Dörren på vårt lilla växthus är låg. Det gäller att böja sin nacke då man ska in och ut. Det är inte bara en eller två gånger jag slagit huvudet i trävirket ovanför dörren. Av smällarna att döma har jag visst alltid bråttom ut.
I sommar har vi igen tomater i växthuset. Och dessutom är det en hel del andra växter där som ska ut bara frostfaran helt är över. Varje dag måste jag kolla hur det växer. Jordbrukargenerna i mig gläds.
– Har din familj sommarstuga, frågade en person som jag nyss träffade.
Jo, svarade jag. Just nu är vårt hus ett sommarhus, på vintern är det ett vinterhus. Vi behöver inte packa och flytta, förändringen ges oss automatiskt. Kan man ha det bättre?
Nu då semestern är nära är det just här i mitt sommarhus jag helst vill vara. Inte resa, inte se nya vyer eller söka häftiga upplevelser. Jag vill se gladiolerna växa och tomaterna rodna. Ha tid att vara med min man, jobba tillsammans, vandra, prata, umgås och be.
Min semester vill jag den här sommaren ta emot som den gåva den är. Många år har jag haft en inre lista med allt det jag ville hinna med. Visserligen en kortare lista år för år, men i alla fall.
I år blommade häggen extra länge. Nu är det äppelblom och syren vi har omkring oss. Jag vill ha tid att hinna med naturens förändringar. Men ändå undrade jag i morse när grannens aspar hade fått sina löv. När jag senast lade märke till dem stod de kala bland grönskande björkar. Det är så mycket en människas ögon inte hinner ta in. Semester kan vara en tid att lugna ner sig. Se det viktiga.
I brådskan gör man ofta dumma misstag. Varje gång jag slår huvudet i växthuskarmen önskar jag mig en större dörr. Det är så lätt att skylla sina missar på andra eller på omständigheterna. Boing!
