andra typer av ljusstakar samt grindar och lådor att ha sand i vid jordfästningar till kyrkor och församlingshem.
– Det känns stort att kunna leverera något som passar i en kyrksal från en smutsig miljö med eld och rök som en smedja.

Se fler bilder i bildgalleriet!

Läs hela artikeln i Kyrkpressen 9/2012!