I somras var det tio år sedan vår son David inte längre orkade leva

I somras var det tio år sedan vår son David inte längre orkade leva. Nu tänkte jag inte berätta om hans sorgliga historia, om mobbning, psykiskt illamående och drogmissbruk. Vi har väl på något sätt lärt oss att leva med den erfarenheten. Ungefär som man kan lära sig att leva med ett bestående men efter en svår olycka eller sjukdom. Jag tänkte reflektera lite över döden. En följd av vår erfarenhet är att vi tänker mycket på det sista stora mysteriet som vi alla en dag kommer att stå inför.

En följd av vår erfarenhet är att vi tänker mycket på det sista stora mysteriet som vi alla en dag kommer att stå inför.

Naturligtvis vet ingen vad som händer vid dödsögonblicket. När Jesus blev tillfrågad talade han om att vi blir ”som änglar i himlen”, att det innebär nånting väldigt annorlunda än detta livet. I Bibeln läser vi både om lön för goda, och straff för onda handlingar – men framför allt om nåd och förlåtelse, om en slutlig upprättelse, om att Gud ”inte vill att någon skall gå förlorad”. Jag undrar om inte en god och allsmäktig Gud till sist lyckas få alla sargade avbilder av honom att på något sätt hitta hem.


En återkommande tankegång i Bibeln och i Jesu undervisning är ett sorts uppluckrande av gränsen mellan livet och döden. Efter en kort undervisning om tillvaron efter döden säger Jesus att ”Gud är inte en gud för döda utan för levande”. Tanken är väl att Gud som ser tillvaron i dess helhet ser oss alla som levande vare sig vi lever eller dör.

Tanken är väl att Gud som ser tillvaron i dess helhet ser oss alla som levande vare sig vi lever eller dör.

Jag tror att en del av den kristna vägen handlar om att lära sig att leva med samma insikt. Teologen Marcus Borg talar om ”tunna platser”, det vill säga tillfällen där vi på ett speciellt sätt kan uppleva närheten till någonting större, till ”den andra sidan”. Den kristna vägen betonar att det är bäst att låta de som har gått över den gränsen vila i frid och primärt fokusera på den som vi tror att råder där ”på andra sidan”, på Gud, lita på den slutliga upprättelsen, och låta det bli till kraft till att leva detta liv. Jag tror att det är det som bönen ”tillkomme ditt rike” till stor del handlar om.


Den insikten kanske också förklarar slutet på Jobs bok, som jag länge upplevde problematisk. Ni vet, berättelsen om den gode Job som förlorade allt men ändå behöll sin tro, och till sist fick allt tillbaka med råge. Så fungerar ju inte detta liv. Så många människor slutar sitt liv i oförtjänt olycka och misär. Endast med ett himmelskt perspektiv blir berättelsen meningsfull.


Vi kommer aldrig att förstå varför vår David drabbades av all den olycka och det lidande som blev hans lott. Men vi är övertygade om att han nu, trots allt, har det bra. Det ger oss kraft att fortsätta att leva detta liv.