Arbete utgör en stor del av vårt liv och vår vardag, både i tid och i tankar.Arbetet kan vara en stor källa till glädje, och en lika stor anledning till sorg.Frånvaron av arbete är ett helvete som inte ens serpentinerna kan pynta till en festlokal.I slutet av mars i år hade knappt 2,4 miljoner finländare i arbetsför ålder jobb av något slag. Samtidigt var ytterligare en kvarts miljon utan. Siffrorna visar att 12 000 färre var sysselsatta än året innan, något som ryms inom Statistikcentralens felmarginaler. De arbetslösa var 5 000 fler, också det inom samma felmarginal.
Men all statistik slätar ut groparna i vägen. Därför är det skäl att till exempel lyfta fram att fastän fler män hade fått jobb i jämförelse med mars 2010, så hade de icke-sysselsatta kvinnornas antal ökat med 28 000 jämfört med ifjol.Rätten till arbete ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Där säger artikel 23 att var och en har rätt till arbete – samt till skydd mot arbetslöshet. I en efterkrigstida värld med återuppbyggnadsarbete bakom varje knut var det ingen som ifrågasatte att det fanns jobb för var och en. Från och med sjuttiotalet började nedprioriteringen. Med globala institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden i spetsen anammade såväl ekonomer, politiker som journalister den nyliberala hållning som manifesterade sig i termen Washington konsensus.
Den skolan kom, enligt kritikerna, att styra både utvecklingsländer och industriländer mot en stadig nedprioritering av rätten till arbete som målsättning för den ekonomiska politiken.
Konkret innebar den till exempel att länder som ville satsa på arbetslöshetsbekämpning hade svårt att få utvecklingslån. Under tjugo år gjorde policyn arbetslösheten till ett permanent fenomen.
Under nittiotalet blev kampen mot inflationen det ekonomisk-politiska målet nummer ett. Den svenska regeringens stora kartläggning Välfärdsbokslutet visar att valutakrisen där drev upp arbetslösheten med allvarliga följder för enskilda individers ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Arbetslösheten leder till utanförskap och ofta också en politisk marginalisering. Det i sin tur är något som kan fångas upp av populistiska krafter. Det är ett svidande aktuellt betyg på senaste riksdagsval även i Finland, denna maj 2011.
Nyckeln till fattigdomsbekämpning på lång sikt ligger i arbete och sysselsättning. Garantierna för en sund demokrati gör det också.
Med facit på hand hoppas man att nästa regering medvetet tar sig an uppgiften att aktivt trygga rätten till arbete, lika lön för lika arbete, vila, fritid och skälig begränsning av arbetstiden – alla gamla godingar direkt saxade ur ESK-konventionen daterad 1966.
