Svaret på den frågan beror säkert åtminstone till en del på vad man menar med vacker. Jag antar att till exempel en forstmästare ser på granar på sitt sätt, en urban hemmafru på sitt sätt, ett barn på sitt sätt och så vidare.
Förklaringen till att jag ställer frågan har en förklaring med rötter långt tillbaka i min barndom. Så länge jag kan minnas fick vi två bröder inför varje jul av vår far höra att ”vi har aldrig haft en så här vacker gran”. Oberoende av hur granen i våra ögon såg ut höll vi – om jag kommer rätt ihåg – min bror och vår mor, med. En viktig del av julen var att det årets gran var den vackraste vi någonsin haft.
Ett mysterium var hur vår farbror Ruben aldrig kunde hitta ständigt vackrare granar. Snarare var det tvärtom. Från jul till jul föreföll det för hans del krävas allt större insatser för att få granen att se åtminstone acceptabel ut. Och det krävde en hel del arbete. Efter att Ruben hade skaffat en gran var det dags för en grundlig översyn ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Sedan kom sågen, kniven och borren fram. De användes för att bättra på Guds skapelse. Grenar togs bort från ett ställe och borrades in på ett annat, andra kapades försiktigt i toppen för att förbättra symmetrin.
När arbetsfasen var klar kom prydnaderna fram. Det jag speciellt minns om dem är de långa raderna med flaggor. Då allt var klart var det inte mycket som syntes av det tidigare ”förädlade” trädet.
Minnena av vår barndoms granar hemma hos oss och hos farbror Ruben har gett viktiga insikter. En är att granar kan vara vackra oberoende av hur de ser ut. En gran är vacker på sitt sätt, en annan på sitt. Det avgörande är inte ens hur granen verkligen ser ut, utan hur den ser ut i mina ögon.
Jag har också märkt att samma gäller mycket annat, till och med det mesta, här i livet.
