Tidigare hörde det till god ton och allmän anständighet att inte bedöma halvfärdigt arbete. Nu är det inte längre så. Det har statsminister Matti Vanhanen nogsamt fått känna av.
| |
| Illustration: Jan Lindström |
I ett radioprogram nyligen sade Vanhanen att regeringen för egen del bör bereda sina ärenden så långt som möjligt och först efter det delta i den offentliga diskussionen på basis av fakta och framställningar.Det borde han enligt tämligen eniga massmedier och en del juridiskt sakkunniga inte ha sagt. Kritikerna förefaller ha ett mycket stort intresse av halvfärdigt arbete. I demokratins och juridikens namn förstås.
Kritiken av statsminister Vanhanens offentlighetslinje är i detta avseende märklig. Det är nämligen mycket svårt att se varför en kaotisk diskussion skulle vara i någons intresse eller hur den skulle främja demokratin.
Däremot är det självklart att en diskussion baserad på öppet redovisade fakta och dito redovisade värderingar är det. Och i stora frågor som berör oss alla är det förvisso regeringens sak att grundligt ta fram fakta och att argumenterande redovisa för vilka värderingar som ligger till grund för dess slutsatser.
Det vore direkt ansvarslöst av en regering att dra slutsatser och ens skissera någon lösningsmodell innan alla fakta samlats in, vägts och bedömts.
Likaså vore det ansvars löst av en regering att endast redovisa fakta i ett ärende utan att själv så tydligt och klart som det bara är möjligt ta ställning och redovisa för argumenten för just den lösningen.
Att en regering väljer att bereda ett ärende utanför offentligheten kan därför inte a priori sägas vara negativt för demokratin. Det kan till och med vara precis tvärtom.
Svårt är också att tro att det över huvud taget skulle vara juridiskt möjligt att definiera när, hur var och på vilket sätt en regering skall komma med sin samlade input i samhällsdebatten.
Det finns kort sagt rum för kritik av kritiken mot regeringen Vanhanens offentlighetslinje.
Därmed inte sagt att allt skulle vara i sin ordning.
Den stora utmaningen för demokratin är kanske först och främst att få regeringar att seriöst och ärligt bereda ärenden och presentera lösningsförslag så att en offentlig debatt blir möjlig och påverkningsmöjligheterna reella.
Som det nu är, är detta sällan fallet. Fakta tas fram och presenteras så att de stöder en redan fastslagen målsättning, som därefter presenteras som den enda möjliga. Ofta förefaller det dessutom vara så att detta sker efter recept skrivna av ledande tjänstemän.
Problemet med den här utmaningen är att varje regering har klart definierade målsättningar formulerade i ett regeringsprogram och att verkligheten i görligaste mån anpassas till dem.
Ett annat problem är att övriga samhällsaktörer, i motsats till en regering, inte har tillgång till alla de resurser som regeringen har och som behövs för att ta fram alternativ till regeringens beredning. Detta gäller arbetsmarknadsorganisationer, den politiska oppositionen, kyrkan, ekonomiska och andra forskningsinstitut och så vidare.
Till detta kommer att det i stort sett endast är en bredbasig regering och en folkkyrka som någorlunda trovärdigt kan säga sig handla med allas bästa för ögonen. Alla andra aktörer har egna, legitima men mera begränsade intressen att bevaka.
Det som behövs är ett sant demokratiskt medborgarsamhälle där alla aktörer, individer och kollektiv, tillsammans kan forma framtiden i en ständig dialog.För att detta skall fungera krävs alerta och kunniga massmedier som informerar, analyserar, utmanar maktutövarnas tankar och idéer, massmedier som låter också marginella röster komma till tals och som aktiverar medborgarna bland annat genom att lyfta fram och presentera nya, alternativa idéer.
Demokratin står och faller inte med regeringars öppenhet eller slutenhet, men den kan stå stadigt, vackla eller till och med falla beroende på hur massmedierna fyller sin uppgift att ge en korrekt och betydelsefull information om den verklighet i vilken vi alla lever.
