I skrivelsen, som också gått till församlingsrådet och domkapitlet, säger föräldrarna bland annat att deras barn skräms upp med påståenden som att umgås med icke-troende leder till förtappelse och att bara anställda och inte lekmän borde få ta sig an ungdomarna.
Vem som sagt vad och när säger föräldrarna inte. Lokaltidningen har inte heller hittat konkreta fall i sitt uppföljande reportage.
Församlingens förtoendevalda saknar också kunskap om vad som hänt.
– Tråkigt att det gått så här. Om jag som förälder hade något att klaga på när det gäller mina barns skriftskola skulle jag först personligen kontakta de vuxna som har ansvar för verksamheten, säger Åsa Tylli som är vice ordförande i församlingsrådet.
Hon tycker att offentligheten är fel väg att gå då det gäller att ifrågasätta eller framföra kritik. I skrivelsen finns inte heller några konkreta saker att ta fasta på och församlingen har ingen chans att bemöta vad föräldrar diskuterat sinsemellan.
– Vi har enhälligt godkänt skriftskolans reglemente och det följer naturligtvis kyrkans godkända läroplan. I läroplanen stipuleras inte att man ska använda en viss bok förutom Bibeln och Katekesen, säger hon.
Råa skämt
Johan Kortell är ordförande i församlingens direktion för kristen fostran. Direktionen har diskuterat skriftskolans upplägg och medlemmarna har haft olika syn på vad som ska prioriteras.
– Det som sägs i skrivelsen är nog en överraskning, säger han men vill inte spekulera desto mer.
Kortell frågar sig vad föräldrarna riktigt avser med att outbildade lekmän inte skulle få ha med ungdomarna att göra. Han har svårt att tro att kritiken skulle gälla hjälpledarna, sådana finns i de flesta församlingar och är sedan tiotals år en etablerad del av alla skriftskolor.
Nästa hjälpledarkurs börjar i oktober och efter första året kan ungdomarna hjälpa till på barnläger.
– Det är viktigt att hjälpledarna åldersmässigt inte står för nära konfirmanderna.
Församlingen använder sig också av andra frivilliga och Kortell säger att kritikerna kanske avser metoden med ”medvandrare” som Karleby svenska församling är mera ensam om.
Efter skriftskolan vill man inte lämna ungdomarna vind för våg. Så man har ett frivilligt medvandrarpar som håller en samling en gång i månaden i privata hem där de som gått skriftskolan kan träffa kompisar från lägret och diskutera hur man kommer vidare i sin tro.
– De här medvandrarna presenteras på föräldrakvällen under skriftskolan, de berättar om vad de gör och ger sina kontaktuppgifter.
Kortell tror att en orsak kan hittas i själva ungdomskulturen.
– Ungdomar kör med ganska råa skämt i dag, säger han. Inte heller alla fromma ungdomar är prydliga i käften.
Att det inte gått att få fram konkreta exempel på missförhållanden betyder inte att allt är som det ska, menar Elisabeth Andersson, gymnasielärare och ersättare i direktionen.
– Det skiner igenom i skrivelsen att det är mycket upprörda föräldrar, inte kan man bara slå bort kritiken, säger hon.
Hon säger att man också tidigare diskuterat hur sådana ungdomar som är ovana med församlingen kan uppleva den inre kretsen som påträngande när den berättar om sin tro.
– När den inre kretsen håller sina bönestunder är det många som känner sig utanför. Församlingens ska vara till för alla och inte bara de ”tillräckligt religiösa”, säger Andersson.
Läs mera i Kyrkpressen 38/2010.
