I vår församling läser folk ur olika grupper bibeltexterna och kyrkans förbön under gudstjänsten. I söndags var det min tur. Jag satt och tummade på den färdigt formulerade bönen som inte passade i min mun. ”Vi ber för dem vars liv präglas av krig och olyckor, rashat och samhälleliga orättvisor.” Präglad av krig? Var våra föräldrar präglade av krig? Är irakierna det? Visst kan det uttryckas så. Men det låter lamt. Krig drabbar, slår, skadar.
Listan med förbönsämnen var lång och allt angeläget. Jag ville ropa till Gud för allt detta. Men inte med de orden. Bara att uttala formuleringarna skulle ta all energi. Andra i vår församling kan gå in i de här bönerna så de får liv. Men inte jag.
Jag skruvade på mig. Vad göra? Är förbönen från kyrkohandboken något vi ordagrant måste följa?
Trots mitt lilla dilemma mådde jag ändå bra där i kyrkbänken. Psalmerna var innerliga. Gästpredikantens predikan rak och utan krusiduller. Jag visste också att utan egen uppgift hade jag kanske stannat i sängen den här morgonen.
För mig själv bad jag Jesusbönen som jag igen tagit till mig den här fastetiden: ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.” En bön som upprepas, upprepas tills den landar i hjärtat.
När det blev tid att be kyrkans förbön, så visste jag hur jag skulle göra. Jag använde den formulerade bönen som checklista och bad med egna ord. Då kunde hjärtat vara med och jag behövde inte koncentrera mig på att få alla färdiga formulering att sitta. Jag behövde inte läsa bönen, jag fick be den.
Jag vet inte om man får göra så. Men där jag satt närmast altaret hörde jag ingen protest från den vi riktar bönen till. Snarare en uppmaning att inte vara så rädd, utan våga följa hjärtat. Också i gudstjänsten.
