Det här året har jag gjort två tidsresor. I januari fick jag träffa en arbetskamrat som jag inte sett sedan jag i början av 1980-talet packade mina ägodelar och flyttade från huvudstaden.
Och så plötsligt befann vi oss på vår gamla arbetsplats. Vi skrattade och grät och höll om varandra. Det fanns inte möjlighet att prata mycket då, men vi var tillsammans igen. Och tiden rullade tillbaka. Till 1970-talet då vi satt i samma rum och kämpade med våra texter. Då hon väntade sitt första barn och livsglädjen bubblade över. Min finska hade inte nått poesinivån, men hon tog mig ivrigt med till en grupp finska poeter.
På hemvägen satt jag på tåget som i ett vakuum, jag kunde varken läsa eller sova.
Förra veckan tog jag ett ännu längre steg bakåt. Jag fick hälsa på en lekkamrat från barndomen. Vi har inte setts sedan vi blev vuxna. Där satt vi då, båda sextio plus. Vi tittade på de få bilder som fanns av oss från den tiden. Skolflickor i hemsydda klänningar. Vi kom ihåg den grå bastun vi städade upp och fick ha som eget krypin. Våra cykel- och skogsutfärder. Och hur månen alltid följde båda hem.
Hennes släktdrag var så tydliga. Jag gissar att hon också såg min mamma i mig. Vi fick börja lappa på med det som livet bjudit oss sedan vi var barn. Timmarna flög iväg. Fyra timmar kändes bara som en liten början.
Mina tidsresor har gjort gott långt inombords. Men mitt i återseendets glädje finns också en tagg. Varför så långa pauser? Flyttningar är en orsak. Ska man slå rot på flera ställen tar det stor energi. Men ändå. Det är inte bra att tappa bort människor.
Jag har nog många tidsresor kvar. Och de jag inte hinner med här hoppas jag få fortsätta i himlen. Att mötas, minnas, berätta. Utan tidsbrist.
